Sitter och räknar minut efter minut som återstår av bussresan innan det är dags att entra helvetets dörrar. Sådär försynt försöker jag även be om ursäkt att senaste inlägget är publicerat X antal dagar sedan, men jag har varit fullt upptagen med att varje dag söka mig till skolan samt utföra den plikt jag har i livet (ytterst liten, men dock).

Dramat växer mig (oss?) över öronen och trivsamt nog är orken slut för att jag skulle bry mig mer. Jag har sagt mitt, må så vara att ingen lyssnat.
Min sitta-av-bussresorna-kompis har övergivit mig för musiken i hörlurarna och jag försöker febrilt öppna första sidan på boken som är fullständigt okänd för mig.
Kanske dags nu?

Jag tror det.

Utanför skolan känns allt riktigt bra, trots att julen som jag högst oväntat försöker undvika är på kommande. Men vad spelar det för roll, en dag i taget!

Kärlek finns i alla former