Camillas

Du kommer alltid vara saknad.

Vilket dygn. Vi sov bort hela gårdagen, steg upp lämpligt till solnedgång och satte i lugn takt fart på kvällen. Rätt så mysigt (jag var fortfarande jobbigt trött) tills mamma messade mig. Och ibland faller mörkret över en på fel dag. Gammelfarmor hade somnat in. Och jag vill så hata den sjukdom som inte tog hennes liv men fick henne att självmant välja att hon inte ville leva mer. Jag har all förståelse, och känner bara en tyst tomhet som långsamt fylls ut med de minnen, alla de minnen från min bardom, från min uppväxt, de minnen som får mig att le. För Momi var den absolut snällaste personen på jorden. 

Efter sommarens nyheter visste jag att tiden snart var inne, att det snart var din tur att gå vidare, men jag fann inte mod eller motivation att komma via. 
Komma via och säga farväl när jag visste att du inte kommer ihåg vem jag är, veta att den jag en gång kände dig som inte längre finns kvar. 

Så jag vill minnas det goda. Vill minnas alla godispåsar du hämtade, vill minnas ditt otroliga skratt som aldrig föråldrades. Jag vill minnas det som gjorde dig till den du var. Inte den sjukdomen hade gjort dig till. 

Så att jag inte besökte dig sista året du var vid liv var för att respektera minnet av riktiga du. 

Jag kommer alltid älska dig. Alltid sakna dig. Alltid önska att jag under de sista åren hade träffat dig lite oftare. 

För nu är du där du har det bättre, nu fick du äntligen inre ro. 

Visst kommer livet gå vidare, vardagen rulla på, men det var en sorglig natt, jag tog valet att idag inte villa minns något. Och efter att ha vakat intill morgonen så låg vi och slumrade till 17.30 idag. Imorgon är det skola igen, men ska dock mysa ner mig med vänner framför en film innan det. 

Puss

 

26 oktober 2014 21:02 | Vardag |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas