Camillas

Falla för fallna vingar i rymden.

Ridtimmen satte sina spår. Andy är en gammal travare vilket märks mer än väl i farten. Han kan helt enkelt ingen gångart utan att framstå som ett ADHD-barn.
Så jag flängde väl mest med i svängarna och försökte hålla emot relativt lagom för att inte kippa omkull. Men fin kille är han trots en plåga att rida. Garanterat en sjuk rumpa imorgon kan jag tillägga såhär i slutet.

Den maniska lyckan som slog mig i ansiktet när fjärrkontrollen till kameran äntligen anlänt och jag nu kan köra mitt race precis på egen hand tror jag ni inte ens har möjlighet att föreställa er. Glädje i dubbelkubik.
Men där dog den, för jag har en enormt lång lista innan jag får krypa ner under täcket och hoppas få sova timmar nog för att orka med fyra lediga dagar.
Sömnbristen börjar ha en allvarligt farlig effekt på mig nu och utanför dessa fyra väggar kommer jag inte vistas innan hjärnan fått vila.

Men, hursomhelst. Nu ska jag återgå till livet och tillreda mat för att sedan orka med plugget.

Pussar.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas