Camillas

Dagar jag försvinner.

Åskanfall påminner mig om svettbeklädd, naken hud som mekaniskt bildar rysningar som sträcker sig från ena ändan av rummet till den andra.

Jag tror du hade varit duktig på att skriva, formulera dig med något din vardag, på ett eller annat sätt, behandlat varje passerat dygn. Så gillar jag hur du lyser, en vaksam lukt av solen, när du undervärderar mina talanger i att kapitalt misslyckas och framstå som skamligt dum. Du vet var du har mig liksom. Lite under flötet.
Din förmåga att oavsiktligt försvinna bort i en paranoid översvämning när du tänker, när du gör saker. För jag har aldrig sett någon dela sitt hjärta med främmande föremål som du gör. Dina ansträngda försök att visa vad du går för, när det egentligen är blicken (som på en 7-årig skolpojke) som fångar allvaret i min själ. För aldrig har jag sett någon så lycklig, så full av de små detaljerna värda att minnas, trots dina försök att påpeka din tanke av grad på överskattning.

Desto hårdare min kropp undviker tanken på dig, dig och mig, desto fortare infinner jag mig själv med stenbyggnader i lungorna, i försök att filtrera luften som lyckats passera.

Jag är rädd, för periodvis, mellan varven av att inte tänka alls, påminner jag mig själv att jag inte har något. Inte har något likt detta att ge.

Vissa dagar, en grå måndag till exempel, kommer man aldrig att glömma.

24 juni 2014 13:41 | Vardag |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas