Camillas

No names involved.

Efter otaliga åkturer samt sittpauser över halva vår ö avslutades kvällen bättre än förväntat. Den unga natten involverade åtta i en vanlig femma, skratt så magen krampar, femhundra myggbett, miljoner tankar som resulterade i ett ångestfyllt men absolut värt samtal, ännu mera tankar och de sista vakna själarna satt fortfarande ute när soluppgången började skymta. Inte långt därefter övervägdes och utfördes hemfärd till egna sängar. Sovalternativen var flera men valde vakande på soffan hos en gosse som inte har en blekaste aning, men på bara tre timmar helade mig. Missförstå mig rätt nu, jag hade absolut noll promille i pannan och vakandet var slötittande på tv och oändligt skitsnack med den absolut sista jag hade förväntat mig spendera natten med. Och jag tror inte ni förstår, kommer aldrig förstå, men aldrig har jag pratat så mycket känslofullt utan att frambringa känslor alls. Och för stunden verkar de försvunna. Veckoslutsplanerande utfördes även och när vi fortfarande satt vakna vid sju traskade vi över till butiken för inhandling av lite nödvändigt och traskande tillbaka. Klockan åtta kröp vi ner under täcket för att bara en halvtimma senare påpeka att det var lönlöst, men efter ett par minuter ute på terassen drog vi ut hela jävla madrassen och lade oss där i några timmar. Sömnen var trots tröttheten och den fruktansvärda huvudvärken borttappad och efter en snabb dusch var jag påväg upp till byn för att äta något. Där bröt åskvädret ut, och rädslan har såklart tagit över, men det är liksom okej. Jag sitter väl här och jobbar på mitt vakande tills det gått över.
För det känns typ lätt nu!

Regn kanske väcker de som sover.

"Det kommer snart regn" som en alldaglig kommentar. Det kommer snart regn, och jag kunde inte bry mig mindre. För just nu hade regn passat in absolut perfekt, fyllt de tomma hålen så att solen imorgon får torka upp hela skiten. Och regnar det imorgon också finns det alltid en följande morgondag.

Typ kaos.

Det tar ont. Fysiskt ont. Jag vill behandla smärtan, fly tankarna, men vart jag än går jagas jag av mitt eget medvetande. Och jag lovar, smärtan är fysiskt okontrollerbar. När hjärtat rusar över 200 och man kippar efter luft, för man helt enkelt glömt bort hur man andas. Tankarna tar över 24/7 och de få minuterna jag får uppleva med tomma tankegångar (eller åtminstone fyllda med något annat) de är heliga. Jag vill be om en, bara en nattsömn, men vet att det är förgivet. Jag kan inte påstå att jag vill dö för att slippa den kaotiska smärtan, tankarna och ångesten, men det krävs oändliga droger för att hjälpa mig ur det här helvetet. En natt bara, några timmar sömn, ersätta kaffet och energidrickan som en gång ersatt sömnen, slippa läsa böcker konstant för att få glömma vår värld, min verklighet och få skratta lite.
Tack gode gud vet jag bättre!
Det kommer spåra, jag kommer låta högre makter ta över min kropp för en kväll eller så (missförstå mig inte nu baserat på förra meningen) och gråta. Ännu en dag ska jag få gråta, men nu är det varken möjligt eller säkert för existerande omgivningen att släppa stryptaget runt min egen hals.

Till saken.

Ikväll, efter överdrivet spenderande med så mycket individer som möjligt för att sysselsätta all hjärnkapacitet (misslyckade försök) fick jag mina 20 minuter frihet. På hästryggen. Och på samma gång som jag ville falla av och slå huvudet så hårt i en sten att jag fick sova undan några dagar kände jag hur en liten gnista av frihet kröp fram mellan revbenen och fick mig att le, påriktigt.

Den försvann lika snabbt, men det gör inget, för kände jag det en gång ska jag väl en vacker dag kunna känna det igen. Hoppas bara de 20 minuterna förlängs till en halv evighet.

Ligger i Huldas säng bredvid datorn som spelar upp en överdrivet humoristisk film och hoppas av hela mitt hjärta på litelite sömn inatt. Sömn utan drömmar som baserar sig på de senaste gångna dygnen.

Kram

Stjärnvatten i böcker

Sidan 180 av 316 plågsamt korta sidor är urläst och jag kände ett stort behov att ta en paus för att inte försvinna från verkligheten mer än nödvändigt, eller mer än jag redan gjort.
Det som gör böcker så impulsivt räddande är känslan att få leva en annan värld för timmarna spenderade i texten, känslan att finna ord, ordspråk och texter som ger ett igenkännande nästintill riktigt och lärdomen om livet. För trots att The Fault in Our Stars är en av världens kanske mest lästa böcker (det hoppas jag i alla fall) så känns den unik, skriven bara för mig. Och det är det böcker gör, de ger varje individ det Han/Hon har ett behov av att återfinna just i läsande stund. Jag har lärt mig leva lite mer genom böcker, lärt mig uttrycka mig lite bättre på ett sätt som, trots inspiration, är mitt!

Utöver boken (som räddat mig ur känslomässiga nervutbrott) kompenserar varje kopp kaffe den bortsprungna nattsömnen som trots mörker, trots tystnad, trots sällskap helt enkelt inte finner plats.

Efter dagens sista timmar på jobb kvarstår fem lediga dagar av sommaren följt av sju dagar jobb, och kanske är det helt okej trots allt.
Befinner ingen desto större tröst i att prata nu, eftersom jag varken riktigt förstår (eller vet) och pratämnet har varit såpass aktivt att känslorna nu främst bara känns som ett omtalat objekt redo att falla i golvet och gå sönder.

Ni undrar kanske vad som händer nu, och för att ni inte ska behöva fråga så kan jag säga att jag antagligen är den som undrar det mest. Men just nu tror jag att jag får fortsätta ge tid, för kanske det finns något i att tiden läker alla sår.

Från och med idag, oberoende om nattliga timmarna förblir osovna så ska jag sluta slå mig så hårt för de snedsteg jag tog som möjligtvis delvis orsakat dagens ovetande.
Vi får se helt enkelt, men att klandra mig själv kommer trots allt inte ta mig längre än såhär.

Puss

Tystnaden lider

Idag läser jag genom The Fault in Our Stars under timmarna på jobbet, dricker femtioåtta koppar kaffe (bara 55 kvar), försöker lufttorka håret efter det plötsliga ösregnet och ger tid.
Att blogga, eller finna ord att förklara något annat än ovanstående är omöjligt, så ni får vänta tills imorgon. Eller nästa vecka. Just nu vet jag inte.

Puss

Ni simmare där ute, nu flyger jag.

Himmelen är så tyst. Jag tänker på barndomsrum uppfyllda till minsta lilla knut och själen som ligger kvarsparad i lådan under sängen.
Jag tror det är snälla spöken som är på besök, som springer genom ihopskruttade hjärnceller, jag tror det är svårfångad charm som kräver uppmärksamhet.
Jag tror jag tappat inriktning och målmedvetenhet, men jag tror så mycket nu. Innan mörkret lagt sig ska ni dock veta att jag hittat mig själv, i allt kaos fann jag mig själv. Så en ny start, efter för många osammanhängande dygn är hoppet inlagt på. För vad lever vi på om inte hopp?

Jag vill tro på att det finns något positivt i allt, och jag vill aldrig släppa taget om att det bara kan bli bättre.

Ni simmare där ute, nu flyger jag!

Verkligheten gör ont.

27.7Söndag.
Jag borde veta bättre men kan inte sitta still mera.
Klockan har passerat fem och jag har legat ute i solen tills kroppen skrek efter lite skugga och gick in igen.
Har haft hjärtklappningar i åtskilda stunder när psyket påminner mig om tiden.
Jag ska gå i duschen och skölja av mig sjuttioåtta lager smuts som jag på ett vis eller annat inbillar mig att finns där, och förbereder mig inför morgondagens arbetsdag.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, men framåt är väl min utvalda väg? Typ.

Och. Ett litet och. Jag tror jag aldrig sett så mycket av mig själv förut.

..

Om bara himmelen förde med sig något gott!

Gårkvällen slutade ungefär där vi började i torsdags. Omöjligt att komma fram till en lösning, men efterlängtan pressar kroppen till att överarbeta ämnet.

Vi åkte över till Bystrand på en drink där vid nio-tiden igår på kvällen med Mamma och Pappa och kollade efter en familjebekant som skulle hänga där hela helgen med sina kompisar. Han kom över och talade med oss och när stunden var inne tog han upp ämnet med MIG (creds till honom) och lovade hjälpa mig. Fast kvällen slutade i upphöjda toner och småfuktiga ögon så betyder det himmel och jord för mig när han säger att han (de) alltid lovar finnas där vid varje bekymmer. Jag menar, just nu är kraven på mig endast att jag tar mig till skolan 12.8 och hem igen. That's it!
När vi kom hem satt jag och mamma och plockade upp vår gamla talang att finna intresse i att tala skvaller om allt som rör sig, och kring halv tre kröp jag ner under täcket och lät John Blund överta mitt medvetna.

Sov ut imorse då värmen inte överskred typ 35 imorse vilket de i tidigare fall gjort redan där vid åtta-nio på morgonen. Så sov ut, åt en enorm frukost och är strax på fötter igen för att lägga mig ute i solen (?) med en kopp kaffe och musik i öronen.

Senare kanske vi åker iväg och badar innan jag hoppeligen återförenas med min andra hälft (ytterst stor chans att det inte sker innan imorgon).

Måndag och tisdag jobb, sen ledigt igen några dagar.

Puss

Gårdagens outfit. Kolla skorna, skitfula, supercharmiga och enorma elefantklackar. Älskar't.

26072014

Godmorgon söta!

Nyduschad, minimalt fixad och ätit enorm lyxfrukost.
Idag blir jag bjuden på kaffe hos min faster och kusinerna ute på stugan och halva dagen kommer väl gå åt till det, vilket jag såklart bara tycker är kul.
Annars går det ytterst lugnt till idag och klänningen är på.

kyss

Sommarlyx i kubikmetrar

Finfin kväll. Efter helgen har jag kommit närmare mina föräldrar än någonsin förr på ett sätt som ingen sett skymten av någonsin förr.
Kanske vi behövde det här. Tid i från varandra, egna liv, egen sysselsättning och framförallt eget utrymme att växa till sig.
Jag har växt något enormt som person. Kanske man inte får påpeka det för att i andras ögon verka ohyfsat självisk, men jag har växt som person.

Om någon vecka åker mamma in på operation, i oktober kommer hon få en alldeles underbar upplevelse, om några veckor slutar jag jobba och börjar ny skola, jag är intrasslad i ett förhållande som gör mig mer än gott och att sitta ner några minuter och diskutera något så simpelt som musik med min bror gör stämningen förvånansvärt trivsam.

Här har ni dagen i bilder. Mängder av nya kläder som jag slutligen fått ihop för under 200€, flera uppsättningar tvätt både ute och inne på tork, kall dricka, god middag ute på terassen och såklart en selfie efter jag legat i solen några timmar. Idag ler livet, och ni får säga vad ni vill!

2k14

Upprepar gårdagens likgiltiga liggande i solen och har plockat fram gurkvattnet med ett par droppar citron i.
Bara fredag ännu och på samma gång som jag vill spola fram tiden några dagar vill jag inte att tiden ska ta slut.
Imorgon åker jag ut till stugan och myser med kusinerna och min faster. Farmor har blivit sämre igen, så de är väl inne i stan i helgen, nog för att det hade varit skoj att träffas..

I alla fall. Med svetten rinnandes ska jag om tre timmar (efter jag luggit klart i solen) börja städa upp mitt här hemma. Kläder ska gås i genom och sorteras och rummet ska väl få en omgång det också bara jag kommer så långt. Men vem orkar liksom?

Flumflum.
Vi hörs senare!

Folk kan skämta, men jag skrattar inte.

Stämningen därute var extremt mysig, musiken på full volym och enda som måttligt kunde bekymra mig var flyttandet för att inte ligga i skuggan.
Dock var det dags att ta diskussionen som knakat bakom knutarna senaste månaderna faktiskt. Varför vi alltid kolliderat och explosioner utlöst sig är väl den bittra sanningen att ingen har en lösning. För hur mycket var och en av oss vill komma med något som gjorde livet lite lättare så finns det för tillfället inget att ge.

Slutade i hetstårar och fokusering på nagellackning istället. Allt kanske har rasat, men först behöver jag en bottenyta för att kunna börja bygga igen, och det har jag inte nu. Så första veckorna får jag pendla till skolan, se ifall jag finner någon gnista som kan fatta eld.

För just nu, just idag, vet jag inte ens om det är gymnasiet jag vill gå? Vad vill jag ens bli liksom? Vad vill jag av mitt liv?

Usch.

Som omväxling har ni några bilder på mellanmålet jag avnjöt ute i solen tidigare på dagen!

Bränn ner hela skiten.

Efter en VARM dusch (fråga inte ens), ätandet av pannkaka i sådana mängder att den våldsatte sig i halsen och låg där och smälte istället, för att strax efteråt bekämpa sig ut igen. Misslyckande försök dock. 
Ni vet när man ätit så magen krampar och fötterna inte finns till som tillgängliga kandidater mera. Det gjorde jag igår.

Projekt sova ensam var aningen svårlöst och resulterade i slötittande på femtioåtta olika filmer tills jag byggde upp en fiktiv individ av mitt täcke och tre extra kuddar utöver de tre som plaserats under mitt huvud och där somnade jag relativt tryggt till tanken att tiden går fortare när man sover.
Vaknade kring åtta av solen som kittlade mig i ansiktet och brände så svettpartiklar sökte sig till ytan av min hud, kröp ner till en boll i fotändan av sängen där solen inte når åt och somnade om tills jag vaknade följande gång och infann mitt rum som en påtänd bastu. Förflyttade mig ner och åt upp sista pannkakan. Haha!

Idag tillbringas majoriteten av ljusa timmarna ute i solen tills huden flammar rött igen och jag ångrar mina destruktiva beslut att vilja bli lika brun som prinsen själv är för tillfället. Ni skulle bara se, man verkligen förundrar sig över samtliga inblandades pigmentfel (eller borde man kanske kalla det tillskott?).

I allafall, ut och grilla sig, men uppdaterad musiklista på spotify (kommer enskilt inlägg gällande det lite senare) och en flaska vatten i högsta hugg.

Puss

 

En helt ny dag.

Yrvaket steg jag upp där vid tio imorse, bara några minuter innan M kommer hem med massiva kräk i en vit plastlåda som strax låg i kokande vatten och med lite magi förvandlades till knallröda (läs: döda) kräftor.
Jag infann mig själv i en komaliknande situation då hans kunskap vid varje front i livet överskrider en normal gräns, medan jag ligger på bottenvåningen med svår brist på bara det ni kallar grundutbildning.
Visst skäms jag, varje dag, men mitt blekta hår skall väl trots allt avslöja ett litet varningstecken?

Efter kräftkokning åkte vi upp till centrum och käkade, spelade bort pengar (inte jag då) och diskuterade fiskförökning.

M drog på jobb när vi kom hem igen och jag slängde mig raklång på mage ute i solen och stekte lite fläsk.
Med en bok i ena handen och mobilen i andra låg jag och lyssnade till tonerna av musiken som spelades på låg nivå ur högtalarna.
Det blev olidligt hett fruktansvärt snabbt och nu ligger jag framför tvn istället och ventilerar syre.

Härlig dag, och innan jag åker hem ska även tuppkammen färgas om.
Några dagar hemma innan jag hoppeligen återvänder hit igen.
Men det lär ni väl uppdateras om!

Kyssar

Fallande sanningar

Halva dagen har förbiskridit utan att lägga ett spår på min kropp. Trots att jag somnade i tid igår var det min delare av själen som låg och nördade Diablo III in på morgontimmarna.
Kvar under täcket ligger vi båda fortfarande, men trots det har jag nog varit uppe (på ett ungefär) fyra gånger.

På torsdag åker han över till Åland, och jag blir kvar här och spenderar mina sista lediga dagar ute på stugan hos pappas sida av släkten, kanske träffar någon övergiven kompis som också stannat kvar här hemma och undvikit farliga äventyr och så kanske det blir en sväng till några bekanta också, bara för att.
Om vädret tillåter kanske en löprunda inte skulle sitta helt fel heller, men tror nog det är något värre än värmeslag som måste inträffa för att jag ska tappa min realistiska förmåga att fatta beslut.

En halv del av mig bär på en oundviklig stressplåga för tillfället på samma gång som den andra halvan tilltalar den första halvan att allt kommer bli bra!

Ostoppbara explosionsvarningar

För ett par veckor sedan beställde jag hem mängdvis av kläder som kommer ligga och vänta på mig imorgon. Men min andra beställning, den beställningen som får blodet att rusa och fingrarna att pirra till sådär fullbordande. För inom närmsta dagarna kommer "The fault in our stars" ramla ner i min postlåda på andra sidan vår lilla stad, och jag kommer streckläsa kärlek. Jag kommer gråta, älska, skratta och gråta lite till. För när den boken är slutläst på sitt orginalspråk (såklart engelska) är jag redo att kolla filmen och upprepa mina förutspådda handlingar. Jag väntar, jag väntar så jag knappt kan behärska mig.

New chapter

Efter mina knappa fyra timmar sömn förra natten har dagen främst spenderats under täcket medan M spelat. Känslomässigt börjar världen släppa lite taget om min hals och efter sjunde powernappen jag tog för dryga en timma sen börjar det äntligen släppa och jag överväger att våga äta något som inte innebär kräkningar i efterhand.
Spelandet fortsätter alltså, dock i en liten tillökning och på en annan front. Här finns dock en soffa att sova på här också.
Allt känns okej och kommande nattsömn skall behandlas med kärlek!

Kyss

Att dränka sorgerna med återfuktade läppar av en alkoholhaltig dryck blev allt fler, problemen kändes för stunden allt mindre, och när det redan börjat ljusna ute kröp vi ner under täcket, Emmy på ena sidan om mig och M på andra sidan. Enkelt? Nej. Men allt kommer bli bra!

Dagen spenderas främst i vågrät position, under täcket med självförvållat illamående och blixtrande huvudvärk. Jag vill påstå att jag aldrig ska upprepa gårkvällen, och det kan jag hålla fast vid, för aldrig ska jag dricka baserat på fel orsaker igen.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska tänka, säga eller göra, så vi får ta det här med bloggning imorgon.
Nu vet ni att jag lever i alla fall!

Happiness

Timmarna går.
Vi har åkt in till storstan, handlat onödiga spel, lyssnat på musik så högt att öronen fortfarande ilar, duschat iskallt och skrattat lungorna av oss. Gårkvällen slutade rätt tidigt, men idag, ja vad kan man säga. Jag är på G, livet är på G och riktig dricka är korkad. Sommar, ledigt och livet leker. Det kommer bli bra, allt kommer bli bra!

Ikväll får hela marken, huvudet, världen snurra!

Happiness

Timmarna går.
Vi har åkt in till storstan, handlat onödiga spel, lyssnat på musik så högt att öronen fortfarande ilar, duschat iskallt och skrattat lungorna av oss. Gårkvällen slutade rätt tidigt, men idag, ja vad kan man säga. Jag är på G, livet är på G och riktig dricka är korkad. Sommar, ledigt och livet leker. Det kommer bli bra, allt kommer bli bra!

Ikväll får hela marken, huvudet, världen snurra!

Hundra fallande sjärnor

Jag må drömma om småsakerna i livet, men gårdagen var inte långt ifrån perfektion. Spenderade timmar ute på vattnet (utan någon fångst) och jag fick åter en lite brunare ton på huden! Solsting fick jag dock, och fast det var hur trevligt som helst att kolla på killarna när de spelade beachvolley, så älskade jag att få åka hem, ta en dusch och krypa ner bredvid M under täcket.

Sov hur bra som helst fram till sex imorse då jag vaknade upp alldeles kallsvettig med en zombie fastbunden vid min fotled. Dock var den inte där sen mer. Det enda jag kundd se var ett par något större fötter och en tungt sovande individ.

Somnade slutligen om och vaknade upp där kring nio när M drog iväg på jobb. Dagen spenderas väl i liknande banor som igår förutom ett lite annorlunda slut på denna kväll!

Nu ska jag ta mig upp ur sängen och göra något vettigt av mitt liv.

kyss

Försvinn innan solen gått upp.

Första lediga dagen.
Jag har sovit ut, suttit i solen och smörjt in hela kroppen, åkt från butik till butik, plockat upp båt och nu ska vi ut och fiska, bli bruna och njuta av värmen.
Återkommer när jag njutit klart!
Puss

feminism - del 2

Jag infinner trygghet i att ha människor, för tillfället även han som fyller mina dagar för det mesta, som bestämmer över mig. Ger mig kommandon, tar små beslut för min del men ändå tillåter mig känna att jag har egen rätt. Att jag är jag och ingen kan ta det ifrån mig. Det är antagligen både kraft- och tankekrävande för de i min omgivning. Men i ett förhållande gillar jag den minimala känslan av att finnas till hands även vid fysiska gester. Detta är ju såklart det feminister i stort sätt försöker bearbeta, men jag tycker det finns gränser för allt, och trygghet är vad jag kallar det.

Så att jag anser dessa överdrivna kommentarer som vardagligt spottas ut vid minsta lilla som fruktansvärt enerverande, är väl påverkat av hur jag själv påverkats av en viss bekvämlighet. Även den bittra sanningen att kvinnornas rättigheter (eller kanske jag ska säga feminism överlag) övertjatats och analyseras för djupt. Att lägga upp lagar/regler och diskutera den grad av feminism som ger kvinnan rätt att bestämma över sin egen kropp, att få jobba, att ej behöva acceptera övergrepp av något slag och att få ha någon form av talan är helt förståeligt och det jag anser som väsentligt. Att sedan stora delar av befolkningen reagerar så starkt är för att prinicperna feminismen ska följa har finslipats till verktyg som ska krossa alla uttryck män har att komma med. Ska det vara så?
Eller handlar det bara  om att fel människor har fått åtgång till att välja ut vad som förväntas vara okej.

Därför reagerar jag så starkt när kvinnor ser feministiska uttryck som något som hör till i vardagen och något som kan användas vid situationer som en negativ benämning av olika slag.

 


jk im not sorry fuck yourselfjk im not sorry fuck yourself

 

feminism - del 1

Trots att jag starkt tror på feministiska drag i varje född kvinna, oavsett tro, spårk eller normer, har världen vänt ordet "feminism" till ett ord med försvarsmakt.
Folk infinner ofta synen att det är tvåsidigt, antingen är man feminist eller så är man helt rakt på sak inte det.
Jag, med min uppfostran, vill inte tro så. För verkligen, i grund och botten handlar det inte om kvinnornas rättigheter - utan människans rättigheter.

Nu är jag fullt medveten att dessa typer av inlägg antagligen väcker starka reaktioner, men så som jag respekterar alla andras åsikter, hoppas jag även att ni respekterar mina.

Det är svårt att förmedla sin åsikt på rätt sätt för att även de som står på andra sidan linjen skall förstå en, och ta texten i en ytterst teoretisk form kan tolkas enligt olika svårighetsgrad.

(Jag är även ytterst medveten om att det är olika ställt i olika länder, och att jämnlikheten samt kvinnornas rättigheter prioriteras på väldigt låg, näst intill minimal nivå i andra världsdelar.)

För att rikta oss in på Finland, eller kanske till och med även påpeka hela norden (som jag trots mitt omedvetande är främst inställd vid) så har tron på kvinnans rättigheter förvrängts aningen efter alla hårda försök att hålla fast vid de regler som för en feminist är inskrivna i sten. Det finns skeden där kvinnan (i vårt land) underskattas måttligt (för att inte nämna specifika situationer kan jag väl ge arbetslivet som ett exempel) och där då den kvinna med någon grad högre makt än vi som står med fotsulorna fastklistrade vid asfalten och aldrig kommer få smaka på en annorlunda grad av luft i lungorna, tar sats. Det ska protesteras tills blodet rinner ur både ögon, öron och mun. Det ska krigas mot mänskligheten för att få fram denna trovärdigt maktfulla kvinna, som i grund och botten egentligen motskrider de normer jag anser vara ansvarsfulla för vårt samhälle. För ska kvinnornas rättigheter tas på så stort allvar, tycker jag det även hör till att alla kvinnor ska få höras. Men här står de med dyrast kostym och predrikar deras syn på saken och påstår sig vara hela kvinnans röst utåt. Så är det inte.
För det finns inte två individer på vårt jordklot som skulle gå med en fullständigt identisk syn på saken.

De kvinnor (syftar främst på andra länder nu) som utsätts för diskriminering, förnedring, våld och underskattning, de bör vi kämpa för, varje bortsprungen sekund. Och det är absolut en helt annan diskussion som jag måttligt undersökt under ett stort projekt gällande kvinnornas rättigheter, men inte kommer ta upp ALLS i detta inlägg. Det jag syftar på, och vill komma till är dessa omtumlade kvinnor, med vrickad syn på saken, som vid varje odetaljerad diskussion känner ett behov av att påpeka kvinnans rättigheter, för det anser jag vara mer underskattande mot oss själva än någon annan.

Så till orsaken varför jag skrev inlägget, det är en ytterst kort mening som fick blodet att koka i mina ådror, nämligen; "Kvinnor är inte till för att tillfredsställa mannens behov!" Det är klart vi är. Eller nej, såklart inte i grund och botten, vi är inte enbart skapade för att göra allt efter mannens begäran, men likasom vi finns till för att kunna tillfredsställa mannens behov i flera oviktiga samt viktiga situationer är männen det av precis samma skäl för oss. Så att i detta fall ens behöva påpeka något efter en kommentar som löd i stil med "Killar är inte farligt förtjusta i duckface", känns löjligt barnsligt. 
Så människor, innan ni sönderrepar normerna och det ni tror behöver försvaras med en feministisk syn på saken, tänk efter och anpassa era kommentarer efter behovet. Vi vill inte att den riktiga kampen för kvinnornas rättigheter ska drunkna i våra vardagliga kommentarer utan desto större betydelse.

Tack till de som orkade läsa.

Respekt och kärlek till ALLA i världen.

Ps. Och då ska vi inte ens börja tala om alla fall där kvinnan hänsynslöst skyller på mannen i frågor då kvinnan i första hand är skyldig helt själv.

 

Endast döda fiskar simmar med strömmen.

Spenderat min dag framför datorn i hopp om att finna den perfekta lägenheten samt jobb inför min nya början. Den nya början som kändes så hoppfull och påtändande då, men nu känns som mitt största bekymmer. Hela framtiden känns som ett helt bekymmer. Jag vill stanna i dagen, låta tiden rinna iväg så som den är, förstå vart vi är påväg innan jag tar steget själv. Om ni förstår..?

Dagarna går ihop i varandra, jag jobbar bort så gott som hela sommaren inför något som bara rasar framför ögonen på mig, och den enda jag hade hoppats skulle förstå infinner noll respekt för en dum unges funderingar på framtiden.

Jag är alltså minimalt intresserad att förflytta mig längre in i livets söndersprungna mönster vars gång är färdigt sliten av fotspåren från de vuxnas hektiska vardagar som får hjärnan att kollapsa i mentala stressanfall. Jag är inte där ännu, och finner inget intresse. Desto mer tid jag spenderat med de kråkorna jag i detta fall kategoriserar alla vuxna som, desto mindre lockar en framtid med eget ansvar. fast kanske jag bara har svårt att inse att alla inte är likadana. Jag tänker inte vara likadan.

Slut tjatat. Jag ska lösa det här, om inte för min skull så för alla andras. I något skede kommer jag ändå att landa.