Camillas

Vi flyger moln och paradis.

Andra gången jag red Cardello. Första 40 minuterna kändes bara pinsamt långa och jag trodde jag aldrig skulle få koll över hur just han funkar. Jag befann mig i en helt annan värld och fokuserade på helt andra saker. Nästan pinsamt dåligt gick det och jag ville väl mest sjunka genom marken och typ.. dö?! 

Men det handlar om att koppla om, TVINGA sig på fokus, och känslan.. det var en magiskt härlig känsla att sitta där, känna sig som en fullständigt ny människa på en ny häst. Jag vågade knappt andas, knappt tänka ifall det bara hade varit en dröm, och en dröm var det, en dröm jag levde i! Och än en gång kan jag inte förklara känslan, det går inte, men idag kände jag just det där klicket mellan häst och ryttare. Just det där lilla klicket som får två världar att gå ihop.

Och inte bara att jag kände att livet hade belönat mig, men de minuterna, de kortakorta minuterna var min paus, min stund att få andas in-ut-in igen och alla tankar lämnade mig ifred. Det är därför jag älskar ridningen. Det är inte ofta det går fläckfritt, eller ens bra, men när man väl är där finns inget annat.

Jag flyger.

Orden.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas