Camillas

ensam rastlöshet

Tanken på att inte ha något som underhåller varje minsta lilla hjärncell innanför mitt pannben får pulsen att slå en dubbelvolt på maximal grad.
Och trots relativt kort nattsömn, och inget kaffe på morgonen (ain't got no money) så levde duracellkaninen ADHD-liv inom mig.
Och denna rastlöshet, den är farlig, det är en av dessa rastlösheter som påminner mig om att jag behöver ha något och någon där hela tiden för att inte tänka, för att bara göra, för att inte ifrågasätta orsaken till den situation jag står till mötes nu.
För jag hade kunnat rädda världen, någon hade ändå tyckt jag gjorde fel. Frustation kan vi också kalla det.

Lång skoldag, endast en paus på sex och halv timme och ett jävla stenhårdastolar-sittande. Tro mig, ett fåtal utbrott på behärskad nivå hann uttrycka min åsikt om dagens fullständigt onödiga upplevelse.

Tillfället hundvaktar jag, och efter länken ligger båda i min famn och sover. Typ rätt okej? Jo.
Den påminner mig om ett lugn som inte funnits där på ett tag. Ett lugn som endast dyker upp när jag fullständigt utnyttjat lyckan.
Och, ett fåordigt tal - Skillnaden är den att jag vet vad jag gör, jag vet hur mina tankar rör sig, att jag har ett ostabilt humör som hade behövt uppvaktas aningen oftare. MEN JAG VET. Och så länge man är medveten tror jag verkligen inte på ostabil personlighet, jag tror på faser i livet.

För ingen av oss är helt friska i huvudet.

Fundera på det ni så ska jag gosa lite till med hundarna innan de ska ut igen och jag därefter måste åka via hem för att plocka ihop lite onödigt och bli upplockad för att åka över till samma kompis på en ytterst liknande filmkväll som tidigare har upprepats under veckan. Hehe.
Det bästa? Jag behöver inte sova ensam!

Puss

22 oktober 2014 17:00 | Vardag |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas