Camillas

Halvbra eller halvdåligt

Halvbra eller halvdåligt, ni får tolka det hur ni vill. Men trots att gårdagen kan föreställas som näst intill perfekt (inte långt ifrån alltså) så har jag en klump i magen som gör mig sådär patetiskt överparanoid. Jag vill bara veta, ställa en enkel fråga, men hur formulerar man den på rätt sätt? Vi slocknade på soffan hos bekanta, sådär som innan, och var igång igen imorse. Himmelen är så klarblå som den bara kan bli och sällskapet underhåller mig maximalt. Och i slutändan, tror jag det bara kräver lite tid och en enkel fråga. Jag fixar det här.

Det bara slog mig.

Det bara slog mig som ett flygplan uppsprängt i ansiktet på mig, som ett jävla jordklot i bakhuvudet, hur jävla mycket jag kommer sakna.
Alla vänner, som efter år av bestridande motgångar återvänt. Som hållit min hand, gett mig en kram, pussat mig på kinden och torkat mina tårar, mitt i deras eget kaos.
Jag har stängt av. Jag har stängt av, rädd för att bli missförstådd och utpekad. Rädd för att fucka upp och förstöra maximalt lite till. Men jag sa som det var, jag bara sa hur det var, och jag inser att jag aldrig kommer kunna ge mina vänner allt de gett mig under gånga åren. Aldrig kommer kuna sprida kärlek som de gjort. Och Emmy, jag kommer personligen tvinga dig läsa så här långt. Tack. Tack för idag, för igår för de senaste 5 passerade åren.
Du räddade en liten del av mig, du stärkte en liten del av mig. Med hela själen är jag ledsen att jag aldrig hade samma styrka och personlighet att hjälpa dig på samma sätt. Men det finns vänner, som kommer på ett eller annat sätt sitta kvar, någonstans där inne. Du är en av dem.

Du är fan bäst.

Så alla de kramar jag ignorerat får du nu, här, på en och samma gång!

..

 

 

Not involved

Magiskt. Att föra fingrar över ett riktigt tangentbord. Senaste veckorna har mobilen varit min källa när det kommer till blogginlägg, men internet på jobbet är uppsatt och jag känner mig aningen... typ magisk.

En konstig magkänsla som påminner om en upp- och nervänd baksmälla förför tankarna relativt maniskt just nu, och jag försöker främst vänta på rätt tidpunkt. Rätt stund att öppna käften. Missuppfatta inte mina misstag, men ibland kan jag inte. Det går inte att sära på läpparna, samla luft och tala ut. Det går inte att formulera känslor i ord. I ord, till någon jag inte vill att övergår till fasen "hon är för jobbig". Been there too many times.
Trots obeskrivligt många försök att strandsätta mig i nuet, i framtiden, så har mitt förflutna rivit sönder en del. Förstört mig lite, kanske för livet. Eller är det här som tiden läker alla sår? Jaja. Ska sluta låta rädslan ta över och göra mig paranoid i överdrift.

Tre timmar jobb kvar, sen har jag en vecka ledigt!

Yes!

Fokusera på livet

Ett konstant tryck över bröstet som gjorde det omöjligt att andas, aningen hopplöst att leva, baserat på rädsla över framtiden. En kväll jag hade om möjligt valt att sova bort.
Överlevde, med fysisk närhet, och att åter ha glömt känslan av att inte veta känns ytterst lämpligt just nu.

Hade kunnat skriva en bok, om blodets alldagliga resa genom ådrorna som vid ångest tredubblar sin hastighet och får lungorna att krympa en aning, fötterna att fyllas med sand i sådana mängder att man febrilt försöker sparka bort dess tyngd och kallsvettningarna som kommer krypandes längs med ryggraden. Men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är hur man överlever rädsla. Jag tror starkt på nya vägar i livet, men igår (en rädsla som flyter upp till ytan även nu, i skrivande stund) kändes tiden för kort, känslorna för starka och framtiden frustrerande omöjlig.
Jag överlevde.
Och imorse vaknade jag upp efter en orolig nattsömn till ljudet av alarmet som var igång för femte gången, och den morgonsexiga rösten från individen som låg så tätt intill mig att med täcket över oss hade vi kunnat misstolkas som en stor helhet.
Jag intalade mig själv att det är en ny dag att misslyckas med uppfinnandet av en tidsbegränsare, att det är dags att medvetet undvika gårdagens känslor.

Jag klippte av mitt hår.
10 cm minst rök med kökssaxen.
Jag insåg efter 75 minuters febrilt försök att reda ut kaoset att det var näst intill omöjligt. Så där stod jag, 8.00 till 10.30 i köket på mammas jobb och klippte av allt dött. (Jag med mina spontana ideer).
Och trots blottande nakenheten jag nu känner av så är jag som återförenad med ett fräscht jag. Älskar det. Älskar mitt slarvigt avhuggna hår, sönderblekt och oborstat (stort undantag idag vid den fronten). Det gör mig hel, och det är småsakerna i livet som gör oss lyckliga som räknas.

Nu ska jag återvända till min ytterst trista, men trots så fästande bok om odefinierad kärlek och överväga att ta min lunchpaus för att mätta magen.

Puss

Dagar jag försvinner.

Åskanfall påminner mig om svettbeklädd, naken hud som mekaniskt bildar rysningar som sträcker sig från ena ändan av rummet till den andra.

Jag tror du hade varit duktig på att skriva, formulera dig med något din vardag, på ett eller annat sätt, behandlat varje passerat dygn. Så gillar jag hur du lyser, en vaksam lukt av solen, när du undervärderar mina talanger i att kapitalt misslyckas och framstå som skamligt dum. Du vet var du har mig liksom. Lite under flötet.
Din förmåga att oavsiktligt försvinna bort i en paranoid översvämning när du tänker, när du gör saker. För jag har aldrig sett någon dela sitt hjärta med främmande föremål som du gör. Dina ansträngda försök att visa vad du går för, när det egentligen är blicken (som på en 7-årig skolpojke) som fångar allvaret i min själ. För aldrig har jag sett någon så lycklig, så full av de små detaljerna värda att minnas, trots dina försök att påpeka din tanke av grad på överskattning.

Desto hårdare min kropp undviker tanken på dig, dig och mig, desto fortare infinner jag mig själv med stenbyggnader i lungorna, i försök att filtrera luften som lyckats passera.

Jag är rädd, för periodvis, mellan varven av att inte tänka alls, påminner jag mig själv att jag inte har något. Inte har något likt detta att ge.

Vissa dagar, en grå måndag till exempel, kommer man aldrig att glömma.

Hjälp sökes, gratis exemplar utgives inom en obestämd framtid!

Urbalanserade kortsiktsminnen skulle jag kanske döpa om det till för att avdramatisera hela situationen en aning, men orken befinner sig inte inom räckhåll idag. Så spårlösa kartor får tolkas hur de vill. OBS! Med en livstids noggrannhet.
De små, de som fortfarande definierar sig själva som oskyldiga skapelser, men inte förstår att vika undan blicken när den ofrivilligt påtvingade gnistan syns i ögonvrån, de är framtidens gränsfall genom alla tiders påverkan. Och chanserna är stora att beslut är tagna innan alternativen ens hunnit vidberöras av offentligheten. Men skratta ska vi, för att glädjas åt livet trots brist på människorelaterad luft, hör väldigt simpelt till. Vi ser lyckliga ut då. Och det är utsidan som kommer räknas, det är alltid utsidan som räknas i slutändan. Att påpeka misstagen som möjligtvis uppstod mellan morgon och kväll är oväsentliga detaljer, onödiga att haka upp sig på.

Kanske gråter någon, men bakom stängda dörrar och stumma munnar finns ingen rätt att tolka tomma ögon.

Vart jag vill komma? Ingenstans. Eller jo, kan man skriva bok utan att ha något att skriva om, utan att ha detaljerade kategorier att stapla mästerverken under?

Vad baserar man sina böcker på?

Med vänliga hälsningar - Borttappad typ.

Oändliga timmar får mig att undra

Tystnad. Och ni är de som får lida.
Midsommarhelgen har tagit hårt på mig. Sena (mycket sena) nätter och tidig uppstigning för att traska iväg till ett jobb som får timmarna att kännas sextio minuter längre än de sextio minuter de består av. Jag har haft så fruktansvärt kallt att jag gråtit. Jag har räknat sekunderna i varje minut. Jag har tackat ja till att krama fulla gossar för att känna lite extra värme under arbetstid. Det är knäckande. Och när jag väl fick bädda ner mig under dubbla täcken igår somnade jag innan elva. I min absoluta favoritfamn.

Idag är det måndag. Helgen är äntligen över, jag jobbar fram till torsdag, men efter det ska jag sova långa morgnar och göra precis ingenting som framstår som det där lilla extra. Och ja, jag drömmer om ledigt. Jag väntar på något varmt att hålla om.. Men bara åtta och en halv timme kvar.

Så ni förstår. Helger som denna bakom oss, de sliter på en.

Kyss

Ps. Inga bloggtillåtna bilder från helgen..

Midsommar i en vecka.

Typiskt oss är väl att midsommaren håller i längre än självaste helgen.
Inte kan jag väl påstå att gårkvällen spårade ut, men alla försök att hålla mig i gott skick var oväsentliga. Födelsedagsbarnet verkade ytterst nöjd han med.

Vi låg till och med under täcket inom mänskliga tidbegränsningar och trots att man mår som man förtjänar idag, så är det värt det. Nu ska sju timmar spenderas på jobb och sen joina gårdagens sällskap för att fortsätta. Jag tror jag överlever det här. Det tror jag verkligen!

Det finns änglar på jorden.

Jag har svårt att sluta kolla genom bilderna, svårt att sluta älska denna tjej. Hon ger mig så mycket, och vänskap som håller i så här många år (är vi inne på åttonde året..?) är väl menat att hålla livet ut.

Vi delar allt. Precis allt. Och så länge du är lycklig överlever jag.

Bilderna får tala för sig.

Funnit sig till rätta.

Jag vet hur jag mår. Jag mår bra. För när sömnbristen inte är baserad på massiv ångest och ensamhet, utan på det fakto att jag är rädd för att dö för snabbt. Jag är rädd för att under de nattliga timmarna i djup koma glömma bort hur man älskar. För jag vill älska livet ut. Jag vill leva på kärlek. Jag är hejdlöst kär. Och det var en jävla stor sten jag måste ha snubblat på när jag föll för dig.

Den välomtalade tuppkammen har hittat sig till rätta och är nu rosa. Riktigt rosa.
Och han fyller år idag, ägaren av den rosa tuppkammen. Han blir ett år äldre. Och det är tiden som skrämmer mig. Intalar jag mig själv, för att avdramatisera lite. Funkar det? Knappast. 23, som om åldern bara var en siffra. Du är 23 nu. Jag gillar det, det har en viss manlighet omkring sig.

Men grattis älskade du. Jag trodde inte det fanns plåster för trasiga själar, men du har visat mig motsatsen. För du helar mig, varje dag.

Inte mycket mer att tillägga. Spenderar dygnets ljusaste timmar på jobbet, och ikväll ska det firas. Både födelsedag och midsommar. Bäst att förbereda sig mentalt, för det är jobb som gäller imorgon också... Ajaj


Kyssar

Lediga dagar i ett nötskal.

Sprang in i Emmy strax efter att jag kommit upp ur sängen och funnit balans på båda benen.
Och det enda jag egentligen kunde berätta om de gångna timmarna (kan väl säga veckor, men det låter som en halv evighet) är att jag står stilla. Livet står stilla. Och tiden rinner utan förvarning ut mellan fingrarna. Det skrämmer mig lite. Men rakryggad tänker jag bemöta helgen. Det är midsommar ju! Nu kör vi.

Min tjej.

Kreetta är konfirmerad. Jag tror jag aldrig sett något lika vacker förut. Ögongodis i upphöjda enheter. Nästan så jag faller för tanken på skönhet som man inte trodde var möjlig att uppnå. Ni skulle verkligen ha sett. Min tjej.

Jag har återfunnit min grop i sängen, (inte egen säng) och förlitat mig på att dagen tar mig dit jag vill komma.
Jag har några lediga dagar nu, lediga dagar då han jobbar. Och så börjar jag jobba sådär lämpligt när han bli ledig. Typiskt. ja.

Men livet är kategoriserat efter slumpen, vill jag så ofta tro. Så vi tror på det idag. 

Jag lever. Jag är okej. Jag har kroniska fjärilar i magen. Livet behandlar mig väl.

 

Do it for you\\ | via Tumblr

Det kanske inte finns en morgondag.

Vädret äter sönder mitt psyke. Slutkörd, ihjälfrusen och aningen trött. Jätte trött om jag ska vara riktigt ärlig.

En natt till spenderas i min favoritfamn för imorgon behöver Kreetta mig, och jag kommer finnas där för henne. Likaså på söndag under hennes konfirmation.. men på kvällen återvänder jag trots allt. Får vi hoppas i alla fall.

Tiden rusar iväg med mig och jag hade stannat kvar, men repet runt mitt hals sitter för hårt, och livet är för kort. Vi kan inte återuppliva grunden för det som en dag förde oss in på den väg vi undermedvetet valt. Vi kan kanske hoppas på lite mening, lite av det som omgivningen så bad allt det som övervakar göra oss lyckliga. Men vi sitter kvar, med lyckan i våra händer, instruktionsböckerna förfallna där ingen hade funnit ljus att grunda ett tankespår. Så hur gör vi.
Hur använder man lyckan som omgivningen givit oss. Hur låter man saker ske, utan desto större makt? Är det vad alla kallar att leva?

För i sådana fall, är jag nog redo att börja leva nu.

Tänd eld på himmelen.

Tisdagen blev en sväng in till the big city, för att inhandla pink hårfärg till M;s tuppkam, samt lite nya piercings.
Kvällen spenderades under täcket, och klockan sju låg min bättre hälft avtuppad bredvid mig. Själv var det ett par filmer och lite messande som gällde fram tills någon timme efter midnatt. Lägger man sig sju, kan man utan att vara ett geni lista ut att det är tidig väckning. Så var det. Klockan sex låg han med armarna runt mig, sådär som bara han kan. Och vår lediga dag var igång (därför ingen uptdate igår heller).

Fiska skulle vi. Och fiska gjorde vi. Klockan nio var första ölen för gossarna öppnad, och första fisken uppdragen. Vi drog upp dem som man hoppades dra upp lottovinster.

Vid lunch åkte vi upp till byn för att käka, och så åkte vi tillbaka igen. Nu hade passagerarantalet ökat från tre till sju, och båten var inte långt ifrån att sjunka.

Flest fisk drog jag upp, men efter lunch satsade jag på solandet istället och överlät mitt spö åt någon av de mer ivriga.
Absolut hur kul dag som helst. Så avslutade vi kvällen nere vid fotbollsplan och kollade herrmatchen. Förlust, ja. Men riktigt fint spelat ändå.

Alla fina dagar för alltid med sig något dåligt, och min rygg är så sönderbränd av solen att jag har fått sova på mage hela natten. Idag hade jag hoppats få gå naken och med ryggen inpacka i is. Men ni vet, man får inte alltid som man vill.

Det var väl det. Som att skriva en minneslapp. Dåligt inlägg. Men nu vet ni vad jag sysslat med. Och idag ska jag njuta av sista lediga dagen innan två arbetsdagar.

Puss

👍👍👍👍

 

Din kärlek luktar plast.

 

Knivhugg mellan mänskliga revben,
och en ångest som fick dig att springa
alla jävla gator i landets mörker
för att fly det som inte fanns.

Men om det inte finns har du inget
som behöver glömmas
inget som behöver minnas heller
och du kan sluta springa
för ångest sitter kvar.

Gropar som får dina ben att släppa greppet
släppa oväsentligt påtvingade grepp.
Men jag tar dig
tillbaka igen.

Du springer. Vi springer.
Sen älskar vi,
för kärleken ska aldrig få domna bort.

Kärleken är fin.

Hej på er mina skönheter!

Sovit som törnrosa inatt. Vaknat nerbäddad med solen kikande på mig genom fönsterrutorna, och suttit ute i morgonsolen tills M slutade jobba. Hela eftermiddagen framför oss utan desto mer planer.. får se vart dagen tar oss, men än så länge ser det ljust ut. Love it.

Halva veckan har snart gått och mina lediga dagar inför en kort jobbhelg börjar ta slut. Men njutanjutanjuta. 

Oavsett vart livet tar mig nu, är jag med, och lite till.

Kärleken är fin.

Hej babee, jag saknar dig.

För någon såg blicken i mina ögon och visste jag var kär.

Slumpmässiga livsförändringar till det bättre. I lördags kom ett gäng på tjugo i en läckert hög promillehalt till jobbet och höll mig sällskap. Och man undrar, ibland undrar man hur någon okänd kan kliva in i ditt liv för två timmar och göra en förändring.
Jag fick de absolut vackraste livsråden som de ville att jag, med hela livet framför mig, skulle ta med in i framtiden. Och det tänker jag. Hela min kropp och själ på att jag aldrig kommer glömma dessa killar.

Efter jobbet igår hängde jag vid stranden medan M klippte gräs och annat onödigt. Sen drog vi över till honom och lade oss under täcket. Jätte mysigt.

Idag är jag ledig och spenderar kommande timmarna här ute i solen för att möjligtvis få en vacker solbränna. Fortfarande går det lite trögt, men snart ska ni få se!

Ha en underbar måndag alla där ute i världen.

Finn mig där du lämnade mig kvar

Livslusten är aningen låg, och timmarna sömn inatt går att klämma in på en hand.
Sista dagen jobb idag innan fredag, och när klockan slår 18.00 idag, tänker jag låsa dörrarna och inte tillägna en enda minut till åt det.
Jag har inte kommit underfund med om det är kallt eller jag bara är trött (gissar på den andra då endast ett öga hålls öppet igången).

Men, och ett fett stort jävla men, det är värt det! För kvällen, spenderad med M, var magisk. Och ja, jag har funnit en helt ny form av magi. Ni skulle sett stället M tog mig till, det finaste jag någonsin sett. Absolut finaste. Och jag blir nästan gråtfärdig så måttligt rörd jag är.

Så jag är fortfarande lycklig, och imorgon får jag sova precis hur länge som helst.

Kärlek är en farlig drog

Jobbdag nr. 2
Huvudvärk from hell.
Litervis med vatten.
Miljontals borttappade turister som behöver vägledning.
Alla äter glass förutom jag.
Men det är ju trots allt lördag, och jag vaknade upp i en trygg famn imorse.

Livet kallar.

Haft en underbar vecka. Omvända dygnsrytmer, knapp träning, bortglömd kalender och allt som hör därtill. Men idag är min absolut första arbetsdag, och trots att jag börjar först 11 har jag varit uppe sen 7 och kollar på när killarna arbetar.

Eftersom min bättre hälft inte var sådär farligt pigg efter onsdagens långa natt, sov han bort hela eftermiddagen igår, och vi somnade inför natten redan en timma innan midnatt.

Jag är taggad för lite socialt liv på andra fronter nu, och ska precis ta mig till jobbet för att få ett par extra timmar!

Kyssar

Fall för mig.

Missbruk av närhet.

Gårdagen spenderade jag i en passligt hård minibuss och åkte runt halva Finland (inte riktigt, men så gott som). Har nog aldrig varit lika sönderkrossad mentalt som jag var när jag steg av bussen hemma vid mig och ställde mig under en av de längsta duscharna någonsin. Att fysiskt hållas vid liv under bussturen var teoretiskt omöjligt, och små tupplurar tog jag i sittande position när ingen lade för stort intresse på mig. Usch. Men nu är det avklarat och imorgon är jag redo att börja jobba!

På kvällen var det biltvättning och vaxning som gällde. Vaxade, vaxade, vaxade, tvättade, vaxade, tvättade, tvättade...
De förgyllande timmarna drog ut på arbetet och när ett ytterst underhållande sällskap joinade kunde man sluta räkna med vettig arbetskraft.

Vår solklara världsplanering (av skruvar och öl) kändes som ett nytt inslag i världshistorien, men idag när det står noll i pannan känns det nästan skrämmande dåligt.
Vi hade ytterst roligt i alla fall, och det är väl huvudsaken. Sen promenerade vi hem och somnade inom sju minuter.

M drog på jobb där vid åtta och jag blev väckt för about en timma sen. Kanske bäst så ändå.. Haha!

Nu kolla en dålig film och sen kanske överväga att klä på mig.

 

Kyss

Jag hade visat en bild av vår världsplanering, men tror inte respekten på bloggen hade hållit. Så jag låter bli.

 

I mitt huvudkapitel

Om fyra timmar på minuten ringer alarmet och jag ska iväg på tolv timmars arbetsdag. Åka genom hela skärgården och förhoppningsvis lära mig allt som behöver kunnas. Taggad? Not so much. Hade hellre spenderat tiden här, i min absoluta favoritfamn, och gömt mig från omvärldens frågetecken.

Jag tror jag, väldigt spontant sagt, har förälskat mig i en av livets fantastiska kategorier. Den de flesta simpelt hade döpt till "kärlek" men jag vill kalla så mycket mer.
För jag lever huvudkapitlet ur mitt livs oskrivna bok. Och jag vet att det inte varar för alltid.

Kroppen känns tung som ett helt jävla lass med tegelsten, och huvudet blev visst under traktorhjulet. Men för mig spelar det ingen roll, för jag har fått spendera alla dygnets timmar bredvid, under, ovanpå och tätt intill den som får min själ att skrika efter mera.

"Håll fast vid de ljusa stunderna" sa de. Och det är precis vad jag gör.

Kyssar över hela kroppen

Ps. Min uggla är förresten färdig.. Vad tycks? Ser inte så stor ut, men den är alltså ritad på et A1 papper.

Jag minns att du sa att du hittat hem, hem till mig.

Gårdagens morgontimmar är så gott som avspeglade även idag, och jag har svårt att hålla koll på dagarna. En extra tanke slänger jag åt det hållet, men så länge jag vet att det är jobbet som kallar imorgon så kan jag fortfarande andas i normalt vänteläge.

Tiden rusar, jag kvävs. Men kanske det är vad jag behöver. Kanske jag behöver låta tiden ta med sig det som tillhör det förflutna. Varje bortsprungen sekund i skrivande läge kunde ha varit en förändring för livet. Men just nu behöver jag ingen förändring.

Jag behöver någon som fullföljer varje ord i de ångestfyllda texterna i brist på kärlek jag fått ihop.

Krampaktiga ryck vid beröring och jag önskar mig att ovetandet inte hade hållit mig tillbaka så hårt.

 

"Du lyssnar inte men vågar höra mig ändå.

För när kärlekens dragkraft fångat dig
och jag har en chans på trettiotvå sekunder
att blicka din kropp, då hör du mig.

På alla volymnivåer.

Jag har sökt efter någon som du,
en varm kropp att dela natten med
när mörkret lagt sig.

Det sitter fastklistrat i sinnet,
och hjärtslagens frekvens ökar
frenetiskt när du,
dina läppar hittar mig.

För portarna står öppna
och inatt får du hälsa på,
komma in,
se min blottade själ rivas itu.

Under täcket söker jag
något du inte kan ge mig,
och han hade aldrig visat sig
så mäktigt förut,
så jag ber dig tyst sluta ögonen
när vi intensivt fyller tomrummet med oss.

Jag vill ha mer och mer och mer av dig
för du är otillräcklig."



Du förändrade mig.

Kanske det krävdes en halv evighet att jag skulle förstå. Men efter många om och få men tror jag att jag fattar.

Att fokusera på det positiva i livet handlar inte om att alltid skratta genom dygnets alla timmar och låsa in det mörka där ingen har en möjlighet att kika in.
Det handlar om att se det positiva även i allt negativt. Det handlar om att låta livet få le. Låta livet få gråta. Släppa in dagsljus där lampan slocknat.

99% av världens befolkning hade antagligen slagit mig i bakhuvudet med en spade för att motvilligt hacka in lite vett i min mycket torra skalle, men trots att så många vill se sjukhusvistelsen, depressionen, ätstörningarna och självskadebeteendet som en tidsfälla vill jag bara tacka livet för att det gav mig så mycket livserfarenhet under en så kort tid.
Det är hemskt att säga, men att ha stirrat döden i ögonen, och bett den äta mig levande, räddar mig i nuläget varje dag.

Jag får ofta höra att jag är så klok för min ålder. Jag är inte klok. Jag är främst det motsatta. Men jag vet, jag förstår, ibland lite för mycket.

Den senaste månaden, (vi kan tacka kärleken) har givit mig ett nytt jag. Den har räddat mig ur djupet som var den utvägen jag möjligtvis hade valt att leda mig. Dels för att den är så bekant, sitter tryggt i fotspåren, och dels för att jag inte vet bättre själv.

Men här står jag idag. Älskar. Jag älskar varje dag. Jag har funnit en mening, jag har funnit mig själv. Och helt konkret tror jag det var den där extra kyssen i pannan, och blicken som sa "Jag prioriterar dig" som fick mig att känna att livet har något annat att ge mig.

Här sitter jag med livet framför mig, och ska lista upp de punkter som jag (i alla fall idag) tror kommer påverka mig positivt i framtiden, oberoende vilken dag det är jag kommer kliva ut genom den här dörren för sista gången.

 

- Skönhet. Jag ser skönhet från ett enormt perspektiv nu. Jag har för första gången på så länge jag kan minnas börjat gå utan smink inför offentligheten, utan långärmat (hans ord funkar) och kan för en gångsskull skita i allt som har med mat, träning och ideal att göra, för jag är fin ändå.

- Jag ler. Jag ler hela tiden. Jag låter öppet livet pröva mig, för jag är inte rädd att falla, jag vet hur man reser sig igen. Jag är inte rädd att bli bortglömd, för livet har låtit mig smaka på det absolut vackraste. Och kommer det en dag då jag nerpressad mot marken får gå (fysiskt) tomhänt hem, så har den här tiden givit mig livsgnista. Det jag kallar hopp.


- Jag är inte rädd för andras åsikter. Jag är inte rädd för samhällets vrickade syn på vad det här är. På vad jag väljer att utsätta min tid på för prövningar.
Jag har valt att börja leva nu. Valt att lova mig själv det jag behöver.


- Jag är värd så mycket mera. Jag är värd mer än hormonstinna tonårspojkar som hade givit sitt blod för en natt spenderad inuti mig. Utan mening. Utan något annat än fysisk närhet. Jag behöver mer än så, jag förtjänar mer än så. Och framförallt har jag förstått att respektera mitt eget värde. Förstått att älska mig själv.


- Jag vill leva. Jag vill leva varje minut av varje dygn och aldrig hoppas på snabbspolning i livet, aldrig hoppas på något annat än just det här. En sommar med det som gör mig lycklig. För lycka är min drog. Och ja, oberoende vad andra tycker, så kan jag leva på ren, fysisk samt psykisk lycka.


- Jag vågar lita. För första gången på en mycket lång tid, finns det någon som lyssnar på mig vad jag än har att säga. Någon som låter mig få vara, vill att jag ska vara, precis den jag är. Jag vågar lita på mig själv, på mitt omdöme. Jag vågar lite på att allt har en mening.


-Vrickade själar kanske hör ihop.

Rädslan har tappat kontrollen och jag har hittat fram

Senaste veckornas borttappade timmar sömn är nu ersatta. Efter jag uppdaterat er igår somnade jag om och vi sov fram till kl. 17.
Kvällen spenderades i sängen, framför tvn och oväsentliga program som inte hade en desto större mening för någon av oss.
Vid midnatt somnade min bättre hälft och strax därefter låg jag i samma position. M traskade precis in och väckte mig (okej en timma sen, men dock) och nu ligger jag här och analyserar veckoslutets alla val. Jag gillar det. Jag gillar mig. Ja, jag gillar den jag blivit!

Förra veckans, nej egentligen senaste halvårets planerande av det perfekta inlägget för lördagen uteblev. Alla nerräknade dagar till friheten, alla tårar, skrik och ångestattacker i väntan på frihet. Jag är fri nu. Och hade jag fått, hade jag tatuerat in ett minne för livet nu.

Så mina dagar är nerräknade. Jag har nått mitt mål. Nått den dagen som jag aldrig trodde skulle möta mig.

Och Fia, min absolut finaste ängel på jorden, tack för ett evigt stöttande när krafterna tagit slut. TACKTACKTACK! Och grattis i efterskott, somsagt hängde jag inte riktigt med i dagarna igår. Älskar dig av hela mig.

Det är sommar nu, och jag börjar jobba först till helgen. Maximalt kär i livet.