Camillas

Finn ljud i tystnaden.

Efter upprepade kortslutningar i mitt övre system lyckades jag relativt okej uppnå mina förväntningar i ridningen idag. Eller nej. Men jag börjar, sakta men säkert avvänja mina så hårt inhackade ponnyhänder. Sakta men säkert ställa om. Så hamnar skänklarna alltid lite fel också, men ställa om somsagt. Och varje ridpass, varje minut på hästryggen resulterar ju i bättre kunskap och nästan farlig ökning med kärleksdos för sporten.

Kaisa är en gud. Vi bygger hela världen tillsammans. Lägger oidentifierade pusselbitar i samma pussel.
Så fortsätta jobba, stenhårt. kräva mera, satsa högre, prestera bättre.

Jag är så lycklig att jag fann henne.

 

Nu ska jag återgå till kemipluggandet och få i mig lite energi.

Pussar

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas