Camillas

En bok. 16 kapitel.

Jag skriver. Jag skriver dygn efter dygn efter dygn. Men varje novell, varje historia, varje text får samma gamla slut. Och egentligen värmer jag bara upp för att ta tag i det som egentligen väntar mig. Jag ska skriva en bok. Inte den jag påbörjade för tre år sedan. En ny bok. Men en ny bok behöver ett nytt slut. Ett slut som inte är baserat på de känslor som möjligtvis svämmar över just nu. En bok om något så simpelt, men ändå så viktigt att det är värt att läsa varje sida till slut. Idag börjar jag. Och de återstående 12 dagarna innan nästa ledighet kommer jag skriva. Skriva tills jag mentalt brutit de murar som håller mig ifrån att skriva något annat. Spelar roll vad jag skriver på var jag börjar, när jag väljer att sluta, eller om det finns ett slut alls. Bara jag skriver.

Här har ni dagens första dammrostiga del av de ord jag tyckte passade ihop. Jag har en lång väg kvar innan jag är redo att börja.

Har ni tips, ett ord, ett motto, en mening eller en känsla som ni vill att jag ska skriva om, säg det då. Det kanske är början på min bok. Tack!

 

 

Sönderslitna tangenter

 

Ösregnet har passerat, efter tiotals osovna nätter, och tårar har torkat fast och bildat en alldeles för hård yta över kinderna. Givna bilder av perfektion är bortglömda och ensam i nattens tomrum dansar jag till ljudet av din triviala röst som spelats sönder i min uppblåsbart dumma skalle. Jag känner tegelstenarna i lungorna påfrästat slipa sönder syremolekyler för att rena kroppen från den onda dimma du lagt mig i.

 

Ni kallar det möjligtvis att medverka i ett ytterst oförglömligt liv, men jag fyller bara ut tiden med mitt kroniska tryckande på de utslitna tangenterna. Den första bokstaven av alfabetet syns knappt mer, och ‘ENTER’ sitter löst.

Kroppen har fysiskt återhämtat sig efter endorfinchocken och de bristande rätterna till en talan när det kommer till dig. Kanske det är bäst så, intalar jag mitt försvunna förnuft. Kanske jag behöver lite balans för att inte återvända till din håla, som endast håller min väg upplyst innan du bjudit upp mig till en dans.

 

Jag har sprungit alla grusbeklädda stigar som uppfyller vår lilla stad, som för ihop oss med resten av världen, men jag hittar inga svar. Huset som bygger sig på min personliga sinnesstämning känns inte som hemma mera, och jag krälar mig över de kala golven, i hopp om att hitta den del av mig jag tappat bort.

För att infinna trygghet i mig själv lever jag dagarna baserat på dina välvårdade rutiner.

Men en bristfällig sekund, ungefär vartannat dygn, saknar jag självständigheten som dominant tog hand om mig.

 

Kanske är det tur att ha någon som lever dagarna åt mig, eller så har jag otur att ha lyckats förlora mig i dig.


Puss på dina läckert fastpressade läppar.

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas