Camillas

Mer levande än någonsin förr.

Det är första gången det verkligen slog lås på tankarna när det kommer till att skriva. Den där dikten om Finlands självständighet. Alla sitter och skriver så pennorna glöder medan jag sitter och dunkar tomma tankar. Inte ens musik i öronen fick mig att komma fram till något. Och det var inte som att texten bara rann ur mig som det brukar vara, nej, jag satt och funderade och ändrade och fixade och raderade i över en timme. Men läraren gillade slutresultatet, så jag är nöjd.


Mitt bidrag då alltså...


Vi hittar en ny stig

genom snön i svarta kängor

en djungel av känslor

och eviga dimmor.


En funnen trygghet

ett bortglömt hem

och mörkret så nära inpå

att vi slutade andas in

av den friska luften.

Friheten att inte minnas

men aldrig att glömma

ljuset att sprida

men aldrig för nära.


Kylans råa smekning

och rymdens tysta hemlighet

men stjärnan på himmelen

och ett bländande leende.


En dröm

och slocknande hjärtslag

ett land

och segrande en vacker vinterdag.


det är bara du och jag.


Camilla Aalto



Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas