Kär i kärlek. Hög på högre nivåer. Känner bittert vackra känslor.
Försöker behärska den besatta paniken som tynger ner fotbottnen mot marken, paniken som våldsamt försöker undvika framsteg på grund av risk för kollision med verkligheten. Lätt kan jag skratta, för vad annat kan jag än falla och dö? Dö tar inte ont. Det är det onda som gör ont.
Jag ska inte dö. Jag behöver leva. För vad vore livet om jag inte levde det till dess planerade ändo?
Jag är nog sådär passligt kär i livet också. För vi är vänner. Vi använder samma uttryckslösa beteende bland offentligheten, men där inne, där lever vi varje skapad dans. Må så vara en bra eller dålig dans.

Du attraherar mig. Din styrka. Din lycka. Ditt mod. Livsglädjen, som stunder tårarna rinner smittar av sig ändå. Den ytliga attityden jag maniskt krupit under. Hittat in, kikat på dig - ditt riktiga jag.

Jag ler nog lite. För må så finnas 124958 problem, det finns alltid något att leva för. En orsak räcker.

Kyssar!