Camillas

Faller in i famnen på det som aldrig gjort mig illa.

Förföljd av skapelsen till kropp som avbildar svarta skuggor längs med vägen jag släpar mig hemför. Framåt är alltid rätt håll, och framåt är jag påväg.
När vägarnas stadiga kanter börjar ormlikt slingra sig i ögonvrån och diket snart står en så nära att rädslan får en att stanna, inte våga längre. Jag vågar.
Jag springer. För under alla år jag letat, vet jag att skogens slut snart omfamnar mig, men måste springa fortare bara.

Och det är en klar lögn att vi bara lever en gång, för vi dör bara en gång, men vi lever hela tiden.

Så spring vidare, orken finns nog där.

Jag har älskat också.
Jag har älskat så oerhört att den allra renaste kärleken flödat genom mina ådror.
Jag har älskat så våldsamt att tårarna kärleken frambringat hade kunnat dränka mig.
Och kärleken är våldsam, oerhört sinnesberörande. Dödande.
Smärtsamt giftig.
Men jag har älskat, och kärlek mättar alla mina dagliga behov.

Kärlek, din kärlek, får mig att tappa balansen men aldrig falla.

Untitled

And you are a good climber.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas