Camillas

Jag har landat och känner molnen smeka huden.

Jag drömmer ofta om moln. Det är en upplevelse att alltid finnas men aldrig stå kvar. Se men inte röra.
För det är jag i ett molnskal (klyftigt va?). Jag korsar gränser och hoppar fallskärm och när jag väl faller, då finns det ingen som kan stoppa mig.
Men sist och slutligen, när systemet uppe i huvudet får kortslutning och kraschar totalt, då är jag bara tjejen på 15 (snart 16) solsnurr.

För jag är tjejen som alltid säger min åsikt i första hand, som lyssnar på deppig musik när jag är deppig för jag tycker synd om mig själv, som tar av mig jeansen direkt jag kommer hem, som lämnar alla mina saker på golvet, som släpar fötterna efter mig när jag går och som alltid är lite extra paranoid.
Jag slutade drömma öppet om någon som fångar mig när jag faller, slutade hoppas på ett gulligt mess mitt i natten och slutade tro att jag någonsin skulle bli perfekt.
För min perfektion är din fälla, och alla hjärnceller sväller i mörkrets tomrum. För vi är unga och dumma och vi förväntar oss saker ingen någonsin kommer se att vi behöver.

För jag ler. Jag kan klistra på ett leende som får hela världen att tro att jag vunnit marathon runt månen och ätit upp guldet. Men jag faller också, och ingen fångar mig. Jag kan lägga mig, se om någon lyfter upp mig, men jag lever ensam. 

Jag kan gråta mig till sömns natten innan och sedan stå i skolan som svarta hålets självsäkraste person. Där går mina moln och svävar på. Nästan en dimaktig känsla av visioner, lite hög, för jag vill bara överleva som den överlevare jag är. Jag är stor på mig, jag fräser ifrån, jag står rak i ryggen och säger vad jag tycker, bara för att du aldrig ska komma åt mig. För att ingen ska se mig livlöst vettskrämd. För självsäkerheten är en fasad som nästan verkar lite abstrakt, det kommer aldrig hålla i längden. Jag känner att denna plats, min plats, är någon annans. Jag känner mig aldrig tillräcklig. Och jag är vettskrämd. För allt.

Så när jag försökt visa dig med blicken, att man inte kramar nattfjärilar som jag, gjord på rosa moln, vill jag bara att du ska förstå att jag går sönder.

Fast är det jag? Är det jag som kraschar? Eller är det bara mina skyhöga murar, byggda på moln?

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas