Camillas

Vattenstämplade känslor i öknen.

Vandalismen i kroppen får tårna att spreta åt motsatta håll och jag har nästan saknat ilskan, eller känslor över huvudtaget egentligen.
Veckorna går i minimala cirklar och djävulen på min högra axel vinkar glatt åt alla våldgästande leenden som råkat hitta fel. För här hittar man inte lycka precis.
Och min karriär som skådespelare är nog över, för jag spelade hela livet fel, så jag får lägga ner och skaffa en ny utbildning som undviker minsta lillla emotionella kontakt till omvärlden.
Alla mina mumin-pussel från barndomen lägger jag ihop på köksgolvet i hopp om mindre rastlöshet. Fast mumin behöver mig, så jag kletar en rulle (eller två) med frimärken av Lilla My (den bittra jäveln) på ett tomt kuvert och skriver min adress på kuvertet. Lägger i en typisk post-it lapp med ett enormt leende på och smilgropar och allt. För brev imorgon när fredagen inte kunde vara tristare, med ett leende med smilgropar och så gör mig ju glad.

Kopplar ner systemet och låter spotify behandla kvällen i soffan med lamporna släckta.

 

 

 

30012014

En pingvin som lämnar flocken när den är deprimerad för att dö. Jag i ett nötskal idag. Stressad upp över öronen, provprovprov och lärare som är fullständigt oemottagliga. Jag blir förbannad rent ut sagt! 

Kan heller inte precis säga att jag var pigg och frivilligt hade stigit upp idag. När klockan ringde (allt för tidigt) låg jag i koma och fattade inte att klockan ringde och att natten var över, och det är sådan trötthet jag hatar, mördartrötthet i kubik. 

Tjugo minuter så får jag lämna byggnaden och gå till stallet. Taaler som väntar på mig där och redo att bli motionerad. 

Vi sover nakna och dejtar sängar konstruktivt.

Jag får ont i magen, hjärtsår likt barnens sönderfallna knän på somrarna, så mycket jag vill ha och ha och ha, och får konstant torka kallsvetten ur pannan för ingenting är nog. Så att åka långt bort härifrån och leva upp till just mina drömmar, de kryptiska drömmar som visst inte vill blotta sig än,är inte ett val mera, det är ett måste. Och vem tvingar mig undrar ni, men det är jag. Tokig som jag alltid varit. 
Jag kan bita ihop käkarna tills järnsmaken hittat fram och jag vet inte när ljudet av bussarnas brus och bromsarnas skrik ska ta slut. Så jag biter fast, hårade än någonsin. Diffusa viskningar om fullständigt oväsentliga ting är en snyftvals när kroppen ropar maximalt, och det är dags att finna inre ro. För viska kan jag.

Så sängen kallar, har bjudit mig på dejt, och jag är mer än villig att ge efter, ge upp, bli omfamnad av någon något.

xoxo

Jag vill finna nyckeln till himmelen.

Att jag är just påväg in i min lingonvecka tänker jag inte prioritera som ett alternativ, nej, för när man får "positiv feedback" svart på vitt, av en lärare för att man är aktivt inne och kolla läxor osv. blir jag nästan lipfärdig. LIPFÄRDIG! Pirrimagenklumpihalsen-känsla. Ojojoj

Inte mycket till skola idag heller. Två riktigt mysiga timmar språk och så åkte vi in till Pargas och kollade årets show. En klasskompis var med och några andra bekanta. *SÅJÄVLAGRYMMA* Gömmer sig verkligen många talanger i vårt lilla city. Gåshud över hela kroppen och hjärtat slår några extra slag.

Sen drog jag, Emmy och Ann till gymmet för ett döda-armar pass. Och mina armar är döda. Som många miljoner andra människor så gillar jag inte att träna armar, och därför är jag väl mest okunnig inom denna grupp muskler. Men lärt mig en del av brorsan och så brukar jag kolla mycket på nätet innan och ha passet välplanerat och så. Inte allt för stora vikter och flera set istället.

Skönt.

Nu har jag vräkt i mig ätbart och strax kommer Kreetta upp för att kolla lite klänningar och sådant skoj!

Cardello Z

Jag hade tappat gnistan, hoppet och allt som gav mig pirret i magen och leendet på läpparna när jag satt på hästryggen. Och det var inte roligt mera.

Men idag, fick jag rida en så vacker och vit herreman att jag fortfarande är alldeles skakis. För just en sådan utmaning behöver jag, något som får mig att göra framsteg, där jag får fokusera på mitt arbete ihop med hästen och bara smälta samman. Jag kan inte sluta le och jag känner verkligen att det här vill jag satsa på.

Jag är den typen som inte kan sätta mig upp på en häst och bara klicka. Jag behöver ett par gånger, lite tid för att verkligen veta vad som krävs av mig!

Och jag kan inte förklara känslan. Men att sätta sig upp på denna varelse och bara få hänga med, få jobba sig själv alldeles svettig i minusgrader och veta att man i alla fall försökte. Nästa gång kommer det garanterat gå dubbelt så bra!!

Så idag är jag glad. Mer än glad faktiskt, jag är lycklig!

Inte min bild.. Men denna snygging är det jag talar om!

Hade jag varit rik, hade jag garanterat köpt honom..

Blickstilla hjärtslag och högläsning ur själen.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

 

Regnet slutar aldrig piska gatan som avfyrade skott när du står och stirrar tomt på dina nerdränkta skor,
livet kommer inte hitta mening utan smaklösa känslor

och du står stilla

utanför mitt fönster

och jag kan känna dina andetag, dina hjärtslag när jag pressar min handflata
mot ditt bröst
i ett försök att inte låta dig komma närmre

men där jag känner dig

så nära att jag inte vågar andas

inser jag hur långt borta du befinner dig.

 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Inga ord kan hjälpa mig upp.

Här rusar tiden bara förbi och jag har knappt hunnit med på grund av all stress inför engelskaprovet vi hade sista timmen. Ja, jag stressar så mycket att jag inte kan tänka på något annat.. Det handlar bara om att upprepa alla ord, alla uttryck, alla grammatikregler om och om och om igen i huvudet tills jag inte vet något annat.
Men känslan nu EFTERÅT är oslagbar. Känns jätte skönt att veta att åter ett prov är över, och jag har en magkänsla att det gick rätt okej också.

Ska strax byta om och sedan dra mig mot stallet. Ridtimme som står på dagens schema och faktiskt det enda som står där. Skönt!

Så vi får höras ikväll istället. Tänkte bara kika in och säga att jag fortfarande lever. Haha

 

Svar på kommentar!

"Kan du snälla tipsa några bra träningsmetoder för en som vill gå ner i vikt?  (är påriktigt lite överviktig så..)"

Okej, så fick denna fråga. Och ärligt vet jag inte om jag själv hade frågat mig om tips, men eftersom jag verkligen varit där, i just den sitsen så känner jag att jag tycker det är värt att ge det ett försök. Det finns ju google såklart och ordentliga träningsbloggar för de som inte orkar med mitt trams.

I början är det ett helvete. Jag skojar inte. Varannan dag skiter man i att göra något alls och varannan dag gör man halvbra försök till att lyckas.
Och för mig tog det upp till tre veckor innan jag faktiskt kom igång, dels för att jag inte visste hur/när/var osv.. men när jag var igång då rullade det rätt så bra.

Jag är en periodmänniska, jag tränar i perioder, jag är deppig i perioder och irriterad i perioder. Jag gör allt och tänker allt i perioder och det finns antagligen inget i mitt liv som inte skulle gå i perioder.

Men först och främst handlar det bara om att göra NÅGOT! Spelar ingen roll vad för form av sport du kör, cykling, paddling, skrinning, skidning, simning, promenader, jogging eller varför inte dans. Men gör något. Du kommer igång, sakta men säkert bygger du på din kondition och din kropp vänjer sig även vid att vara igång på ett annat sätt. Och så är det faktiskt dags att lägga undan onödig föda. Du behöver inte det där godiset fast det smakar himmelskt. Och chips med dipp gör inte ditt liv bättre. I början vill man ta livet av sig, man vill gråta, hetsäta och sedan äta ännu lite till. Men efter bara ett par veckor finns det inget behov kvar.

Nu vet jag ju inte hur mycket du vill gå ner i vikt, men kör mångsidigt och regelbundet. Vill du träna styrka, börja då med lätta vikter under halva passet och så halva passet kondition. Så gjorde jag i alla fall. (Nu kör jag endast uppvärmningen på motionscykeln eller på bandet när jag är på gymmet..)

Kom ihåg att peppa dig själv, läs motiverande bloggar, googla mycket tips, övningar, och annat skoj.

Vad gäller kost (om du är i min ålder ungefär) så tror jag inte du behöver vara extrem. Håll dig till mångsidig, och nyttig mat.
Ta EN portion, och hetsät aldrig. I början kommer du känna dig extremt hungrig men stå emot. Vad gäller sötsaker och sådant funkade det bäst för mig att hållas HELT borta från det till en början. Nu, 11 månader senare, kan jag äta ibland och inte ens känna att jag vill ha mer än två chokladbitar eller fem godisar, jag börjar bara må illa.

MEN VIKTIGASTE AV ALLT, HA ETT MÅL OCH SE TILL ATT NÅ DET HUR LÄNGE DET ÄN TAR!

 

Detta blev kanske lite väl personligt, inte så mycket tips, men det gäller att bara vara mångsidig och bestämd. Du måste bestämma dig och sedan låta självdisciplinen ta över i första hand. Vill du verkligen något då kan du!

Hitta din egen stil, egen väg och kom ihåg att lyssna på dig själv. Att överdriva är aldrig bra. Kör ditt eget race helt enkelt.

Jag hejar på dig!

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill hålla din hand bara lite till.

pluggpluggplugg och ännu lite plugg. En massa prov på kommande nu. Imorgon är det engelska som gäller (såklart) och jag tror det är dags att lägga på musiken och öppna böckerna. Inte precis insatt i det vi har just nu och känner att jag verkligen behöver fokusera lite nu, ge mig själv en smäll på käften och fatta att det är nu det gäller. Men vem orkarhinnervill plugga?

Ska i allafall sätta igång och ikväll blir det zumba. Rätt så typisk dag och jag är redo för en ny vecka, nya planer och en massa träning i alla former.

Puss så länge, vi hörs när jag dött sjuttioåtta gånger.

 

Blickarna i korridoren.

Blickarna idag har varit oändliga.. "CAMILLA INTE KAN DU JU KLÄ DIG SÅ!" Kolla bara, här går jag, rak i ryggen och jag känner mig snygg.
För jag ropar attityd, jag ropar annorlunda, och ingen har rätt att fälla mig dömd för det. Jag står, och jag gillar det!

Ibland undrar jag varför vi inte tillåter oss själva att få känna oss snygga. Jag gick och visade halva magen hela dagen idag, och för en gångs skull, första gången på väldigtväldigt länge kände jag att jag var trygg i mig själv, i MIN kropp. Så varför inte vara glad för min skull? Är ni tvungna att påpeka att min skjorta inte täcker hela magen som om att jag inte hade fler hjärnceller än er och vet det. Och jag är ingen slampa för det. Min topp är inte horig heller och jag kan visst gå i denna tröja fast det är mitt i vintern och jag inte är modellsmal.

För jag mår bra!

Kroppen gråter svett medan musklerna söndrar allt fett.

Om ca. en timma eller så drar jag med brorsan till gymmet. Suttit hemma och planerat ihop ett pass (vilket jag alltid gör innan, och skrivit upp på mobilen) blir både mage och ben/rumpa idag och jag känner att jag inte kommer komma upp ur sängen imorgon. Men så värt det!

Lite svårt att få hela veckor planerade så att jag hinner med allt. Jag som aldrig har något att göra finner knappt överloppstid alls. Men det gör gott åt mig, och så fort jag fått upp en veckoplanering tror jag det kommer gå rätt så bra!
Nu har jag ju även ridit Taaler två gånger i veckan under hela hösten och vintern vilket de kommande månaderna kommer bli bara en gång, så rider två dagar i veckan istället för tre.

Kändes skönt att få schemat som snurrar på i huvudet uppskrivet, så här har ni. Haha!
Måndag: Zumba

Tisdag: Ridtimme

Onsdag: Gymmet

Torsdag: vila

Fredag: Skolgymnastik + rida Taaler

Lördag: Vila

Söndag: Gymmet

• I'm lovin' it • | via FacebookYummy .Beautiful quote 💕We can do it | via TumblrGoal bodyCOCAINE ADDICT | via TumblrUntitledHaben will

Bilder från weheartit.com

 

WANTIES - spring

Eh. Går sönder vad jag vill ha ändlöst med pengar och spendera all min vakna tid i affärer redo att rocka sönder provrummena. Stora wanties just nu - Snygga men simpla tröjor. Platå och högklackat och jag dör sjuttioåtta gånger om igen. Snygg pälsväst. Lätta och stilrena klänningar till vardags. En snygg och lite vårig handväska även ren stil på den. Vita, lätta och SNYGGA jeans.

1. HÄR // 2. HÄR // 3. HÄR // 4. HÄR // 5. HÄR // 6. HÄR

WHYRED Ra Denim White Bubbleroom.se

Det slutar aldrig regna tårar.

Du lyssnar inte men vågar höra mig ändå. För när kärlekens dragkraft fångat dig och jag har en kort chans att blicka din kropp hör du mig. På alla volymnivåer.
Jag har sökt efter någon som du, en varm kropp att dela natten med när mörkret lagt sig. Det sitter fastklistrat i sinnet, och hjärtslagens frekvens ökar frenetiskt när du, dina läppar hittar mig. För portarna står öppna och inatt får du hälsa på, komma in, se min blottade själ rivas itu. Under täcket söker jag något du inte kan ge mig, och han hade aldrig visat sig så mäktigt förut, så jag ber dig tyst sluta ögonen när vi intensivt fyller tomrummet med oss.

Jag vill ha mer och mer och mer av dig för du är otillräcklig.

 

Jag går, jag står, jag faller.

Hur vet vi om vi fallit?

Jag tror jag aldrig känt mig lika ensam förut. Jämnt och ständigt tjuter mobilen till och massa snaps från "kompisar" som är apfulla och glada. Lyckliga liksom.

Och min synbild av fester, de har dött för länge sen, eller bara ideen på att någonsin hitta mig själv apfull med kompisar. För kompisar ska väl göra mig lycklig?
Så varför skaffar jag mig inte ett gäng riktigt bra kompisar och gör saker man gör tillsammans med dessa kryptiska varelser?

Sen igen, kan man ligga bort känslor? Kan man glömma, kan man sluta känna, sluta bry sig för en dag eller kanske bara en natt i hopp om någon annans bekräftelse att man duger?
Har jag fallit nu? Är det såhär det känns, såhär man vet att himmelen lagt sig platt över alla möjligheter till ett liv. För jag tror min hjärna dragit för gardinen i fönstret och hängt upp en skylt så stor att den må vara omöjlig att missa. EN skylt med röda bokstäver som skriker STOPP!
 För man kommer till en punkt där man släpper taget om allt som någonsin var viktigt, som betydde något. Man orkar inte försöka mer, orkar inte kämpa sig någonstans man aldrig ser sig komma, och bara väntar på någon som kommer lysa upp en ny stig i mörka skogen.

Men nästa helg, nästa helg hoppas jag lite på. Och jag har en magkänsla att det inte kommer bli något, att det inte alls blir en helg för mig, men för en gångs skull tänker jag våga hoppas. Ger mig tillstånd och bekräftelse att få känna. För jag har väntat. Jag har gråtit och väntat. På en blick, ett svar, lite förtroende kanske eller bara ett oklart jakande.

För hej, vit flagga i topp, jag lägger mig ner nu, och jag tänker inte se mig själv falla mer, tänker inte bygga hopp för att sedan se allt gå itu. För min värld ska jämnt och ständigt rasa ihop framför ögonen på mig, och jag må vara självisk, jobbig och opålitlig men jag tänker ge upp, vänta på att något ska ge mig en orsak att fortsätta gå. Jag anser att det är därför vi lever, därför vi fortsätter gå, för att vi har människor där som vi kan kalla vänner, människor där som vågar flyga farligt och lovar att aldrig ge sig av. Men vi lever ju på lögner, and you're not my person anymore.

På en ensam liten färd

Priceless breakfast för min del. En MASSA bär, en massa mjölk (måste skärpa mig igen med det där mjölkdrickandet) och en massa energi!
Vaknade kanske på lite fel sida imorse, småtjaffsade med min bror (sånt händer, haha) sedan fixade vi frukost och jag satt på matbordet och gick genom senaste på instagram. Smoothie, kakao och flingor. PERFEKT!

Som ni vet har min bror (och massa massa vänner) gymmat en massa under senaste året och Fia som är så himla duktig och i farten hela tiden, jag känner mig så himla dålig för att jag är där allt för sällan, på samma gång känner jag nu att det börjar vara dags för min del att ta tag i det jag så länge velat ta tag i. Jag har gått ner i vikt, en hel del faktiskt, men jag vill också kunna bygga upp lite muskler, kunna vakna upp följande morgonen med VÄRSTA muskelvärken och vara riktigt död, för tyvärr händer det allt för sällan nu. Imorse kände jag hur både armar, axlar och rumpa sved till när jag skulle sätta mig upp och jag kände mig riktigt lycklig.

Så vi diskuterade lite.. plocka bort en ridtimme i veckan, så jag skulle ha lite mera tid och möjlighet? kanske anmäla oss till yoga på lördagmorgon? Beställa proteinpulver (främst till brorsan)? Ja en massa kom på tal och jag vet inte riktigt var jag skall börja. Så idag får det ligga öppet på bordet. Att sluta rida på ena stallet känns ganska tomt, på samma gång som jag känt mig fullständigt tom att rida där senaste månaderna. För Taaler tänker jag inte ge upp hoppet på, inte än. Vi har gjort så grymma framsteg och det är något jag verkligen inte vill missa nu!

Nu pratar jag inte om hitler-gymmare varje dag i veckan, nej, men lite framsteg.

Långt det här.. Ska sitta på datorn hela dagen och göra lite research.

Puss på er mina gullegryn som fortfarande kikar in!

 

Jag har landat och känner molnen smeka huden.

Jag drömmer ofta om moln. Det är en upplevelse att alltid finnas men aldrig stå kvar. Se men inte röra.
För det är jag i ett molnskal (klyftigt va?). Jag korsar gränser och hoppar fallskärm och när jag väl faller, då finns det ingen som kan stoppa mig.
Men sist och slutligen, när systemet uppe i huvudet får kortslutning och kraschar totalt, då är jag bara tjejen på 15 (snart 16) solsnurr.

För jag är tjejen som alltid säger min åsikt i första hand, som lyssnar på deppig musik när jag är deppig för jag tycker synd om mig själv, som tar av mig jeansen direkt jag kommer hem, som lämnar alla mina saker på golvet, som släpar fötterna efter mig när jag går och som alltid är lite extra paranoid.
Jag slutade drömma öppet om någon som fångar mig när jag faller, slutade hoppas på ett gulligt mess mitt i natten och slutade tro att jag någonsin skulle bli perfekt.
För min perfektion är din fälla, och alla hjärnceller sväller i mörkrets tomrum. För vi är unga och dumma och vi förväntar oss saker ingen någonsin kommer se att vi behöver.

För jag ler. Jag kan klistra på ett leende som får hela världen att tro att jag vunnit marathon runt månen och ätit upp guldet. Men jag faller också, och ingen fångar mig. Jag kan lägga mig, se om någon lyfter upp mig, men jag lever ensam. 

Jag kan gråta mig till sömns natten innan och sedan stå i skolan som svarta hålets självsäkraste person. Där går mina moln och svävar på. Nästan en dimaktig känsla av visioner, lite hög, för jag vill bara överleva som den överlevare jag är. Jag är stor på mig, jag fräser ifrån, jag står rak i ryggen och säger vad jag tycker, bara för att du aldrig ska komma åt mig. För att ingen ska se mig livlöst vettskrämd. För självsäkerheten är en fasad som nästan verkar lite abstrakt, det kommer aldrig hålla i längden. Jag känner att denna plats, min plats, är någon annans. Jag känner mig aldrig tillräcklig. Och jag är vettskrämd. För allt.

Så när jag försökt visa dig med blicken, att man inte kramar nattfjärilar som jag, gjord på rosa moln, vill jag bara att du ska förstå att jag går sönder.

Fast är det jag? Är det jag som kraschar? Eller är det bara mina skyhöga murar, byggda på moln?

 

Jag har tappat förståndet i marken och snön har bäddat ner mig där.

Vart försvann den dagen? haha!

Men vad kan jag säga, gårdagen blev inte så mycket plugg som jag hade hoppats på.. Jag som är typ största #foreveralone typen så råkade visst igår vara en bra dag att ta kontakt. Haha! Men jag klagar inte!!
Provet gick hem i alla fall (är det inte så man alltid säger när något sedan visar sig vara precis tvärtom?..jaja).

Två timmar gymnastik, efter förra veckans raseriutbrott där jag valde att skolka två sista timmarna ger mig grymt dåligt samvete så att satsa, pressa och visa motsatsen nu innan betygen (OM TRE VECKOR!) är högst upp på listan. I alla fall. Två timmar boxning och muskelträning med intervaller var GRYMMASTE jag gjort på länge. Fyfan vad kul det var! Efteråt, med en kropp som var hög på allt den kan vara hög på drog jag till stallet och skrittade finaste ponnyn. En prins är han.

Kreetta mötte mig vid bussen och följde mig hem med hundarna, massa struntprat där kan ni väl tänka er 

Nu städa upp lite här, duscha och sedan seriemarathon resten av kvällen. TGIF!

 

Vi talar om ytan på djupet och resan hem igen.

Ojojoj, har nog aldrig varit lika nöjd (!) att få slänga sig i soffan med datorn i famnen och faktiskt överväga att plocka fram böckerna och plugga till morgondagens prov (inte ritkigt än dock). Skolan rusade rätt så kvickt förbi, och även fast torsdagar är grymt tråkiga kändes det nästan okej idag. Efteråt rusade jag till stallet och skrittade Taaler på plan. Pussade, gosade och såklart busade lite också.

Mamma och pappa drog iväg på kryssning, som jag inte visste om, så ensamma i huset med brorsan och fyfan vad sådant är skönt. Kan spontant lämna väskan på golvet utan att den ligger i en hög någonstans fem minuter senare. Haha!!

Men somsagt, ingen vild hemmafest eller vaka hela natten här inte. Ska pluggapluggaplugga och sedan typ lägga mig i vettig (!) tid.

Kolla serier står också på dagens TO DO lista.

Vi hörs sen mina änglar!

 

Lär känna mig bättre!

  • Jag är verkligen ingen "handyman". Kan inte bygga, hamra, såga, måla, lyfta, klättra och allt sådant. Haha! Jag är inte den som medger mina sämre sidor, men måste medge att förra veckan satt jag 20 minuter och försökte lista ut hur man satt igång batteriet. Haha. Så pin att gå ner och fråga pappa liksom..
  • Jag har MILJONER tandborstar. En överallt. I båda toaletterna, i mitt rum, i min sminkväska.. osv. Tappat både koll och räkning på hur många det finns som egentligen är mina!
  • Ni har hört det förut. Men när det stormar eller regnar kan jag absolut inte sova. Hatar ljudet, hatar känslan och hatar tanken. Fyusch. Därför är det rätt skönt såhär på vintern när det inte är farligt mycket regn eller blåst.
  • Jag har jättejättejätte ofta (nästan alltid) en vattenflaska med mig. Liksom i handväskan och så. Inte för att jag brukar dricka värst mycket (mer tvärtom) men vill ha den där ifall jag behöver den och ifall jag börjar hosta eller ifall jag plötsligt har gymnastik eller något. Jätte viktigt!!
  • Jag har två musiktyper. När jag skriver/målar eller försöker sova lyssnar jag på en musiktyp medan jag direkt byter då det kommer till att träna, chilla eller vara på datorn och så. Ganska skönt egentligen.

Denna är på all the time när det kommer till att skriva något. LOVE IT! 

 

Distance means so little when someone means so much.

Egentligen skulle jag träffat psykiatern idag. Men är grymt trött och så, så orkade inte släpa mig dit. Stannade i skolan hela dagen istället och åkte hem direkt efter. Planerat enbart mys och lite homemade manikyr eftersom mina naglar börjar vara i ett rätt så risigt skick igen. Haha!

Annars lugnt och dagen har varit rätt så bra faktiskt. Inatt sov jag riktigt gott faktiskt (första natten på sjuuukt länge) men är trött ändå. Inte så konstigt, för fast jag sov gott var inte natten farligt lång så man får väl se på saken hur man vill.

Vädret så fint ute så kanske blir promenad med Kreetta och hundarna ikväll?

Vi ska läka såren på andra sidan jorden.

Jag med min tidsångest känner att dagarna bara rinner ut i sanden just nu. All stress och oro går omdevetet ut över skolarbetet och jag blir så himla frustrerad (främst på mig själv), och känner mig så himla äcklad av all respektlöshet i klassen för tillfället. Måste ärligt medge att det är skitjobbigt att ens vara där nu när Emmy är sjuk. För det har sakta glidit mot "hon och jag mot världen" känslan. Så jag saknar verkligen någon som kan försvara mig i de där situationerna då man inte ens orkar öppna munnen.

Och jag har himlahimla jobbigt inom mig för jag VET att senaste tiden kommer sänka mina betyg och usch fyfan.

Och jag vet inte vad jag ska göra nu? Vara tyst?

Annars rullar det på. Tränat, ätit, gått ner till 61.4 kg nu vilket jag trots allt ger mig själv en klapp på axeln för. Ikväll är det ridtimme som står på schemat som varje tisdag där planerna (också såklart) lyckades skita sig och jag inte har skjuts hem. Så ärligt, inte varit precis bra dag idag.
Men hoppas Emmy är frisk imorgon så jag inte behöver vara ensam. Haha, jag är så jäkla #foreveralone.

Tänd eld på gröna skogar och sota ner allt guld.

Jag vill se sanningen bakom alla lögner, men hur mycket jag än stirrar på alla ansiktsuttryck står det tomt. Fullständigt tomt.
Och jag vill skrika högthögt, fråga varför jag inte är bra på något. Vad gjorde jag fel liksom, för att ha hamnat utan positiva egenskaper alls?

Och skriva. Jag gör det hela tiden. Överallt. Och inte en gång att jag skulle vara säker, säker på att jag gjort något grymt. För jag gör inte grymt. Jag är bara
medelbra på allt.

Skolan går inte bra nu, och en MASSA prov på kommande. Vart är jag påväg..?'

Hur gör man för att sluta misslyckas. Hur fan ska jag lyckas finna självförtroende. Och att satsa på skolan, jag vill ju, så varför misslyckas jag?

Så dessa stunder, när lyckopiller ger en lyckorus, då vill man inte att minuterna ska ta slut.