Camillas

Så taket rasar i våra fyllda famnar.

i wish my eyes could take photosi wish my eyes could take photosi wish my eyes could take photosi wish my eyes could take photos

Det känns konstigt, att förekomma såhär osynligt.
Jag har inte varit inloggad här på ett okänt antal timmar, förutom lite små omtöcknade mobilinlägg.
Men jag har en intuition att det här nyttigt för mig. Det är bra att blodomloppet går på övervarv och att jag känner alla femtusenhundratalsmiljoner känslor möjliga att känna. Jag ber inte om mer, inte mer än så. Jag har träffat nya människor, lärt mig nya saker, pratat, skrattat, gråtit glädjetårar, lyssnat på kärlek, och studerat tystnaden.

Jag stannar kvar till söndag, får lite mera tid. Lite mera träning, lite mera prat, lite mera fullständig tystnad och några kompletta nätter till.
Jag försöker inbilla mig att detta välbefinnande medföljer över vattnet hem igen. Att jag bär lite power, lite annorlunda kärlek. Men min livsstil och kärleksförmåga är rätt så simpel och livet försöker urskilja glädjetårar från sorg, men i ärlighetens namn går urskiljandet ganska taskigt till.
Jag är ett tempel, med tillfälligt förfallna murar.

Kärlek.

thantophobia : the phobia of losing someone you love

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas