Camillas

Löften är att lova.

Baktanken att skriva poesi var bara att underlätta känslotrycket och finna något innanför hjärnskålen.
För ni vet, sönderfårade papper kommer aldrig bli sleta igen, inte ens med milt våld. Och tankebanor som mina är sönderhatade papper, redo för papperskorgen, och i jäktade bakslag får jag helt enkelt använda fysiskt våld för att pressa ut sista orden.

Jag tror jag har vallat en tankesluss att skriva bok en vacker dag, med ett eget språk, med en egen identitet, i mitt namn. Och aldrig har entusiasmen varit lika solid förut. Farligt sorgmild och eftertänksam, jag trampar nästan lite utanför spåret.

Men jag väntar, på lugn, jag väntar på en identitet, väntar på något att berätta. So tell me, vad kan jag berätta utan att döda alla känslotroll och nervceller på vägen?
Hur kan jag få er att falla och stiga upp igen i samma mening?

I'm lost.

Jag tämjer sorg och förtränger tårar, men sanningen är en för stor djungel att ta sig i genom.

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas