Camillas

Det är min väg.

Jag vill ställa mig under duschens heta vattenstrålar  och känna dem träffa min kropp, bränna min hud så jag ryser till. Höja värmen, bara för att känna, känna något alls. Jag vill stanna kvar precis där, låta ångesten och alla salta tårar rinna ner i avloppet. Jag vill kunna känna dig riktigt nära, känna din hand på mitt bröst så jag kippar efter luft, jag vill skylla på vattnets varma ångor. Det är här jag ska stå ensam, trycka ryggen mot den kalla väggen och be om nåd.  

Men det är inte jag mer, det är inte den jag får vara. Jag har ju kommit så långt nu. Jag ska vara stark! Le åt alla blickar i skolkorridoren, vara närvarande. Men kom inte nära, titta inte djupare, försök inte förstå. För det finns inte en chans att du kommer fatta. Min mur är högre än du kan hoppa. Förlåt.

Fast ibland påminner allt för mycket om det som var då, mitt förflutna. Då jag nått bottnet av gropen. För alla gamla sår har läkt, men ärren försvinner aldrig.


Stand up, Darling...




Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas