Camillas

Att älska dig var värsta formen av självdestruktivitet.

Efter tonvis av frustationsångest och sammanförda känslor känns det allt för kaotiskt att sätta mig ner och trycka ner ord på vitt om något som faktiskt är relevant. Jag kan inte. För just nu (idag) infinner jag allt annat än ro att berätta sanningar och pressa skallen på fakta.
Idag saknar jag. Hårdare än någonsin. Och imorgon hoppas jag på framkallad inspiration för att återförena mig själv med slutarbetets tredje dag.

Under hård press och höga krav tycks orden förbli osagda och jag stänger ner. Allt är avstängt. När frustationstårarna trots allt var på god väg insåg jag att det gått 10 veckor sedan jag sist grät. 10 (!!) veckor sedan jag sist lät mig själv känna lite. För jag står i krigszon och mitt enda försvar är att mentalt peppa mig själv till att bygga högre murar. Inga tårar idag heller, men bra att ha i baktanken.

Dåliga dagar har vi alla, idag har jag en dålig kväll.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas