Camillas

En vacker dag.

Untitled

Vakuumförpackat område med känsloöverflöd och en omöjlig magkänsla av oprovocerat kyssta läppar. En kaxig närvaro som trots allt bara är en dammbelagd gata med dina fotspår vackert markerade i storlek inget-mindre-än-perfekt. Kärleken, och dess oidentifierade färg var något som redan fann sin plats innan jag fann dig, men kastanjbruna ögon matchar varandra.

Jag har överlevt påklistrade tapeter i absolut värsta form och sprungit trappa upp och trappa ner för att möjligtvis
en vacker dag
känna mej hel, helad, helig. Men i mitt ytterst mörka vinterläge fanns det faktum inte rum för någon med kroppsjälochhjärta.

Du är galen, springer in i väggar för att roa åskådarnas undvikande blickar. Du är galen, och älskar utan gränser, för alla med förnuft vet att detaljerna är överskattade och inte det motsatta, som du så ofta vill påstå.
Det är första gången som första gången känns oövervakad av rädslan att tappa bort sig själv vid vattenytan.
Men du delar talangen att andas under vatten, och du och jag
en vacker dag
ska vi dyka så djupt att inga regler längre räknas.

 

Jag kan vara din magkänsla för en dag!

Efter olyckan då Kaisa trampade riktigt rejält på min fot hade vi väldigt svårt att hitta "det där" igen, men idag. WOW VILKEN HÄST!
Så jäkla samarbetsvillig och fin idag. Inte alls tittig som hon brukar vara, och lyssnade jätte fint på mina hjälper! Även fattat grejen med henne nu. Jag har ett allt för kort tygeltag vilket gör att jag inte får in armbågsvinkeln och blir allt för framåtlutad för henne. SÅ jääääkla skönt att det gick bra.

Dock missade jag vinsten i hockeyn vilket såklart får mig att gråta en skvätt och tröstäta (nej skojja, men borde faktiskt fixa middag, för nu börjar magen krampa) men nästa match ska jag allt boka in i min fulla kalender!

Jaja, återvändning till livet.

Kommer uppdatering igen vid midnatt!

Dina blanka ögon får vänskapen att kännas tom

Ursäkterna är irrelevanta då jag verkligen inte har farligt höga krav på mig när det kommer till bloggningen, men en liten förklaring - nätet har varit absolut dött hos oss i två dygn och inte hittat sig själv igen förrän nu. Typ.

Skolan går trögt, jag känner att de resterande två (och halv) veckorna kommer vara stress upp till himmelen och slutprojektet är allt annat än under kontroll. MEN, och det är faktiskt ett väldigt stort och fett men, jag är lycklig!
Och det är antagligen första gången under alla år i grundskolan jag känner att det får vara. Det får gå precis som det går, och projektet kommer bli bra. Det kommer bli grymt! Har nog aldrig överlåtit stressen till ödet, men det känns (trots kortvarigheten) väldigt tryggt.

Om about 63 minuter ska jag dra till stallet, och innan det har jag en del skolarbete som jag trots allt ska jobba på. Whatsapp går het och försöker släva i mig mat på samma gång (så gott det går..).

Hörs ikväll, när jag åter intagit positionen i soffan!

 

Fjärilar i magen

Det går undan nu.. Med sådan fart att jag tappar kontrollen och inte riktigt hänger med i svängarna. Men vinden ilar skönt i kroppen och han, av någon underlig orsak får mig att vilja släppa kontrollen som jag alltid varit så fäst vid. Jag andas, det gör jag, men jag vet inte om jag ska andas via näsan eller munnen. Och jag går framåt, men jag vet inte om jag lägger vänster eller höger fot först. Ni fattar.

Så idag är jag riktigt jävla borttappad, men otroligt skönt ändå!

Vart även till Ann efter skolan och fotade lite ute i hennes absolut underbara maxiklänning (VILL HA), så bilder får ni såklart senare!

Nu ska jag hoppa i duschen och fixa middag åt mig så hörs vi sen.

Pussar

För solen övertog himmelens blåa nyans.

Hela dagen har spenderats med rumpan i soffan, och eftersom summan av alla timmar börjar bli såpass storsiffrigt är jag nästan rädd för att bli riktigt bred över rumpan. Men idag får jag trots allt lata mig ännu, för imorgon är det back to normal, med skola, skolarbete, träning och långa dagar innan sängen väljer att omfamna en. Så idag kan jag spendera alla mina vakna timmar iklädd pyjamas, osminkad framför datorn. Jobbat på slutprojekt trots allt och laddat mobilen tre gånger.. Ni kan ju tänka er! 

En absolut perfekt söndag. Absolut inga krav på timmarna. Älskar't.

Får se hur mycket sömn jag får under natten, fast egentligen kvittar det. Allt kvittar. För jag är lycklig nu!

Ahh..

PUSS!

Thats just something about you...Thats just something about you...

 

If I'm lost, please don't find me.

BEKÄNNELSER

1. Jag har lätt för att strypa mig själv i pyjamaser, så oftast är det trosor och ett linne som gäller. Aaaand... I LOVE IT! Liksom, sova naken funkar inte men blir lätt too much. Och är det vinter och kallt lägger jag till ett par strumpor också!

 

2. Är jag ledsen funkar kyssar i nacken, kramar bakifrån och fingrar genom mitt hår som ett säkert kort. Dock kan jag vara jätte svår att få på bra humör igen om jag inte typ går och lägger mig eller är med någon riktigtriktigt mysig person.

 

3. Sönderlyssna låtar är min asbolut största hobby. Alla låtar jag gillar sönderlyssnar jag till slut, och efter ett tag går det helt enkelt inte att lyssna på dem mer.

 

4. Jag får enorma kickar efter jag ätit, speciellt ifall jag äter sött eller inte ätit på några timmar. Blir helt galen! Haha Min bror är expert på att märka det.

 

5. Älskar åka långa sträckor i bil. Fan älskar det för att vara ärlig! Tystnaden, farten, småpratet, musiken, landskapet.. ALLT.

 

6. Har perioder då jag väldigt lätt torkar ut mig själv för jag glömmer bort att dricka vatten, och då kan det ta flera dagar innan jag finner balans och känner mej okej igen.

 

7. Eftersom jag inte haft kräksjuka på about 6 år och inte minns hur "normala" kräkningar känns, var det absolut jätte obehagligt här för några veckor sedan när jag kräktes. Usch. Men gjorde det så många gånger, och ett par helger senare igen, så nu känns det ju nästan normalt. Hihi

 

 

Kyss mig i duggregnet.

Hej söta!

Sovit absolut hur bra som helst inatt, men vaknade lite väl tidigt vilket resulterade i två timmars liggande i sängen efteråt. Men hur skönt? Inte precis som man får stanna kvar där under vardagarna. Sitter för tillfället och försöker slänga i mig en ordentlig frukost och läser nyheterna i hopp om att jag kan fuska fram anständighet. Tror inte jag lyckas så bra på den fronten.

Även morsdag idag, som jag visserligen är urdålig på att fira, men mamma ifall du läser - Tack för att du finns!

Jaja. Dagen spenderas till mesta dels framför datorn. Massa plugg som måste fås gjort innan morgondagen, och så blir det väl träning ikväll.

Kyssar.

 

 

Du fullbordar mig

Tiden har sprungit iväg och jag har haft en absolut hur skön dag som helst! Mickel skickade spontant att han är vid mig om 15 minuter när jag fortfarande satt i pyjamas, så snabbt var jag igång i allafall. HAHA! Sen satt vi och spenderade timmar i soffan med ett gäng och kollade ishockey osv. Hur skönt som helst :)
Och hur skönt som helst att vara både nykter och hemma i tid!

Perfekt!

Vi hörs imorgon. Nu är mobilen i högsta hugg och ESC på tv.

PUSS

Love, heart , yoursLove, heart , yours

Ätstörningar är kortsiktigt.

Ätstörningar är kortsiktigt.

Det är min absolut första rad på ett inlägg ungefär en tiondel kommer läsa till allra sista punkt.

Vi kan stirra oss blinda på vackert skapade människor som timme efter timme väljer att hata, väljer att riva sönder det enda de blivit gratis givna i livet.
Vi förstår inte. Vi lyssnar inte. Vi pratar inte.
Men jag förstår.
Jag trotsade livet och strävade efter onåbar perfektion. Och vet ni vad det värsta var? Jag, precis som alla andra, misslyckades.
Idag är jag en av de sordinerade, som på avstånd kikar in benen så smala att jag hade tappat balansen, armarna så tunna att jag inte hade orkat hålla i en sked, men utan fördomar. För livet är en lång jävla kamp. En kamp som får var och en av oss på fall.

Och för att samhället valt att perfektionism är vardagens strävan, tänker jag mycket högljutt skrika nej, utöver landets fanskap.
Vi ska sträva efter ATT VÅGA.
Så för att återgå tio rader uppåt i inlägget vill jag ge er en mycket ren förklaring. Vi, människor som drabbats av en ätstörning har enbart en kortsiktig livsplan. Då pratar vi inte månader, inte veckor eller dagar, vi pratar timmar. För det handlar om timmarnas strid i livet. Det handlar om diciplin, det handlar om blodigt krig mellan fysiken och psyket inom oss. Det handlar om strävan efter det rätta. Jag gick fel.

Men att välja en kamp för livet, ett steg närmare döden/in i dödens armar/ner i graven är inget schemalagt. Det handlar om timme efter timme.
Och timmar har ett relevant utfall att inte synas kortsiktigt. Så timmarna är fällan som för med oss i en kamp inget mindre än värst.

Att hitta tillbaka. Vi reser oss inte ensamma. Vi behöver andra, ett beroendeframkallande mönster som tyvärr utan desto större avsikt drar ner alla i en ond cirkel. Det är först när vi själv accepterar tanken att vi misslyckats, accepterar hjälpen som erbjuds, som vi kan sträcka ut våra händer och bäras tillbaka till livet igen. Så länge det inte är för sent. Och att det trots allt finns så OTROLIGT många som förloras årligen i denna extrema sjukdom får blodet att stelna i ådrorna.
Jag överlevde. Och utöver överlevnad så är jag för en gångsskull frisk!

 

Godmorgon lördag, och all den lycka du framkallar.

Godmorgon!

Sovit som en prinsessa inatt. Somnade redan strax innan midnatt, och där vid 3-tiden inatt fick jag ett mess och så låg jag uppe en timme about och skrev.
Sen ingick jag kontrakt med skönhetsömnen igen och vaknade för en timma sedan. Älskar helger.

Inget fint väder idag heller, men en absolut perfekt dag att inte göra något alls.

Pussar på er!

Faller in i famnen på det som aldrig gjort mig illa.

Förföljd av skapelsen till kropp som avbildar svarta skuggor längs med vägen jag släpar mig hemför. Framåt är alltid rätt håll, och framåt är jag påväg.
När vägarnas stadiga kanter börjar ormlikt slingra sig i ögonvrån och diket snart står en så nära att rädslan får en att stanna, inte våga längre. Jag vågar.
Jag springer. För under alla år jag letat, vet jag att skogens slut snart omfamnar mig, men måste springa fortare bara.

Och det är en klar lögn att vi bara lever en gång, för vi dör bara en gång, men vi lever hela tiden.

Så spring vidare, orken finns nog där.

Jag har älskat också.
Jag har älskat så oerhört att den allra renaste kärleken flödat genom mina ådror.
Jag har älskat så våldsamt att tårarna kärleken frambringat hade kunnat dränka mig.
Och kärleken är våldsam, oerhört sinnesberörande. Dödande.
Smärtsamt giftig.
Men jag har älskat, och kärlek mättar alla mina dagliga behov.

Kärlek, din kärlek, får mig att tappa balansen men aldrig falla.

Untitled

And you are a good climber.

Älska mig utan förhandsplaner.

Åter intagit min position i soffan, efter en fruktansvärt dyster skoldag, hälsokontroll (jag har visst krympt?) och prov. Gymnastiktimmarna hade verkligen en kämparglöd runt omkring sig och att rida Taaler i ösregn är inte min favorit sysselsättning. Men nu har jag duschat, fixat mat och lagt mig under en otroligt skön filt med mobilen på laddning och ett serieavsnitt på rullande band. Kan knappast bli en bättre regnig fredag? Eller jo, om någon gjorde det med mig.

Får se vad kvällen för med sig, just nu verkar planerna väldigt torra. Men man vet aldrig!

När du ler ditt unika leende.

Knappt sovit alls inatt. Låg uppe LÅÅNGT efter midnatt och messade tills den svarande individen på andra sidan luren gav upp och gick och lade sig.
Känns ju nog aningen i huvudet idag, och min fokus som borde ligga på sista provet som ska skrivas andra lektion, har bytt objekt att satsa på.
En grå fredag, massa träning, hem och duscha, och sedan se vad kvällen gör med mig!

Hörs när regnet dämpat.

Kyss

SecretsSecrets

För smärtan är vän med förnuftet.

Jag fäktas ovala regnmoln som digitalt finner en bunden krets kring mitt huvud idag, men vad annars skulle vi lägga den måttligt överbelägsna drivkraften på annars? Eftersom plugget kommer ta upp de kommande vakna timmarna av mitt dygn finner jag det ytterst viktigt att ni ska få läsa en gammal text jag skrev när orken och hjärnan fortfarande bodde kvar i mig. För tillfället, hur mycket jag än älskar skrivandet, så står det så stilla att ni hade hört en fjäder landa om så vore. Men en gammal är väl ändå bra?

Jag har råskannat och analyserat alla existerande känslor i kroppen, men ingen lämplig titel på känslan som vägrar släppa och jag så gärna håller kvar.
För jag är liksom.. äntligen lugn.

En impulsiv sväng och livet har vänt mig ryggen och livet har funnit världen för världen gav oss liv
vid slutet av floden vattnet så kallt att tårna domnat bort
och jag känner dig
mellan pekfingret och tummen och du ger dig på ett försök att slita dig ur mitt grepp för
att inte bli smutig, nersmutsad, ihjälsmutsad
så sluta röra
sluta se mig i ögonen som om golvet redan fångat mig
för jag står vid dina fötter och ber om tröst och den kärlek du aldrig
var villig att ge mig
bakom dörren rinner bitterhet ut i leran och gräset har drunknat i törst
brist på luft
att gömma sig bakom dina stavelsegåtor du radat upp framför mina rödgråtna ögon
för jag ser dig i dansen genom livet och jag minns att du sa mitt namn
med sexigt raspiga bokstäver
och jag minns att du sa att du hittat hem

hem till mig.

- Camilla A.

Du får ensamheten att kännas lite tryggare.

Ögonen gör kullerbyttor i skallhålen. Finns så lite tid och så mycket att göra så sömn inte passar in just nu. De sista timmarna som levande vill jag hålla om någon jag älskar, och för att ha någon där den dagen behöver jag jobba NU!

Så knappa 5½ timmar sömn inatt, och regnet kändes nästan som en helt ny växel på bädjan på att få stanna kvar under täcket. Men skolan kallar.
Ska spendera precis lika många timmar fastklistrad vid mobilen idag. Ska plugga inför sista provet i år, sista provet i grundskolan, sista provet på kommande tre månaderna. Nästan lite nervös.

Ska ge mig ut i ovädret och traska upp till bussen nu.

Kärlek från mig, så långt det räcker till!

Vardagen tar överhand

Ursäktar dagens frånvaro. Satte mig första gången ner i soffan NU efter en slitsam dag. Försov mig (inte katastrofalt, men tillräckligt för att gå i totalknut och inte få något gjort) och precis alla viktiga föremål som hade varit ytterst behövliga förblev hemma.

Min försenade mens kände för att överraskat anfalla mig IDAG, och smärtan är om möjligt värre än någonsin förr, så dagen har spenderats i sittande läge och ett aningen explosivt humör.

Införde även en daglig rutin (är väl ingen rutin ännu) att ta itu med plugget innan mörkret hunnit kika fram, men dagens kompishäng och träning tillät undantag och här sitter jag, redo för dusch - mat - säng, men med en enorm hög plugg som måste fås gjort idag. Orkar inte.

Så ni får helt enkelt nöja er med att jag mår oerhört bra trots allt det ovan. Jag svävar på moln, och allt chattande gör att jag får ladda mobilen tre gånger i dygnet. Känslan.

Kyssar!

Att vara ung.

Jag får vara dum, för jag har fortfarande inte nått en ålder som begränsar den vuxna världen. Jag får fortfarande älska utan krav, utan komplikationer eller plikter. Jag får leva enkelt. Jag får må hur jag vill och gråta när jag vill. Men jag växte upp så snabbt. Jag valde undermedvetet att aldrig falla, aldrig släppa taget, aldrig göra fel. Men idag, har jag funnit en simpelhet som får mig att döda allt som en gång gick på ansvar.

Dumma quotes på weheartit som bara idag får mig att aldrig vilja sluta le.

💋☺️Good girls 😏delightful | via TumblrFriends with benefits 💕

UntitledYou, everywhere🍬Keep Dreaming | via Tumblr

it's all because of you.. I'm so tired... 🌈~*~Be original

Svettas blod ur kroppens alla porer

Jag finner en förvånansvärd styrka ur kicken som träningen ger mig just nu, och eftersom jag är en allt för typsik periodmänniska använder jag varje minut i fysisk rörelse till godo.

Ridpasset idag satte sig främst på psyket (nog för att svetten har en tendens att titta fram nu och då). Och efter många om och men och mycket tänkande tror jag att jag tog med mig en stor väska med nya saker in i framtiden. För trots att vi inte galopperade de små kräken alldeles genomsvettiga var det en helt ny upplevelse för kroppen. (ska komma till saken nu..) Nämligen, idag låg ALL fokus på våra kroppar. Allt från ögonriktningen till tåspetsvinkeln. Det var absolut otroligt tungt, men jätte lärorikt och så många nya upplevelser. Grunden måste ju trots allt repteras miljoner gånger innan den sitter. HAHA!

Sedan tvingade mamma med mig på en och halv timma innebandy med killarna (ja denna gång bara killar och mamma och jag) och småsprang fram och tillbaka på plan mellan målen. Riktigt skönt, men det kommer absolut kännas imorgon.

Och morgondagen.. Ja, det tar vi imorgon!

PUSS

Kyss mig tills natten blivit dag.

Jag jäktas med att få alla små sandkorn i världen att finna varandra och bilda ett berg likt inget annat. Men de hör inte ihop. Vi människor är likaså åtskilda individer för att kunna göra framgångar likt uppfinningen av glödlampan. Eller första fotsteget på månen. Så alla unika sandkorn i världens alla öknar, långa sandstränder och vägar, de hör hemma där de är. De är sandkorn som för oss framåt, låter oss få befinna oss där vi är.

Idag befinner jag mig ovanpå molen, behöver inga sandkorn att trampa i, men när jag väl kliver ner igen, då vill jag fortfarande infinna en trygg plats hemma med er.


Kyssar.

Oklar frånvaro från livet.

Att försöka framstå som både smart och rolig går inte ihop klockan åtta på morgonen, och duktig som jag är slängde jag 4 dl oboy över vår innan väldigt fina matta. Känns lite sådär. Annars ser morgonen ytterst ljus ut och fick gulligaste meddelandet som en nästan automatisk väckarklocka imorse och har gått med ett stort flin påklistrat i ansiktet. En fin tisdag.

Vi hörs!

Stunderna då icke existerande själar spricker.

Två timmar träning i ett spinnande tidshjul får kroppen att kräkas över timmarna innan fick mig att falla ihop. Nu skakar musklerna och hela kroppen väntar på maten som fortfarande står i kylen. Jag har en euforisk lust att krypa ihop, i en famn som bränner hål på svaghetens väggar, så jag aldrig behöver vara svag igen. Aldrig behöver bekräftelse för att få våga flyga på någon annans vingar. Men jag står fortfarande på oidentifierade ben och plågsamt ber om nåd, ber om någon som låter mig vara okej.  På samma gång biter jag mig i alla tio fingrar för att inte domna bort i den psykiskt förstörande smärtan och ber en kort bön att lösningen kommer till mig. Slut på att jaga.
För jag har aldrig, i hela mitt hitills väldigt korta liv, haft samma klump i halsen och fjärilar i magen. Aldrig tappat min relativt låga instinkt att behärska mig  själv i golvet på ett skrämmande likt osunt sätt. Aldrig funnit det omöjligt att fokusera på det som tillträffar i sekundernas tysta viskning, men idag, finns inget annat i skallen. Och jag önskar att det var här och nu livet tog slut..

eller kanske bara började!

Det gör mig ont att se oss falla.

Eftersom energiintaget igår låg aningen (!) på underkanten så känns det som att det inte finns mat världen som kunde mätta min mage idag. Slävade just i mig en massa mat för att orka träna två timmar senare på eftermiddagen och känner mig nästan lite förvånad att min kropp rymmer så mycket mat. Haha!
Men lika bra så.

Annars är det inte en speciellt bra måndag. Hela jävla kroppen känns slutkörd även fast jag sov relativt okej i natt och jag vill bara lägga mig nu och glömma alla dagens martyrdödande plågotankar. Men några timmar av dygnet återstår och jag tog det stora beslutet att helt enkelt inte tänka alls idag.. och inte imorgon heller.

För vad annat än ett liv och tid har man egentligen i grund och botten. För tillfället tänker jag inte ta upp den soppan här. Dels för att jag inte riktigt själv heller fattar vad soppan går ut på eller vad den smakar.

Lovar hålla er uppdaterade senare, måste typ bryta ihop och smågrina lite nu.

Puss

För har man en gång varit nära blir man aldrig riktigt fri!

Fiktiva drömslag i vardagen får mig att vilja tro på en bättre framtid. Och en vecka in i det jag vill se som sommar gör mig redan alldeles uppslukad av värme, dofter inombords och närheten av de människor som vågar visa. Jag har så mycket att ge, och så många att hitta som vill ta emot.

 

Spenderade eftermiddagstimmarna med de äldre killarna vars sällskap jag kände mig ytterst fräsch i. Åkte runt lite och blev hemdumpad efter att ha kört en sväng. Nu försöker jag tvinga i mig något i matform trots att allt i värden sätter emot. Orkar inte. HAHA!

Men kvällen är fortfarande lång och jag har fortfarande ett dussin punkter på min oändliga lista att utföra innan jag kan stryka över och sedan återgå till liggande läge och dejta min säng - ensam inatt.


Vi önskar sällskap när ljuset inte räcker till, och har vi en gång varit nära kommer vi aldrig, aldrig någonsin återvända till friheten igen.

I'm not bossy, I'm the boss.

Boy.

Att vara ensam är inte problemet, inte problemet som får oss att infinna obalans i vårt enormt massiva universum. Vi kan inte förvänta oss att världen skall öppna sig för oss, fånga oss i varje fall och lyfta upp oss på inbillade vingar sydda av socker och bomullsgarn. Att finna daglig balans i livets genomgång är falsk fakta ur principteorier. Vi ska falla. Vi ska resa oss. Vi ska falla om och om igen. För livet är varken förutspått eller genomtänkt.

Vi ska tappa all känslomässig förmåga i golvet och gå in i väggen för det hör till vår dagliga rutin. Människans rutin. Att falla.

Och den som står där, inte redo att lyfta upp dig, men redo att i alla fall ge dig ett leende eller en hjälpande hand, de människorna är värda att aldrig sluta älska. De människorna ska uppfylla varje dag genom ditt meningslösa liv. För de ger ditt liv en mening, och de ger dig en chans att en dag innan solen slocknat och stjärnorna gått i kras, älska dig tillbaka. Så älska, skonsamt och sårbart. Ha ont, gråt ut, skratta oavbrutet, fucka up och känn dig uppfuckad.

Det är bara vi, ett stort svart hål och en jävla massa vatten.

Idag är en tillräckligt ful dag för att börja leva.