Camillas

My silent answer

Det är inte så att jag glömt, jag vill bara inte minnas.

För varje morgon jag vaknade nerkrupen i den hårda sängen, varje morgon jag övervägde om jag ville ha den ljusgröna eller mörkgröna sidan av dagtäcket uppåt, tänkte jag på sängen där hemma, i mitt alldeles tomma rum.

Varje morgon satte jag mig vid det tråkiga matbordet som kändes som dagens fängelse och grät mig i genom en yoghurt, en banan och två glas gefilussaft. Varje morgon frågade jag om tabletterna jag fick fortfarande var de samma. Varje morgon gick jag på toan, rädd för att någon bara skulle rusa in. För låsta dörrar var förbjudet. Täcka mitt uttryckslösa, likbleka ansikte med tre lager smink. Fylla ut de insjukna kinderna.

Att andas in den friska vinterluften i två minuter ute på gården innan jag fick i min tur stiga på den fulla taxin med andra barn var dagens höjdpunkt.
Ångesten att prestera i skolan fick mig att fokusera på något annat för en kort sekund varje dag. Och ändå fick jag aldrig sexans mellanbetyg. Den kvällen grät jag mig själv till sömns, jag som aldrig grät.

Ångesten över att leva, att finnas, att vara är det som en gång fick mig att gå in i väggen. Det var bara ett spöklikt monster som tog hand om min kropp när jag var någon annanstans och lät såren läka. För jag var en dag tillbaka igen, en dag var jag villig att vända på tankarna. En dag var inte mina resultat på alla test fullständigt självmordsbenägna. Och jag vill aldrig falla tillbaka.

Jag kommer inte ihåg mycket om de följande två åren. Jag kommer inte ihåg alla ångestattacker, jag kommer inte ihåg hur ofta jag satt där med fingrarna djupt nertryckta i halsen, jag kommer inte ihåg hur många gånger jag skar mig själv. Att inte veta, men få höra att jag verkar bättre nu, värmer hela mig. För det är just det jag vill vara. BÄTTRE.

Innan jag hann bli riktigtriktigt dålig.

Och första dagen hemma från sjukhuset.. några dagar efter min födelsedag.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas