Camillas

För smärtan är vän med förnuftet.

Jag fäktas ovala regnmoln som digitalt finner en bunden krets kring mitt huvud idag, men vad annars skulle vi lägga den måttligt överbelägsna drivkraften på annars? Eftersom plugget kommer ta upp de kommande vakna timmarna av mitt dygn finner jag det ytterst viktigt att ni ska få läsa en gammal text jag skrev när orken och hjärnan fortfarande bodde kvar i mig. För tillfället, hur mycket jag än älskar skrivandet, så står det så stilla att ni hade hört en fjäder landa om så vore. Men en gammal är väl ändå bra?

Jag har råskannat och analyserat alla existerande känslor i kroppen, men ingen lämplig titel på känslan som vägrar släppa och jag så gärna håller kvar.
För jag är liksom.. äntligen lugn.

En impulsiv sväng och livet har vänt mig ryggen och livet har funnit världen för världen gav oss liv
vid slutet av floden vattnet så kallt att tårna domnat bort
och jag känner dig
mellan pekfingret och tummen och du ger dig på ett försök att slita dig ur mitt grepp för
att inte bli smutig, nersmutsad, ihjälsmutsad
så sluta röra
sluta se mig i ögonen som om golvet redan fångat mig
för jag står vid dina fötter och ber om tröst och den kärlek du aldrig
var villig att ge mig
bakom dörren rinner bitterhet ut i leran och gräset har drunknat i törst
brist på luft
att gömma sig bakom dina stavelsegåtor du radat upp framför mina rödgråtna ögon
för jag ser dig i dansen genom livet och jag minns att du sa mitt namn
med sexigt raspiga bokstäver
och jag minns att du sa att du hittat hem

hem till mig.

- Camilla A.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas