Skulle påstå att det här var en av de där sämre dagarna. Då man hundra gånger, och hundra gånger om igen bara vill sätta sig ner på golvet och gråta. Sådant gör inte stora flickor, de som redan vuxit upp, så rakryggad promenerar jag genom dagen som om skiten inte gräver mig någonstans. Visserligen, inte för att jag påstår det vara vettigt att medge det, så känns det visst. Jag blir inte ledsen, inte sårad eller känner mig ensam. Nej det här handlar om frustation. Kokande ilska och våldanvändande känslor. Jag har behärskat ångan i kastrullen, men inom kort (MYCKET KORT) kommer jag koka över. Bryta ut i frustationsattack, skrika, gråta, slå sönder något. För att undvika detta utbrott (åtminstone innan morgondagens samtal) ska jag bege mig ut i mörkret en stund. Avreagera lite. Må så vara en miljontedel av alla känslor, men den miljontedelen kan rädda mig.

Så, nu vet ni, ingen bra dag idag. Och, bara för att påpeka för att bevisa min makt att uttrycka ord svart på vitt - jag står upp för de som bevisar sig vara värda det!


Inga pussar idag, men en liten kram.