Camillas

Ansiktsbemötande leenden.

Mitt i natten fyndar jag tankar som inte hälsar på så ofta, och bland alla dessa oväsentliga funderingar ligger alla nya planer och ideer och lurar som tigrar väntar på sitt byte. Ni fattar.

Och det här med träning. Jag svallar lite som bambi på hal is, för jag vet så lite, så lite av allt jag vill veta och min hjärna är otillräcklig i alla metaforiska sammanhang.
När man märker att man rör sig i samma hastighet som jorden runt solen och ett år omplaceras till ett annat och man behöver (MÅSTE) gå vidare.

Denna vinter har varit halare än förr och jag lyckas ideligen falla omkull, hitta mig gränslöst tafatt på marken, och det är jag som måste plocka upp alla bortglömda kvarlevor innan snön kommer. Så att fylla den korta vardagen med allt annat än vilotid har varit min enda lösning. För nu råkar jag vara motivet på skalan av en livstid och jag känner så stort ansvar att jag får gömma stressen bakom revbenen för att skydda allt och inget som finns kvar.
Min definition av samverkan i samma kropp och med samma hjärta och själ att trasa sönder, är att hållas ovanför vattenytan och tänkbart långt ifrån djupet. Så där har jag stannat. Och jag vill bara vara bekväm i mig själv. Jag lyckades så gott som nå mina enastående målsättningar och jag stod plötsligt helt stilla. På pricken stilla.

Det handlar om att hitta rätt, orientera sig genom livet utan karta och kompass (dum jävla manick) och ändå nå oförutsagda syften. Jag vill vara fin. Nöjdfinlycklig.
Så jag vill vända om det ypperligt osimpla systemet som fortfarande funkar hos mig och börja bygga (minimuskler). Hitta hem igen.

Men var börjar man?

Jag har väl en egen liten medvind som heter Casper och trots allt kan hjälpa mig med tekniken när det spårar fullständigt och jag lär mig ju, sakta men säkert, men jag är fortfarande bambi på is. Och paketet jag hämtade ut igår var från fitnessguru med ett innehåll som kan vara till lite hjälp på vägen (för 3/4 av familjen).
Min enda trygghet utan desto större närvaro är väl tanken på att vi alla stått vid startlinjen, redo att bemöta nya upplevelser och större lärdom.

Bara fortsätta droga lycka. För det är lycka, lite livslust och leende som träningen ger mig i situationer där taket rasat och mörkret ständigt tynger.

UntitledFit girlSport timeTraining

bilder från weheartit.com

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas