Camillas

Jag går, jag står, jag faller.

Hur vet vi om vi fallit?

Jag tror jag aldrig känt mig lika ensam förut. Jämnt och ständigt tjuter mobilen till och massa snaps från "kompisar" som är apfulla och glada. Lyckliga liksom.

Och min synbild av fester, de har dött för länge sen, eller bara ideen på att någonsin hitta mig själv apfull med kompisar. För kompisar ska väl göra mig lycklig?
Så varför skaffar jag mig inte ett gäng riktigt bra kompisar och gör saker man gör tillsammans med dessa kryptiska varelser?

Sen igen, kan man ligga bort känslor? Kan man glömma, kan man sluta känna, sluta bry sig för en dag eller kanske bara en natt i hopp om någon annans bekräftelse att man duger?
Har jag fallit nu? Är det såhär det känns, såhär man vet att himmelen lagt sig platt över alla möjligheter till ett liv. För jag tror min hjärna dragit för gardinen i fönstret och hängt upp en skylt så stor att den må vara omöjlig att missa. EN skylt med röda bokstäver som skriker STOPP!
 För man kommer till en punkt där man släpper taget om allt som någonsin var viktigt, som betydde något. Man orkar inte försöka mer, orkar inte kämpa sig någonstans man aldrig ser sig komma, och bara väntar på någon som kommer lysa upp en ny stig i mörka skogen.

Men nästa helg, nästa helg hoppas jag lite på. Och jag har en magkänsla att det inte kommer bli något, att det inte alls blir en helg för mig, men för en gångs skull tänker jag våga hoppas. Ger mig tillstånd och bekräftelse att få känna. För jag har väntat. Jag har gråtit och väntat. På en blick, ett svar, lite förtroende kanske eller bara ett oklart jakande.

För hej, vit flagga i topp, jag lägger mig ner nu, och jag tänker inte se mig själv falla mer, tänker inte bygga hopp för att sedan se allt gå itu. För min värld ska jämnt och ständigt rasa ihop framför ögonen på mig, och jag må vara självisk, jobbig och opålitlig men jag tänker ge upp, vänta på att något ska ge mig en orsak att fortsätta gå. Jag anser att det är därför vi lever, därför vi fortsätter gå, för att vi har människor där som vi kan kalla vänner, människor där som vågar flyga farligt och lovar att aldrig ge sig av. Men vi lever ju på lögner, and you're not my person anymore.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas