Camillas

Du förändrade mig.

Kanske det krävdes en halv evighet att jag skulle förstå. Men efter många om och få men tror jag att jag fattar.

Att fokusera på det positiva i livet handlar inte om att alltid skratta genom dygnets alla timmar och låsa in det mörka där ingen har en möjlighet att kika in.
Det handlar om att se det positiva även i allt negativt. Det handlar om att låta livet få le. Låta livet få gråta. Släppa in dagsljus där lampan slocknat.

99% av världens befolkning hade antagligen slagit mig i bakhuvudet med en spade för att motvilligt hacka in lite vett i min mycket torra skalle, men trots att så många vill se sjukhusvistelsen, depressionen, ätstörningarna och självskadebeteendet som en tidsfälla vill jag bara tacka livet för att det gav mig så mycket livserfarenhet under en så kort tid.
Det är hemskt att säga, men att ha stirrat döden i ögonen, och bett den äta mig levande, räddar mig i nuläget varje dag.

Jag får ofta höra att jag är så klok för min ålder. Jag är inte klok. Jag är främst det motsatta. Men jag vet, jag förstår, ibland lite för mycket.

Den senaste månaden, (vi kan tacka kärleken) har givit mig ett nytt jag. Den har räddat mig ur djupet som var den utvägen jag möjligtvis hade valt att leda mig. Dels för att den är så bekant, sitter tryggt i fotspåren, och dels för att jag inte vet bättre själv.

Men här står jag idag. Älskar. Jag älskar varje dag. Jag har funnit en mening, jag har funnit mig själv. Och helt konkret tror jag det var den där extra kyssen i pannan, och blicken som sa "Jag prioriterar dig" som fick mig att känna att livet har något annat att ge mig.

Här sitter jag med livet framför mig, och ska lista upp de punkter som jag (i alla fall idag) tror kommer påverka mig positivt i framtiden, oberoende vilken dag det är jag kommer kliva ut genom den här dörren för sista gången.

 

- Skönhet. Jag ser skönhet från ett enormt perspektiv nu. Jag har för första gången på så länge jag kan minnas börjat gå utan smink inför offentligheten, utan långärmat (hans ord funkar) och kan för en gångsskull skita i allt som har med mat, träning och ideal att göra, för jag är fin ändå.

- Jag ler. Jag ler hela tiden. Jag låter öppet livet pröva mig, för jag är inte rädd att falla, jag vet hur man reser sig igen. Jag är inte rädd att bli bortglömd, för livet har låtit mig smaka på det absolut vackraste. Och kommer det en dag då jag nerpressad mot marken får gå (fysiskt) tomhänt hem, så har den här tiden givit mig livsgnista. Det jag kallar hopp.


- Jag är inte rädd för andras åsikter. Jag är inte rädd för samhällets vrickade syn på vad det här är. På vad jag väljer att utsätta min tid på för prövningar.
Jag har valt att börja leva nu. Valt att lova mig själv det jag behöver.


- Jag är värd så mycket mera. Jag är värd mer än hormonstinna tonårspojkar som hade givit sitt blod för en natt spenderad inuti mig. Utan mening. Utan något annat än fysisk närhet. Jag behöver mer än så, jag förtjänar mer än så. Och framförallt har jag förstått att respektera mitt eget värde. Förstått att älska mig själv.


- Jag vill leva. Jag vill leva varje minut av varje dygn och aldrig hoppas på snabbspolning i livet, aldrig hoppas på något annat än just det här. En sommar med det som gör mig lycklig. För lycka är min drog. Och ja, oberoende vad andra tycker, så kan jag leva på ren, fysisk samt psykisk lycka.


- Jag vågar lita. För första gången på en mycket lång tid, finns det någon som lyssnar på mig vad jag än har att säga. Någon som låter mig få vara, vill att jag ska vara, precis den jag är. Jag vågar lita på mig själv, på mitt omdöme. Jag vågar lite på att allt har en mening.


-Vrickade själar kanske hör ihop.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas