Camillas

Bara mänskligt blod i sönderslitna ådror

Efter sju dagar känns plötsligt en vecka inte längre än sju minuter och tiden går så fort och lovet är snart slut för nu åker jag hem igen.
Igen.
Det är alltid en fara att man hamnar i ett bakslag av fjädervikt i självaste betydelsegången. IGENIGENIGEN. Och när slutar man säga igen? När slutar allt vara igen? När går man framåt, nästan fysiskt.

Jag tycket det är jobbigt att säga hejdå. Jag tror det är här man tappar talförmågan, när man andas in Fiadoften redo att gå. Men osjälviskt sett på sanningen är jag glad, det gör mig glad att se henne leva. Se henne stå och se henne skratta, oavsett breakdowns och dåliga dagar. För hon har grott, hon har växt nu!
Och varje dag saknar jag henne hurmycketsomhelst. Med hela mitt hjärta. Men hon klarar sig, och hon hjälper till så jag klarar mig.
Det är nu orden tar slut, för det finns inte tack nog, kramar nog, ord nog att förklara kärlek. Tacka tills jorden slutligen går under.

Winnie the pooh

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas