Camillas

Det kanske inte finns en morgondag.

Vädret äter sönder mitt psyke. Slutkörd, ihjälfrusen och aningen trött. Jätte trött om jag ska vara riktigt ärlig.

En natt till spenderas i min favoritfamn för imorgon behöver Kreetta mig, och jag kommer finnas där för henne. Likaså på söndag under hennes konfirmation.. men på kvällen återvänder jag trots allt. Får vi hoppas i alla fall.

Tiden rusar iväg med mig och jag hade stannat kvar, men repet runt mitt hals sitter för hårt, och livet är för kort. Vi kan inte återuppliva grunden för det som en dag förde oss in på den väg vi undermedvetet valt. Vi kan kanske hoppas på lite mening, lite av det som omgivningen så bad allt det som övervakar göra oss lyckliga. Men vi sitter kvar, med lyckan i våra händer, instruktionsböckerna förfallna där ingen hade funnit ljus att grunda ett tankespår. Så hur gör vi.
Hur använder man lyckan som omgivningen givit oss. Hur låter man saker ske, utan desto större makt? Är det vad alla kallar att leva?

För i sådana fall, är jag nog redo att börja leva nu.

13 juni 2014 18:38 | Vardag |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas