Camillas

På en ensam liten färd.

Känner mig lite överkörd och handfallen, men vad gör det.
Om nittioåtta dagar går jag ut nian, mitt mål är att uthärda våren i hålan och ta itu med alla interna hjärnspöken. Efter så många år är det dags att snurra problemen runt samma finger och låta tiden hela oläkta sår. Dock känner jag av en tvivel, en sorg för jag inte riktigt vet hur jag ska gå runt. Och vad om försöken grusas och psyket faller?
Jag är rädd för att växa upp, rädd för att bli stor, rädd för att aldrig få vara oskyldig och älskad.
Det är dödande, nästan lite patetiskt barnsligt.

Usch.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas