Camillas

Åter funnit livslust

Jag svär, med handen ärligt på hjärtat att Taaler aldrig varit så fin som han var idag. Aldrig någonsin hoppat upp på honom innan och funnit samma "yes nu kör vi tills vi verkligen lagt pricken över i". Idag var det kontroll och lydnad som stod högst upp på listan. Olika skänkelvikningar i trav med övergång till skritt och åter till trav, allt i ett paket. Stor galoppcirkel med övergångar till trav i inåtböjning. Och han traskade på i fin form, med benen under kroppen och lyssnade till mina hjälper, försökte och masade fläsket tills svetten rann längs med hans hals. Jag kan lätt njuta av kvällen nu och slänga mig i soffan, för jag har faktiskt gett mitt allt denna vecka.

Älskar pirret i magen. Måste be Kreetta med nästa vecka så hon kan knäppa lite bilder eller filma eller nåt..

Låt tåget rulla jorden runt.

Extrem underhållning på max, och jag stegade in i vuxenvärlden när jag klickade på "skicka ansökan" och jag under en tusendelssekund flödade blodet några extra varv genom ådrorna i hela kroppen. Annars har jag inte hunnit med något jätte viktigt idag, eller jo, checkat upp lite oväsentlig information och planerat dagen punktligt för att hinna med allt jag har inskrivet i min typiskt heliga kalender. 

Idag är det skolgymnastik och fjärde ridtimmen denna vecka. Kroppen skriker stopp, men vad gör man inte för lördagens liggande i soffan? 

Hela helgen står tom, och kanske jag lurar över Kreetta på film och långpromenad, men helt ärligt är det en vinnande känsla att bara få vara efter denna galet fulla vecka. 
Lite tid och rum att andas ut. 

Träningen rullar förresten på bättre än väntat och jag står som ett frågetecken vid flera punkter men min position är i alla fall i mitten av MITT eget liv. 
TGIF!

 

Hästvärlden och grymma steg.

Jag väljer uttryckslösa känslor i sammanhang då det blir för mycket, och idag är igen en dag då allt händer och jag försöker lirka fram ett par minuter att bara sitta ner och andas. Efter skolan gick jag i veckans ordinära fotspår och drog ner till Kreetta innan vi åkte till stallet. Pratade, pratade, åt, busade, pratade och stressade.

Och idag fick jag rida Clasu. Jag stod mest och stirrade förskräckt i väggen de första 20 minuterna och visste inte om jag hejdlöst skulle sätta mig ner på golvet och gråta eller jubla av lycka. Han är stor, han är grym och han är verkligen en läromästare. Jag var skitstressad. Frågade 3278 frågor av Sara, bad henne till och med hjälpa sadla (HAHA) och stod med hjärtat i halsgropen när han försökte springa genom mig.
Men på plan kändes det suveränt kul. Jag älskar stora hästar, jag älskar känslan att INTE RÄCKA TILL!
I början var det rätt så knepigt att hitta hans steg, hans sätt och rörelser men grym svart pålle är han och i slutet var jag riktigt nöjd och trots man alltid kräver lite mera så levde jag väl upp till alla osatta förväntningar.

Men tack Sara, haha, för att du stod ut med mitt tjat och mina fruktansvärt hjälplösa ögon..

Måste bara jobba på att flytta bort från ponny-händerna och nå nästa nivå...

Lyft blicken och nå himmelen

Onsdagar är värst. Onsdagar är de dagar då jag önskar dygnet hade sju extra timmar och kroppen tre gånger så mycket energi. Taaler hade inte blivit ordentligt riden på några dagar så promenerade slöaktigt till stallet och red genom honom riktigt ordentligt på plan. Inte mycket till form eller snygga gångarter men med den energin behövde han springa av sig lite och jag körde stora mittcirklar i galopp och skänkelvikningar genom hela plan för att verkligen få honom att lyssna. Fin ponny. Och på fredag går vi på timme vilket så gott jag kan komma ihåg är första gången på ett par månader nu! Spännande.

Så vart det teknik-kurs på gymmet så hängde på där. Och avslutade med en timme barngymnastik som jag ansåg vara ett lämpligt jobb för mig för att samla in lite extra inkomster.
Alldeles död. Mage, rumpa, lår och hela överkroppen ber om timeout och är redo att lägga ner men imorgon kör vi igen. Ska slänga i mig en proteinshake, en banan, halv liter vatten och så åker jag hem om en timme för dusch, läxor (där ljög jag) och sängen.

You're such a twofaced monster.

Believe in Yourself ッ | via Facebook

Lite småtrasig chey här.
Det var back to school efter lovet igår och min förmåga att vända om på tankesystemet står nog näst på listan att vinna ett nobelpris.
Tom. Fruktansvärt tom, och det är väl de mest ångestdrabbade dagarna då man varken känner eller vet.
Gick över till Kreetta direkt efter skolan eftersom hennes livsbejakande syn på måndagar var mitt enda hopp till ett gott slut på dagen.
Låg flera timmar tätt intill varandra och slumrade stundvis till medan filmmarathon gick på tv.

Under träningen började jag må riktigtriktigt illa, var alldeles redo att kräkas och när jag kom hem låg jag i fosterställning på soffan i en timma eller så innan jag kunde resa mig igen. Fyfan. Och lade mig relativt tidigt för att sedan bemöta besvikelsen i åter några sömnlösa timmar.

Idag har jag funnit en avig spegelbild av mitt inre och stundvis har jag känt vår och lite livslust i luften på samma gång som livet slår volter.
Ridtimmen gick dock bra och kändes falla precis på rätt plats. Kände den där nostalgiska känslan i hela kroppen, hur jag flög tillbaka två år i tiden då livet var simpelt, rent och ihopskrynklade missförstånd bara var en framtidsfråga. Jätte go häst jag fick rida, och gick riktigt bra.

Nu är jag främst trött. Dödstrött och skolarbetet kallar. Livet kallar. Skaslutablogganu.

Bara mänskligt blod i sönderslitna ådror

Efter sju dagar känns plötsligt en vecka inte längre än sju minuter och tiden går så fort och lovet är snart slut för nu åker jag hem igen.
Igen.
Det är alltid en fara att man hamnar i ett bakslag av fjädervikt i självaste betydelsegången. IGENIGENIGEN. Och när slutar man säga igen? När slutar allt vara igen? När går man framåt, nästan fysiskt.

Jag tycket det är jobbigt att säga hejdå. Jag tror det är här man tappar talförmågan, när man andas in Fiadoften redo att gå. Men osjälviskt sett på sanningen är jag glad, det gör mig glad att se henne leva. Se henne stå och se henne skratta, oavsett breakdowns och dåliga dagar. För hon har grott, hon har växt nu!
Och varje dag saknar jag henne hurmycketsomhelst. Med hela mitt hjärta. Men hon klarar sig, och hon hjälper till så jag klarar mig.
Det är nu orden tar slut, för det finns inte tack nog, kramar nog, ord nog att förklara kärlek. Tacka tills jorden slutligen går under.

Winnie the pooh

På en ensam liten färd.

Känner mig lite överkörd och handfallen, men vad gör det.
Om nittioåtta dagar går jag ut nian, mitt mål är att uthärda våren i hålan och ta itu med alla interna hjärnspöken. Efter så många år är det dags att snurra problemen runt samma finger och låta tiden hela oläkta sår. Dock känner jag av en tvivel, en sorg för jag inte riktigt vet hur jag ska gå runt. Och vad om försöken grusas och psyket faller?
Jag är rädd för att växa upp, rädd för att bli stor, rädd för att aldrig få vara oskyldig och älskad.
Det är dödande, nästan lite patetiskt barnsligt.

Usch.

 

Så taket rasar i våra fyllda famnar.

i wish my eyes could take photosi wish my eyes could take photosi wish my eyes could take photosi wish my eyes could take photos

Det känns konstigt, att förekomma såhär osynligt.
Jag har inte varit inloggad här på ett okänt antal timmar, förutom lite små omtöcknade mobilinlägg.
Men jag har en intuition att det här nyttigt för mig. Det är bra att blodomloppet går på övervarv och att jag känner alla femtusenhundratalsmiljoner känslor möjliga att känna. Jag ber inte om mer, inte mer än så. Jag har träffat nya människor, lärt mig nya saker, pratat, skrattat, gråtit glädjetårar, lyssnat på kärlek, och studerat tystnaden.

Jag stannar kvar till söndag, får lite mera tid. Lite mera träning, lite mera prat, lite mera fullständig tystnad och några kompletta nätter till.
Jag försöker inbilla mig att detta välbefinnande medföljer över vattnet hem igen. Att jag bär lite power, lite annorlunda kärlek. Men min livsstil och kärleksförmåga är rätt så simpel och livet försöker urskilja glädjetårar från sorg, men i ärlighetens namn går urskiljandet ganska taskigt till.
Jag är ett tempel, med tillfälligt förfallna murar.

Kärlek.

thantophobia : the phobia of losing someone you love

 

 

Älskvärda dagar.

Jag skämmer bort dessa lurviga varelser med kärlek alltså. Men det är besvarad kärlek i alla dess former och jätte gosigt. Eftersom vädret är underbart vackert idag (igen!) var vi ute en timme och busade medan jag gav allt jag hade för att hålla ordning på hundarna utan att se allt för fånig ut. HAHA! (Nej jag lyckades inte).
Så har jag ätit, busat med hundarna, gosat med hundarna, gosat ännu mera med hundarna, pratat med Jenna i typ en timma, och kollat två första perioderna av matchen som gör mig fullständigt illamående och jag går sönder snart.

Livet känns älskvärt idag.

 

 

Försvunnen framtid i det förflutna

Ligger på golvet och förmodligen kommer jag aldrig upp härifrån, men vad gör man inte för det man älskar (hundar i detta fall)? Rätt skönt faktiskt, och egentligen vet jag inte vad som är skönt, om det är frånvaron från vardagen, eller det grymma träningspasset med Fia, men det känns jättegrymtawesome att ligga här på golvet och bara kunna slappna av, hela kroppen och släppa taget om ALLT för en liten stund! Och jag har ro i hela kroppen. Nu lägga färgen i håret och sedan åker vi över till Fias kompis.
Ni är mina helgon.

Such a fashionista.

Sol. Och jag tror inte ni är många varelser som förstår min glädje. Men jag hade inte sett solen på så länge att jag hade mistat all uppfattning om hur den såg ut.
Men här skiner solen, supervackert, och om ett par timmar får jag ta ut hundarna på långis. Lyx.

Var en jätte mysig kväll igår och blev även en liten uppdatering i garderoben (dock borde jag städa den ordentligt när jag kommer hem..), så var vi via butiken också och köpte hårfärg så äntligen slipper jag denna fruktansvärda utväxten. Jajaja, lite konstig uppdatering det här, och jag sitter med dundermask i ansiktet som fått mig tappa all rörbarhet och känselförmåga. Skönt egentligen, förutom att Zacke försöker äta upp mig levandes. Mhmmm.. Den hunden har slut på hjärnceller..

Nu ska jag i alla fall bara ta det riktigt lugnt lite till, för sen ska jag äta, ta ut hundarna, vänta på att Fia slutar, ta ut hundarna igen och ikväll är det träning som gäller.

Yapyap.

Reminder | via Tumblr

Inte så obesvärad.

 

Fias underbara (faktiskt inte långt från perfekta) säng hade jag saknat närapå lika mycket som Fia själv.

Imorse kl. 06.50 kom Zacke och praktiskt taget våldgästade helahalva lägenheten och var inte stilla en sekund. På mig, bredvid mig, över mig, slickade på mig, snusade på mig, knuffade på mig. När jag väl generöst gav upp och lade på tv:n i ett försök att väcka mina inte lika medgörliga ögon stod Zacke och morrade till tv:n som om utomjordingar fösökte kidnappa hans enda och sista del av det vi människor kallar förstånd.
Nitro har gett mig medhållande blickar och hoppas livet snart hade nått ett slut. Haha! Stackarn.

I alla fall.

Duschade, klädde på mig, påpekade att jag trots allt är en rätt så euforisk människa om bara rätt tidpunkt faller sig in, och hällde upp yoghurt i en skål och slängde mig i soffan med Nitro under armen och Zacke som inventerade leksakskorgen, vars innehåll nu ligger utspritt över hela mattan. Typiskt.

Önska mig lycka till vad gäller projekt "ta hand om hundar utan att någon dör".

Jag hoppas ni drivna individer som läser hela detta inlägg inte misstolkar mig och tror jag inte gillar det här, för det gör jag.
Hundvakt hade jag lätt kunnat leva på om det fanns ett jobb som gjorde mig välbärgad, men eftersom det saknar utbildning kan det nog inte finnas ett sätt att leva på det heller. Men det är ytterst mysigt med en hund i famnen och en tass i handen.

pusspusspuss.

ps. Inte fick jag bädda heller...

 

Jag är ingen soldat, men ändå pågår krig.

Jag är här. Jag lever. Och jag mår så gott som bra till och med! Blev riktigt sjösjuk vid ett skede och var redo att springa ut och kräkas. Men jag är ju en överlevare! Hahaha!
Blev upplockad, kollade sista minuterna av den oerhört ihjälstressande hockey matchen och sedan redo för sängen.
Livet lyser så fint om man bara tittar på det från andra änden av regnbågen!
Puss mina älskade.

Finbesök och kiwifrukt

Spöket Laban på tv är rädd för tomten, och lilla H har suttit fintfint i famnen i en timme nu. En sådan unge vill jag också ha. Haha!
Finbesök kan man allt säga, och för en halv sekund glömde jag bort att jag borde packa och fixa mig lite, och utföra det sista här hemma.
Men jag trivs bra såhär, och litelite till hinner jag nog göra det ännu!

 

Löften är att lova.

Baktanken att skriva poesi var bara att underlätta känslotrycket och finna något innanför hjärnskålen.
För ni vet, sönderfårade papper kommer aldrig bli sleta igen, inte ens med milt våld. Och tankebanor som mina är sönderhatade papper, redo för papperskorgen, och i jäktade bakslag får jag helt enkelt använda fysiskt våld för att pressa ut sista orden.

Jag tror jag har vallat en tankesluss att skriva bok en vacker dag, med ett eget språk, med en egen identitet, i mitt namn. Och aldrig har entusiasmen varit lika solid förut. Farligt sorgmild och eftertänksam, jag trampar nästan lite utanför spåret.

Men jag väntar, på lugn, jag väntar på en identitet, väntar på något att berätta. So tell me, vad kan jag berätta utan att döda alla känslotroll och nervceller på vägen?
Hur kan jag få er att falla och stiga upp igen i samma mening?

I'm lost.

Jag tämjer sorg och förtränger tårar, men sanningen är en för stor djungel att ta sig i genom.

 

 

I am the story.

Dagen efter. Och för att inte stagnera i denna (idag så kallade) antimaniska ståndpunkt lägger jag på The Unbookables och skrattar rått åt en humor som inte borde vara laglig i vårt hätska land. Och tanken slog mig, att det kanske är därför alla förstklassiga ståuppkomiker kommer från bättre delar av världen.
Mitt omdöme har lite tappat greppet om dygnsrytmen och jag klappar mig själv på axeln för att jag lade mig redan kring midnatt  efter att ha tassat upp från Kreetta någon timme innan.
Men denna ensidiga lycka kan inte vara långvarig och om en genomskinlig timme ska grannarnas hund vara rastad och jag redo för gymmet.

Blev tipsad om denna förunderligt fantastiska bok, och vi kan inte kalla det fritidsläsning eftersom det såklart är bunden till skolarbete. Men första ordet och jag var såld. Så jag sitter vid soffbordet och drar på gummibandet lite till för att minuterna möjligen skulle töjas ut och bli aningen längre.

Tiden läker alla osydda sår.

Livet kommer aldrig ge mig en romantisk alla hjärtansdag, och den enda som kommit ihåg mig idag är denna InstaBeauty app som pingat till tre gånger idag. Vi glor oss dumma och skuggar sorgen i Ben & Jerry's i hopp om tröst. Livet, den bruden, ishockey på tv och mobilen på ljudlöst. Stannar här och äter ostfondue med tända ljus. Grubblar över betyget och känner att jag helt klart inte lyckats good enough.

Gråt inga floder för mig, kära vän!

Med kräkningar i halsen och kallsvettningar som fick mig att oavbrutet yra på sprang jag mina åtta varv intervaller och kände att spyor är meningslösa troll och hela jag flög på maniska moln. Älskar't.

Vi kör en ordinär alla hjärtansdag i Kreettas soffa, med varsin hund under armen och våra pojkvänner Ben & Jerry i famnen. Ibland får man unna sig kärlek så gott det går. Och nu är det lov, betyget känns inte riktigt lika jobbigt mera, och jag vet vad jag vill prestera ännu bättre i.

Fredag, 14 februari, och jag är hög på känslor!

Ansiktsbemötande leenden.

Mitt i natten fyndar jag tankar som inte hälsar på så ofta, och bland alla dessa oväsentliga funderingar ligger alla nya planer och ideer och lurar som tigrar väntar på sitt byte. Ni fattar.

Och det här med träning. Jag svallar lite som bambi på hal is, för jag vet så lite, så lite av allt jag vill veta och min hjärna är otillräcklig i alla metaforiska sammanhang.
När man märker att man rör sig i samma hastighet som jorden runt solen och ett år omplaceras till ett annat och man behöver (MÅSTE) gå vidare.

Denna vinter har varit halare än förr och jag lyckas ideligen falla omkull, hitta mig gränslöst tafatt på marken, och det är jag som måste plocka upp alla bortglömda kvarlevor innan snön kommer. Så att fylla den korta vardagen med allt annat än vilotid har varit min enda lösning. För nu råkar jag vara motivet på skalan av en livstid och jag känner så stort ansvar att jag får gömma stressen bakom revbenen för att skydda allt och inget som finns kvar.
Min definition av samverkan i samma kropp och med samma hjärta och själ att trasa sönder, är att hållas ovanför vattenytan och tänkbart långt ifrån djupet. Så där har jag stannat. Och jag vill bara vara bekväm i mig själv. Jag lyckades så gott som nå mina enastående målsättningar och jag stod plötsligt helt stilla. På pricken stilla.

Det handlar om att hitta rätt, orientera sig genom livet utan karta och kompass (dum jävla manick) och ändå nå oförutsagda syften. Jag vill vara fin. Nöjdfinlycklig.
Så jag vill vända om det ypperligt osimpla systemet som fortfarande funkar hos mig och börja bygga (minimuskler). Hitta hem igen.

Men var börjar man?

Jag har väl en egen liten medvind som heter Casper och trots allt kan hjälpa mig med tekniken när det spårar fullständigt och jag lär mig ju, sakta men säkert, men jag är fortfarande bambi på is. Och paketet jag hämtade ut igår var från fitnessguru med ett innehåll som kan vara till lite hjälp på vägen (för 3/4 av familjen).
Min enda trygghet utan desto större närvaro är väl tanken på att vi alla stått vid startlinjen, redo att bemöta nya upplevelser och större lärdom.

Bara fortsätta droga lycka. För det är lycka, lite livslust och leende som träningen ger mig i situationer där taket rasat och mörkret ständigt tynger.

UntitledFit girlSport timeTraining

bilder från weheartit.com

Jag var fullt helad och troget älskad.

Dagar jag förlorar min ståndpunkt önskar jag människor såg hjulspåren som vackert ramat in min kropp där jag ligger. Överkörd.
Önskar att människor såg så långt att jag utan att göra motstånd lade mig medvilligt på vägen och väntade på att bli överkörd och misshandlad av lite vett.
Kan vi bestämma, att febrila synvillor bara var en dröm, en tanke, ett bakslag?

Du tog så lite plats i stora världen

I dagar kan jag gå och låta glädjen läcka ut i sanden, och betyget? Jo, det överlämnas först imorgon, men vår fruktansvärt kompetenta skolpersonal hade väl låst upp denna ypperligt heliga sida "studier" på wilma och våra betyg låg redan svart på vitt. Är jag nöjd? Nej. Eller jo.. Men nej.

Jag höjde både matematiken och engelskan till 10, modermål höll sin rätt så stabila 10 och resten, dvs. alla upp- och nervända 6 (9), känner sig väl rätt så bekväma i den position de placerat sig i nu. Så fyra rena 10:or och resten smågodis som jag verkligen VILL höja åter lite till. Dock sänkte jag samhällsläran från 10 till 9, som TYVÄRR ställt till med en hel del.. men inget att ta upp offentligt för hela omvärlden. Aldrig igen ska jag lyssna på lärare som säger att det inte bör sänka.. ahhhh..

Och efter skolan plockade jag upp ett efterlängtat paket som jag lovar skriva om i ett lite lämpligare inlägg. Puschade magmusklerna till (nästan) max och tog bussen hem sedan. Blev ett kort men välbehövligt gympass, och så promenerade vi hem i vinterkylan (HAHA) längsta vägen tänkbar att hitta.

Duschat, fixat middag som redan hunnit svalna rejält eftersom bloggen är sju gånger mer attraktiv än broilern på tallriken och snappat med "C"..

Ni är överlägset bäst.

Livet har en fortsättning ändå.

Jag tror jag är död... Om inte, är jag nog det närmaste död man kan vara. VILKEN DAG!
Och egentligen kunde jag likgiltigt låta bli att logga in här och bara falla pladask, raklång i sängen. Men nörden i mig flirtar upp wifi-signalen och ber en kort bön att maten redan är färdig för att fylla på lagret som nådde botten redan för flera timmar sedan.

Glo sönder tv-rutan när pojkarna lycksaligt spelar race mot scoobydoobilar som om det vore på liv och död. Pressa musklerna tills de nöjt skriker enough is enough. Nostalgiskt se det rödgröngulblåa tältet flyga igen, se barnen skratta och känna pirret i magen. Springa trappa upp och trappa ner för att hastigt hitta ett eluttag som tankar krafterna i min betagande iphone. Stirra på pumpande tantrumpor i hopp om att tiden skulle gå snabbare. Åka hem med rumpvärmaren på. - lycka.

Skola. Rida. Slöa. Gymmet. Barngymnastik. Äta.

Halvslöa iphone-bilder

I need you girl.

No words needed. Hon gav mig en klump i halsen och vätskefyllda ögon varje gång hon irriterat slängde med huvudet, för jag vet att hon är trött, hon vill inte mera. Att se någon som tillfredställt hjärtat varje dag jag törstat kärlek, totalt sakna livslust får mig att tappa andan, att aldrig vilja låta tiden ta slut.
Och på blott tre månader (känns som en tiondelssekund) så apatisk. 

Att slänga sig upp i sadeln på henne fick åter alla känslor att tvångskrama tarmarna i magen så det sved ner i tårna. Min fina prinsessa.

Och idag, efter alla gråruskiga dagar och vilda skensprång klickade vi. Jag hörde det. *KLICK* och det var hon och jag, vi, i himmelen, på jorden och runt solen.
Jag fann mig själv med ett bergfast grepp runt hennes hals och bara andades in henne, in i mina lungor.


För det finns nog ingen som helat, snörpt ihop alla inre glasskurna hjärtsorger som den hästen har. Och jag älskar henne, jag saknar henne fast hon finns här, jag vill ha mer av henne och jag hoppas hon aldrig någonsin kommer gå ur tiden.

För det finns smärta som gör ont, smärta som får oss att gråta, men hon är smärtan som får mig att förändras.