Mitt lilla hjärta hoppade över ett slag eller två när vi ljudlöst gick in i kapellet och den snövita kistan låg där, mitt i, så rofyllt med den absolut finaste blombuketten på. Och visst grät jag. Jag använde alla metoder för att undvika det (jag menar som att jag tänkte på vattenfast smink) men de rann. En efter en efter en.

En sista ros lämnade jag vid kistan, en vit ros (min absoluta favorit) och bland med alla tårar och sorgen insåg jag att av alla begravningar var det nog en av de vackraste. Så fridfullt.

Det tar ont, mest att se ens närmaste bryta ihop totalt. Men middagen hade en fin stämning, den gav oss alla chansen att få minnas allt, få känna, få prata ut.

Dagen innan Momi gick bort hade hon vaknat upp, tittat en halv sekund på sin yngsta son och sagt -vad fan, är jag här ännu.. Och vi alla må ha hållit andan en sekund, men vi vet att hon har det bättre nu.

Känslofylld dag, nu en lugn kväll och lite tv.

Puss