Camillas

Alla finner vi lycka i magi!

Mitt öde framförde en miljontedels dramaqueen i bästa form med alla gaddar finslipade redo för attack.

Alla hanterar vi känslomässiga resor genom livet på olika sätt, och jag valde att bita hål på tungan och slå sönder glasruta efter glasruta i hopp om att all smärta, alla hjärnspöken kanske skulle tröttna med tiden. Men det gjorde de inte. Kroppen tröttnar inte så länge hjärtat fortsätter slå, och hjärnspöken byter bara färg nu och då.
Att acceptera den man varit, förstå att det inte finns magi i världen som gör gjort ogjort och kanske låta ångern bara passera utan att älta sönder. För vi kan slå, vi kan brottas mot hjärnspöken och gråta i frustation, men då måste vi verkligen släppa ut den. Släppa ut smärtan, sorgen, släppa ut all ilska, oberoende om vi väljer att rikta den mot oss själva eller mot någon som valde att svartmåla våra ryggtavlor.

Vi lever bara en gång, ett unikt liv, och ingen kommer återförena oss med lyckan om vi inte väljer att byta ut våra färger på målpaletten. Jag byter ut mina färger, en i taget, och jag väljer att låta mig själv älska den jag är. Inte alltid, absolut inte varje dag, men ibland. För i slutändan överlever jag inte utan mig själv. Så jag jobbar på mig själv. Jag jobbar på att en vacker driva ut all inre ilska, och skapa något vackert.

Jag ska stå, trots att motvinden skapar kaos och förorenar sinnets vita väggar. Jag ska andas, fast du väljer att inte längre vara mitt syre. För världen är full med syre att leva på och tillräckligt kaotiskt för att jag inte behöver framföra desto större ansträngning för att vara lite extra rubbad. Jag är rubbad. Jag är sårbar, lite känslomässigt skadad, men jag låter vardagen fånga mig med vinden, låter mitt förflutna ligga tills jag väljer att bearbeta det som en gång rev mig i tusentals bitar. För en dag kommer jag vara redo att plocka upp, bit för bit, hur länge det än tar.

'I will not fail'

Du skapar mig från ingenting till allting.

Fredag i harmoni.

Något som får mig att falla av stolen är gröt. I alla dess former. Och alla dess smaker. Kokade en kastrull gröt och lyckades bränna den i bottnet två gånger innan den var färdig. Men sjukt gott och så värt det. En liten parentes bara, som tappade bort parenteserna.

Hade jag varit president hade jag delat ut pris i favorithobbyn. Kvällar på youtube hade vunnit med rejäla översteg, för liksom, inom mig bor en liten nörd. Satt och småkramade tanken att skaffa karriär och bli känd världen över, men ärligt, jag tror man behöver talang till sådant? Dock smutstrampade jag på titeln som författare. Tänk att skriva en bok liksom!? Det ska jag göra. Helst idag. Men idag går jag på viloläge och error vid varje försök att aktivera hjärncellerna.

Mitt största förlagda dilemma är att jag är proffsutbildad i att skjuta upp livets viktigaste sektioner och låter huvudets lata sida vinna alla partidebatter. Med en påtryckande ambitionsförmåga börjar jag sakta men säkert omvandla kaoset till lugn och inatt ska jag upprepa de senaste dygnens vanor med Kreetta bredvid mig i sängen.

Och kanske en och annan kvällsflykt till en annan värld.

Kyssar.

 

Gör mig ont i dig.

Passiv maniångest och kräkfärdig. Senaste 24 timmarna har jag bara råfokuserat på provet vi har imorgon och jag typ känner att min mage sakta börjar falla sönder. Käkat burana i överflöd och gjort allt i min väg för att undangömma sömnbristen och huvudvärken som inte står långt ifrån migrän. Fast jag har ju Kreetta, hon kommer över idag också, så jag inte behöver sova ensam.

Så fort provet är över (officiellt svåraste provet jag någonsin har skrivit) så är det bokrecension i engelskan som gäller, dock lite lättare, och jag kanske finner tid över att göra något annat än bara plugga. Senaste dygnen har det inte gått ihop med min mentala förmåga att koppla av. Provet snurrar på och jag måste lägga all min lediga tid med blicken i boken. Måste få 10!! Äh fyfan.

Nu ska jag hälla i mig en halv liter vatten och åter plugga. Men ni vet nu i alla fall orsaken varför det skiner tommare här än i nöjesparkerna om vintrarna.

kyssar!

#throwbackwednesday

Kaos.

Dagen har i långa drag bara bestått av träning och när jag väl kom hem ställde jag mig under duschens kokheta strålar och blundade. Plötsligt stod Kreetta där i sin pyjamas och flinade som hon alltid gör. Haha!

Så jag behöver inte sova ensam inatt heller. (Kanske det blir en dålig vana vid något skede, vem vet..) Men jag njuter!
Så nu ska vi krypa ner i sängen. Jag ska plugga inför fredagens svåra prov, och Kreetta ska störa mig så gott det går, sådär som hon alltid gör. Mitt hjärta.

Somsagt. Kaos.

Vi hörs!

 

Fyll vardagen med ljus så glömmer vi nattens mörker.

Småtimmarna blir allt större, och nattens underhållande brytning börjar sakta förtvina bakom ljus, bakom frånvarande individers gnistrande vårleenden.
Vi tyglar fast oss vid ett komplicerat mönster för att aldrig behöva förtydliga sanningens påverkande krafter. Känslor i överflöd.
Vi ger löften, lovar att slutet inte är inom räckhåll ännu, att världen har fört oss samman med en föraktande tvångstanke som dold avsikt.
Din vitala dragkraft är förbjuden frukt, och jag låter ögonen lysa rött innan du får ta mig, hugga mig, se mig, naken.
Jag ropar åt dig, ber dig blotta nakenhet inför isolerade ögon. Mina ögon.

Men din belägenhet var allt annat än lämplig och när du blottade dig
(ditt stagnerade inre)
lyste vårdlösa ärr genom din månskensbleka hud.

Du sa: "Jag är din makt, kraften att återförenas med dagen."

Och jag svarade, knappt så att du hörde: "Så fyll mig med dagsljus!"

Scary foggines

ps. 18.3.2011 skrevs jag ut från barnpsykiatriska avdelningen och lämnade sjukhusets dörrar bakom mig. 3 år. och här står jag idag!

Nattsällskap och vardagskärlek

Kreetta kom över pånytt igår när jag duschat och käkat och så kröp vi upp i min säng och sov tätt intill varandra hela natten. Jätte mysigt och jag har redan absistensbesvär, fast hon är en bra lyckodrog. Så fort man känner att det faller kan man ringa henne och hon står redo som en egen liten armé, goa tjejen. Idag fanns det inga undantag, det är skola som gällde trots att sängen var en himlabädd, och Kreettas kramar är det bästa som finns, flera test och läxor och annat plugg måste fixas.

Nu sitter vi på Lyan och kollar film och efteråt ska jag till gymmet. Armar, bröst och axlar som gäller!

Pusspusspuss

Bara slut ögonen och låt mig se världen för dig.

Imorse tog jag över solskenet på mina läppar och log åt hela världen, för det var första morgonen på de senaste 3 åren jag vaknat glad. En sväpande eufori.
Dock vände det när jag komtill skolan, och allt kändes lite jobbigt, lite piss, lite stressigt. Blir så trött både fysiskt och psykiskt, och jag faller ihop minst tio centimeter. Sen vart zumban inhiberad och jag valde att stanna hemma och köra PW på kvällen förknippat med lite magträning, men otroligt befängd som jag är så somnade jag när Kreetta var över och vi skulle plugga ihop, och vaknade först när hon pussade mig på kinden och skulle dra hem. Typiskt! 

Hoppade i duschen och nu är det plugg hela kvällen som gäller. Två förhör i morgon och typ aslång dag och kommer hem först där vid nio. Orkar. inte. 

Jaja, acceptera ett lite sämre inlägg. Lovar det här med bloggningen ska bli bättre, måste bara få ordning på min vardag nu.

Älskar er oavsett!

We fuck all the devils.

Sinnet gick sönder först vid återhämtningen av ångestattackerna och påtrampandet vid den askgråa vägkanten. Jag hade ju en besatthet av sönderslagna murar vid behov av att klistras ihop med icke-existerande lim, för att matcha rätt i så gott som perfektionistiska mönster. Men ibland, bara dagar som dessa, då vi tar jättekliv bakåt och får lägga oss ner på rygg för att nå luft att andas behöver vi inse att murarna får stå trasiga lite längre.

Vi nekar orden som får ljudvågorna att ila hål på trumhinnornas yttre lager och ber om nåd, om ro i bruset av sommarens ännu mindre existerande vågor. För sommaren tappade bort sig vid kaffekoppens brunfläckiga kanter och vände om, valde att hitta hem igen.
Så vi väntar, på dagar som dessa, på en påtvingad bekräftelse att vi kan börja om. Nu är jag sexton, ett år äldre, lite klokare och lite närmare dagen då jag ska dö.

Men se det från den ljusa sidan - någon dag kommer jag vara behövlig vid normala vardagstrista livssituationer.

Kyssar på kinden.

Sängen kallar!

Grattis på födelsedagen till mig!

Godmorgon mina underbart kärleksfyllda läsare!
Idag är det ingen vanlig dag, för idag fyller jag och världens goaste tvillingbror år.
Vi har ju firat hela helgen redan och fortsätter idag. Släkt ni vet, ibland önskar man den var lite mindre.

Och min (vår) födelsedag är nog årets främsta höjdpunkt. Jag kunde inte önska mig något bättre än en tvillingbror, och vi står bakom varandra varje gång någon av oss faller. Det är vi två mot världen. Och eftersom att senaste åren varit kaotiska och verkligen misshandlat vår relation, så känns det skönt, att veta att det finns en dag i året som binder oss! Ger oss det vi hade när vi var små.

Han gav mig den bästa presenten också, och då kan jag väl först påpeka att vi skippat alla traditioner att köpa småsaker som ändå inte har en desto större bruksfunktion hos oss. Utam han städade mitt rum, och jag sydde fast tygmärken på hans jeansväst (tog typ skitlänge och mina fingrar är sönderslitna) men totally worth it. Och eftersom det tog dubbetl så länge att sy så satt vi och pratade i timtal. Jag är kär i oss.

Det är inte alla, ingen faktiskt som har en lika fin bror som jag.

Så grattis till oss, för det vi varit, det vi blivit och för allt vi tagit oss genom. Nu är vi 16 och nyfödda.

Puss

Happiness

Jag föll för havet i din blick.

Min fina tjej Jenna fyller år idag! Tänk att våra födelsedagar råkade vara så tätt inpå varandra. Så stort enormt mega grattis till henne. Underbara tjej!

Att gårdagens vårväder under natten omvandlats till en hektisk snöstorm gjorde mig allmänt depp, men med två tjejer som kröp upp i min säng kl. 06.50 imorse så har jag minst sagt typ fullt upp. Haha! Men okej, gratis hårvård och kramar. Mhmm.

Ska fixa lite frukost nu och resten av helgen har vi hela högen släktingar på kaffe. TYPISKT!

Men no need to worry. Jag får massa kaka i allafall!

Jag saknar dig gumman.

Enformig kärleksprövning

Förra nattens efterlängtade timmar jämnlöper med veckans dagar och kände för att dyka upp när helgen redan stod bakom knuten, men jag är kär, i dagen. Något får vardagen att kännas extraordinär och trots alla brister, trots att jag känner att jag går miste om grundläggande kunskaper som egentligen kan framställas som klandervärda minnen.

Men idag, för första gången på så länge att jag redan hunnit dränka all sorg i kombinerade vätskor känner jag att allt är bra! Det känns bra. Och kanske är det bara en överdosering på sömn, eller fredagskärlek, men jag mådde finemang. Oavsett problem eller underdåligt självförtroende så föll borttappade pusselbitar på din plats. Det blir bättre.

Och så dök mina fina prinsessor upp från ingenstans, fulla av visdomar och kärlek. Och lilla Linda, 3 år gammal, sitter i fullständigt lugn och säger åt sin storasyster
-"Tackar man inte för maten får man inget äpple!" Och jag smälter. Jag faller på pricken, flyger bland högklassiga rosa moln, och inser att hur jag än känner efter finns det inte minsta glimt av tragisk rastlöshet att bota.

Inatt har jag två underbart söta tjejer på mitt rumsgolv och sover unisont ikapp. Ingen lång natt, men vad gör det, jag hinner sova i graven.

Två dagar så fyller jag 16!

Woop.

Natti

Jag brinner i nattens stjärnglimt.

Dagarna är små minikretslopp och jag jagar uppgifter som ska få mig ur balans, trippa lite på tårna, allt för att inte falla in i en passiv svacka.
Att ha vilovecka känns som slutet på livet, trots att jag inte uteslutit annat än två gymdagar, är det två kvällar för många hemma i sängen framför åter ett dristigt serie-marathon. Gamla vanor. Så jag ställer mig på tå, ofrivilligt, sträcker på halsen med åter lite mindre fallenhet för vardagen.

"Du oroar dig för mycket."

Dagens måttligt skrattretande (eller skrattfrestande?) mening jag citerar ur egen mun som fångades upp av Kreettas trumhinnor. Lite löjligt att lyckas försumma sanningen, att det är jag, jag som ska överanalysera hela världens misstagskvot.
Så jag slutar nu, slutar oroa mig för omvärldens osynliga problem, och låter inte mina misstag trampa ner mig i ren panik under fel omständigheter. Jag har rätt till att vara lycklig, om inte annat så för min egen del.

Så efter att ha lagt i färg i Kreettas hår, suttit timmar och snackat skit, duschat varmt och länge, kört 8 heliga skanningsprogram på två datorer och uppdaterat er om mitt ynkligt patetiska liv känner jag att det äntligen är dags för en rätt okej nattsömn.

Jag önskar mig själv lycka till.

Och under tiden, för sista gången, vill jag be alla om ursäkt. Alla som på något vis hamnat emellan mig och livet. Ursäkta att jag blivit expert på allt som någonsin varit förbjudet.

 

kyss.

I can do it!

Eftersom jag är en relativt produktiv stalker kom jag fram till att alla tycks byta profilbild på facebook idag, och jag därför döpt om dagen till den sk. "officiella byta profilbild dagen" (Jag bytte självklart inte bild, eftersom jag lider brist på både skönhet och tid just nu men annars en bra idé).
Dagen rullat på i jämna vågor. Var på riktigt dåligt humör hela skoldagen, men efteråt, när jag andats lite vettig vårluft jag och mina vårkåta känslor så kändes det relativt behagligt. Satt flera timmar i solen med Ann och en hög killar.

Angående träningen blir det en lugn vecka för min del. Varit kaotiskt mycket och jag behöver helt enkelt vila. Min kropp behöver vila.
Nätterna förkortas med timmar, och känner att det rasar lite. Haft  massiva utbrott efter utbrott och det är enough.
Så vanliga träningen står stadigt (ridning, skolgymnastik) och så slänger jag in långpromenader och cardio på gymmet.
Var dagens misslyckade försök att hitta styrkan på gymmet som fick mig att tänka om lite, så jag sprang därför några kilometer på bandet istället och lät det verkligen få kännas i ben och rumpa. Lät det få koppla med alla muskler.

Och resultat?

Jag skiter i hur det var. Jag skiter i hur jag såg ut tre år tillbaka, och ännu mera hur jag såg ut ett år tillbaka.. just nu satsar jag på resan härifrån framåt.
Nu jag börjar känna att jag hittat "min grej"

Jaja, ingen träningsblogg det här inte, men ni ska få en resultatbild i alla fall. Jag har kämpat hårt. Tro det eller ej, döm hur mycket ni vill, och säg att jag är sjuk om ni känner för det, men jag försöker. Jag försöker hitta rätt, försöker göra rätt och verkligen försöker lyssna till mina egna behov. Så det så!

Resten av skiten till kropp kan vi glömma än så länge. Först nu jag känner att jag verkligen hajar grejen med att träna övre kroppen och känner mig bekväm i det. Typ. Så vi börjar den resan idag. Visst går det ju om man vill.

Tappat allt jag hade till bröst känns det som, men man får leva med det.

Whatever.

Vart ju ingen skola igår, så morgonen var plågsamt trög och inget i världen hade fått mig upp ur sängen om inte solen hade skinit så levande. (Tack mamma och pappa för att jag har rummet där jag får njuta av morgonsolen). Jag fruktar att min dygnsrytm står lite dåligt till just nu, men veckan ska väl vända på det. Jag har i alla fall otroliga vårkänslor i kroppen, det är liksom ett litet pirr som verkligen bosatt sig där inne. Nu sitter jag och väntar på tandläkare och försöker tänka på allt annat. Haha!

Efter skolan ska jag spendera så mycket tid som möjligt med Kreetta. Promenad, prata strunt, äta och så stallet ikväll förstås. Saknat frisk luft det senaste dygnet jag spenderat inom slutna väggar.
Nu återgå till verkligheten och bemöta tandläkarstolen.

Kyssar!

Solen i ögonen.

Att vakna med solen i ögonen, på fötterna så det bränner så där härligt och på termometern så att temperaturen plötsligt är fem grader varmare i rummet.
Jag känner mig förvånansvärt vårkåt och att kommande dygn spenderas i sällskap med mina morföräldrar och min bror gör helt plötsligt ingenting.
Jag ska dra ut på långpromenad eller en springrunda innan jag måste hoppa i duschen, packa lite och fixa upp mig.

Men det är vår, nu är det verkligen vår. Trots blåsten finns det inget skönare än att vakna upp till solen i ögonen.

Älskar det!

Some people pursue happiness, I just create it.

Gårdagen slutade i tystnad, varm dusch och mobilsurfande.
Var farligt trött imorse och kunde inte tänka på något annat än att det äntligen är fredag. På gott och ont.
Det känns trots allt tusen gånger bättre idag, och istället för att malas sönder mellan tänder, som färskt kött så tänker jag ta tag i det här nu.
Men jag tar det där sen, om jag tar det. För min blogg har verkligen smutsiga avtryck och folk är så snabba på att missförstå i textform.

Jag älskar er oavsett! Så ha en bra fredag och ta hand om varandra.

Jag mår bra nu fattafattafatta!

Jag orkar inte.
Jag har en gripande lust att skriva av mig här just nu, flippa lite, dubbelvolta eller bara springa 486 km, men jag orkar fan inte.
För vad jag än gör, vart jag än går, vilken fot jag än lägger framför den andra så gör jag fel. Missdömdande och fördomar tycks vara det enda som gäller i den cirkulerande omkretsen runt mig och jag önskar bara jag fick bevisa alla att de har fel. Jag är trött på att få höra gnäll, tjat på mina val och mina mål.

Folk fattar bara inte.
Och när det kommer till ens familj, när det handlar om ens egna föräldrar, då är det varken irriterande eller möjligt att undvika mera utan bara riktigt sorgligt.
Undra på att vi står på varsin sida linjen.

Tack för mig.
Jag drar ut på långpromenad med Kreetta istället (stackarn) och pratar av mig lite.

yep

Ödet omfamnar oss

En hetsig dag.
Jag kan äntligen sätta mig ner och bara känna mjölksyran i kroppen. Red Taaler, legday på gymmet och barngymnastik. Man ber en kort bön att få återvända till sängens tyglande mjukhet och sova bort resten av veckan.
Jag har tuggat nagelbanden alldeles blodiga pga. stressrelaterad rastlöshet och börjat på ett alldeles nytt projekt med stora penslar, varma färger och en ostadig tanke som jag fäller allt i min väg för att nå.

Skolan tycks aldrig släppa greppet om halsen på mig, och snart ger jag upp. Kraven (mina) är skyhöga och jag ser redan misslyckandet bakom knuten.
Suck.
Men bara sträcka på sig, hålla igång, forma en snygg rumpa och höja betygen, hur jävla svårt kan det vara?

Nu åker jag hem.

Jag var fullt helad och troget älskad.

Min bror utför chiliodling i köket och beaktar deras utvecklingsprocess som tyvärr inte ökat så mycket under den gångna timmen, så för att trösta honom satte vi oss framför tv:n och åt middag.

Jag är sorligt missnöjd med ridtimmen och tyvärr blir jag alltid på så himla dåligt humör när det går dåligt.
Första officiella hopptimmen i år, och Kaisa stod på listan idag. Inget emot henne, tvärtom, älskar henne faktiskt och hon är verkligen en av mina favoriter! Mycket jobb och man kopplar verkligen om, men att hoppa med henne efter förra årets dåliga hopptimmar kändes inte tryggt. Jag är inte den som precis medger det, men efter att ha fallit av minst 58 gånger av Taaler i höstas tycker jag inte hoppning är kul mera. Jag försöker, jag ger mig på höjderna och rycker bara lite på axlarna, men det får inte pulsen att slå 230 av positiva orsaker mer.
Kaisa har sin tendens att rusta upp sig lite väl och bara skena över alla hinder. från 50 till 150 på en halv sekund och man får helt enkelt bara hänga med. Idag blev det mycket böjning på galoppvolt innan vi bytte riktning mot hindren efter ett fåtal misslyckade försök att komma vacker över och det gick såklart lite bättre sen, när man fick henne i arbete och hon fick koncentrera sig på annat medans det verkligen gällde för mig att jobba genom VARJE steg. Usch.

Så nej, jag är inte nöjd vilket är rätt synd, för jag hade verkligen behövt en liten "jippii"-känsla igen för att åter lyfta blicken och våga ge mig på hindrena med säkerhet.

Tar kväll nu, och imorgon är det onsdag med ridning, gym, och barngymnastik. Vart finner man orken?

I'm proud to be a problem

Mera träning betyder mera näring.. eller?

Jag vet inte. Men jag försöker i alla fall få det att funka och försöker hålla stenkoll (pfft) på att jag får i mig typ rätt mängd av allt!
Så från 3-4 mål om dagen är det nu 5-6 mål om dagen. Tycker det är svårt eftersom det ofta kan gå att jag äter typ mellis och middag med en timmes mellanrum. Haha? Hur hinner folk äta?!

I alla fall. Livet rullar på. Vädret är fruktansvärt skit, och om fem minuter ska jag vara färdig för stallet. Så lönar sig möjligtvis att klä på mig nu.
Ikväll ska jag fixa undan läxor, och planera kommande veckorna lite. Måste verkligen ta en ordentlig pluggkväll innan proven kommer för att verkligen fatta vad vi gått i genom. Kontrollfreak check.

Nu drar jag!

Puss

 

Springer tvärs över en regnvåt gata.

Folk som lever främmande liv i främmande länder på främmande gator skrämmer skiten ur mig. Jag testade sluta ögonen och sära på läpparna, undvek blickar som ideligen får mig att avfyras från pipan och rotera jorden runt. För när jag öppnar ögonen, väljer att se, uppenbarar sig en orörd kärlek inför rätta, dömd för mord.
Bakom fasaden ser jag hur dina käkar maniskt bearbetar luft för att bemantla dina intakta rop på hjälp. >>Vi kommer bli okej<< säger en röst som varken är din eller min. Men jag klättrar över till min sida av bänken, trygg mark, och förintar alla klara minnesbilder av ångest.
En sensuell smärta, som fysiskt stoppat blodet i kroppen, jag gråter jag skriker jag lider i din famn.

På denna gata, andas andra lungor in av det orenliga vägkantsdammet, och de är upplockat gift ur gruset som kärleken spillt ut.

Dina fingrar inflätade i mitt hår när jag gråter, för det gjordare ondare att se dig så bra.

Måndagar kan gå och dö.

Dessa obeskrivligt dåliga måndagar får mig att vilja kräkas över allas skor och jag vet inte om det hör till, eller bara är en typisk Camilla-grej. Jag försöker rusa genom timmarna utrustad i plåt och pansar i försvar ifall jag behövde ta mig genom jobbiga situationer, men idag känner jag verkligen att alla murar känner för att falla i vägen för mig. Alla.

Blev väckt 25 minuter efter att mitt frekventa alarm hade ringt och fick stressa genom hela morgonen vilket är allt för påsträngande för mina tankebanor, speciellt efter denna natt som involverade otaliga mardrömmar, kallsvettningar och hjärtklappningar. Skolan lyckades klämma in passligt mycket teori och grammatik och jobbiga termer på en grå måndag för att jag skulle orka hinna med, och jag helt enkelt ger upp. Fattar noll, och trots min tämligen goda kondition ligger jag långt efter alla andra nu. Usch.
Så ska vi dag ut och dag in lyssna på dessa mossiga lärarutbildade individer som inte låter vardagen komma ifatt utan ska kämpa tills blodet rinner och de inte kan hålla emot mera. LEV I NUET. I denna absurda soppa plingar mobilen till stup i kvarten och det åter är något jag lyckats göra fel. Pfft. Låt mig vara en minut, okej? Jag försöker faktiskt!

Men snart flyttar jag. Out of Mind i hörlurarna och andas inutinut innan jag ska åter fortsätta i klädskåpet, och ikväll är det träning!

Puss