Camillas

Jag var fullt helad och troget älskad.

Min bror utför chiliodling i köket och beaktar deras utvecklingsprocess som tyvärr inte ökat så mycket under den gångna timmen, så för att trösta honom satte vi oss framför tv:n och åt middag.

Jag är sorligt missnöjd med ridtimmen och tyvärr blir jag alltid på så himla dåligt humör när det går dåligt.
Första officiella hopptimmen i år, och Kaisa stod på listan idag. Inget emot henne, tvärtom, älskar henne faktiskt och hon är verkligen en av mina favoriter! Mycket jobb och man kopplar verkligen om, men att hoppa med henne efter förra årets dåliga hopptimmar kändes inte tryggt. Jag är inte den som precis medger det, men efter att ha fallit av minst 58 gånger av Taaler i höstas tycker jag inte hoppning är kul mera. Jag försöker, jag ger mig på höjderna och rycker bara lite på axlarna, men det får inte pulsen att slå 230 av positiva orsaker mer.
Kaisa har sin tendens att rusta upp sig lite väl och bara skena över alla hinder. från 50 till 150 på en halv sekund och man får helt enkelt bara hänga med. Idag blev det mycket böjning på galoppvolt innan vi bytte riktning mot hindren efter ett fåtal misslyckade försök att komma vacker över och det gick såklart lite bättre sen, när man fick henne i arbete och hon fick koncentrera sig på annat medans det verkligen gällde för mig att jobba genom VARJE steg. Usch.

Så nej, jag är inte nöjd vilket är rätt synd, för jag hade verkligen behövt en liten "jippii"-känsla igen för att åter lyfta blicken och våga ge mig på hindrena med säkerhet.

Tar kväll nu, och imorgon är det onsdag med ridning, gym, och barngymnastik. Vart finner man orken?

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas