Camillas

Jag minns att du sa att du hittat hem, hem till mig.

Gårdagens morgontimmar är så gott som avspeglade även idag, och jag har svårt att hålla koll på dagarna. En extra tanke slänger jag åt det hållet, men så länge jag vet att det är jobbet som kallar imorgon så kan jag fortfarande andas i normalt vänteläge.

Tiden rusar, jag kvävs. Men kanske det är vad jag behöver. Kanske jag behöver låta tiden ta med sig det som tillhör det förflutna. Varje bortsprungen sekund i skrivande läge kunde ha varit en förändring för livet. Men just nu behöver jag ingen förändring.

Jag behöver någon som fullföljer varje ord i de ångestfyllda texterna i brist på kärlek jag fått ihop.

Krampaktiga ryck vid beröring och jag önskar mig att ovetandet inte hade hållit mig tillbaka så hårt.

 

"Du lyssnar inte men vågar höra mig ändå.

För när kärlekens dragkraft fångat dig
och jag har en chans på trettiotvå sekunder
att blicka din kropp, då hör du mig.

På alla volymnivåer.

Jag har sökt efter någon som du,
en varm kropp att dela natten med
när mörkret lagt sig.

Det sitter fastklistrat i sinnet,
och hjärtslagens frekvens ökar
frenetiskt när du,
dina läppar hittar mig.

För portarna står öppna
och inatt får du hälsa på,
komma in,
se min blottade själ rivas itu.

Under täcket söker jag
något du inte kan ge mig,
och han hade aldrig visat sig
så mäktigt förut,
så jag ber dig tyst sluta ögonen
när vi intensivt fyller tomrummet med oss.

Jag vill ha mer och mer och mer av dig
för du är otillräcklig."



Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas