Camillas

Ätstörningar är kortsiktigt.

Ätstörningar är kortsiktigt.

Det är min absolut första rad på ett inlägg ungefär en tiondel kommer läsa till allra sista punkt.

Vi kan stirra oss blinda på vackert skapade människor som timme efter timme väljer att hata, väljer att riva sönder det enda de blivit gratis givna i livet.
Vi förstår inte. Vi lyssnar inte. Vi pratar inte.
Men jag förstår.
Jag trotsade livet och strävade efter onåbar perfektion. Och vet ni vad det värsta var? Jag, precis som alla andra, misslyckades.
Idag är jag en av de sordinerade, som på avstånd kikar in benen så smala att jag hade tappat balansen, armarna så tunna att jag inte hade orkat hålla i en sked, men utan fördomar. För livet är en lång jävla kamp. En kamp som får var och en av oss på fall.

Och för att samhället valt att perfektionism är vardagens strävan, tänker jag mycket högljutt skrika nej, utöver landets fanskap.
Vi ska sträva efter ATT VÅGA.
Så för att återgå tio rader uppåt i inlägget vill jag ge er en mycket ren förklaring. Vi, människor som drabbats av en ätstörning har enbart en kortsiktig livsplan. Då pratar vi inte månader, inte veckor eller dagar, vi pratar timmar. För det handlar om timmarnas strid i livet. Det handlar om diciplin, det handlar om blodigt krig mellan fysiken och psyket inom oss. Det handlar om strävan efter det rätta. Jag gick fel.

Men att välja en kamp för livet, ett steg närmare döden/in i dödens armar/ner i graven är inget schemalagt. Det handlar om timme efter timme.
Och timmar har ett relevant utfall att inte synas kortsiktigt. Så timmarna är fällan som för med oss i en kamp inget mindre än värst.

Att hitta tillbaka. Vi reser oss inte ensamma. Vi behöver andra, ett beroendeframkallande mönster som tyvärr utan desto större avsikt drar ner alla i en ond cirkel. Det är först när vi själv accepterar tanken att vi misslyckats, accepterar hjälpen som erbjuds, som vi kan sträcka ut våra händer och bäras tillbaka till livet igen. Så länge det inte är för sent. Och att det trots allt finns så OTROLIGT många som förloras årligen i denna extrema sjukdom får blodet att stelna i ådrorna.
Jag överlevde. Och utöver överlevnad så är jag för en gångsskull frisk!

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas