Camillas

Vi står varandra lite väl nära.

Jag har tagit mig friheten att utforska sinnets motgångar vid frustationsutbrott och hjälplöshet.
Jag har givit mig själv ett halvt badkar fyllt av badankor, i hopp om att den euforiska inflyttningen i själen skulle inträffa snart, men förgivet kan jag hoppas, för vidvakna sinnen springer om varandra innan jag hunnit spänna fast mig vid dem.

När det inte längre finns rum att dela lite syre med de andra skepelserna under sängen, infinner jag en alldeles ny form av trygghet under täcket, där syret så småningom dödar. Ansträngda flåsningar som bilder ett vått nät över tyget på något så fult att jag hade kunnat skapa konst ur mina djupaste tankar finare än det. Men definiera aldrig skönhet. För en vacker dag är de två bortgångna rosorna som en dag stod röda, bara bruna mer. Uppskattningen är påtvingad, ett konstant måste, och du tvingas älska något fult. Så kalla det konst. Simpelt.

Dock kan vi undvika att kalla livet för simpelt, eller kategorisera dagarna efter samma varje nyfött dygn. Det går inte att undvika de motsägelser som livet bär med sig längs med de förfallna stigarna, som så småningom börjat växa igen. Hittat växtlighet att fylla tomrummen med.

Vi står här, ensamma i en virvelvind av bortkomna själar, tröstar oss på maniska påhopp och vi hoppas på en styrka som ska ta oss dit vi är menade att gå. Brist på annat, (tänkare som jag är), har jag kommit underfund med att styrkan bara finns inom oss. Och det är dags att börja springa nu.

 

🍃🌾

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas