Camillas

Slutat tänka på om det ändå vore vi två.

Trots gårdagens illamående tog jag det hårda beslutet att inte låta oönskade känslor ta över och trots trötthet fara ut. Sagt och gjort. Började först hemma, lite mys med mamma medan hon inväntade sina gäster och så åkte jag upp för att finna någon att spendera natten med. Vidare åkte vi och efter väldigtväldigt tråkiga rykten (som först efter tio dagar nådde mig) höll jag på att få obehärskade utbrott, vilket de närvarande lade märke till och vid det skedet började vi hälla i oss. På vägen under nattens alla avklädda timmar dök drama efter drama upp och tillståndet jag hade lagt mig i gjorde inte saken bättre, men levandes och nästintill känslolöst lycklig kom jag hem vid morgontimmarna. Sedan huset invaderades av människor i morse har jag suttit med en olidlig huvudvärk och bearbetat de känslor jag skuffade undan igår. Men helt okej så. Ta det lugnt, kolla film med kompisar och överväga en långpromenad när mörkret lagt sig.

Imorgon är det åter skola som står på schemat, och ett riktigt smärtsamt träningspass!

So long!

Jag kan inte sova, för jag drömmer om dig också.

Lyckad kväll igår. Finfina människor, en ny kompis (tänk vad världen är liten ibland) och så sjöng vi tills det bara fanns en hes ton kvar att ge.
Många timmar efter midnatt kröp jag ner under täcket i min egen säng och föll sakta in i en tillfällig koma för att senare vakna upp med ett pumpande hjärta och kallsvettningar som motbjudande tvingade mig byta alla lakan.

Steg upp, tog en varm dusch och efter att jag överätit mig på frukt, juice och knäckebröd somnade jag på soffan i tre timmar.

Sitter och överväger kvällens alternativ och uppmanar mig själv till att räcka mig efter sminket för att fixa upp totalkatastrofen som möter mig i spegeln. Haha!

Idag är jag även för slutkörd för att orka fokusera på alla de minnen som tidvis brukar dra ner mig under markytan, så idag känns det relativt lättsamt.

Kyss.

 

Var är du?

Såklart. Såklart hade dina armar runt min kropp förändrat allt. Men man får ta det man har. Inget alltså. Eller en oväntad kram till någon som inte bett om den. Men det är inte samma sak, inte du, dina armar eller ditt ansikte i mitt hår. 

Hårda krav på mig själv att vara lycklig, stanna lycklig hela kvällen. Och egentligen, egentligen är jag lycklig. Lycklig att ha minnen att gå tillbaka till. 
Var är du? 

Jag vill inte bemöta framtiden osäker på om du kommer avspeglas där. Jag vill inte gå vidare osäker på det slutliga svaret som fortfarande inte nått mig. Jag vet ju, egentligen, men själen låter inte hjärtat släppa taget för hoppet lever fortfarande kvar i min omtumlade hjärna.

Jag vill bara typ be om ursäkt, be om ursäkt för det som gick fel. För att jag gav dig allt utan att fråga om du ville ha det. Nu vet jag ju.

Så, nästa jag korkar (likväl som allt annat senaste veckan), tillägnar jag dig. 

Oberoende gav du mig för mycket för att jag någonsin skulle glömma det du var, eller jag fortfarande vet att du är. 

Puss

Lycka lever på sparlågan.

Tjohoo! 

Fredag, och jag har äntligen återförenats med min gigantiska livslycka och den har lovat mig att inte släppa taget under hela kvällen. 
Inbjuden till fest, en hög med halvallvarliga människor och mycket av det mindre bra. 
Slutade skolan redan 11.30 och sedan hem för att ta en snabb dusch och fixa sig för att sedan utreda vem som sitter vid ratten idag. 

Allt på G nu, och ett par timmar till så åker jag. MYS! 

Även varit såpass intressant fartfylld dag att han inte mer än besökt mina tankar med jämna mellanrum. 

Nu - lackar ett tredje lager nagellack rosa på mina nyfilade naglar. Dricker dagens tredje kopp kaffe. Lyssnar på musik för att slicka taket på toppen och botar träningsvärk med absolut stillasittande. 

Ha en UNDERBAR fredag alla, för det ska jag försöka ha! 

Hoppet är min drivkraft

Idag är en sådan dag. En dag då tiden gör allt - stannar upp, går baklänges, tittar på en med en blick av is, men vägrar röra sig framåt. 
Skoldagen då? Jovisst. Mysig skola, trista timmar och relativt okej lunch. Men du finns där, fastklistrad som ett extra skinn längs med hårstråna på mina armar. Du finns där, inflätad i mitt platinablekta hår och du finns där, intryckt i varje osynlig hjärncell som fortfarande existerar. Dygnet runt. För idag är det en sådan dag. Jag spelar upp orsak efter orsak som må ha varit felet. Felet med mig. Hälften vet jag. Jag vet allt det där du aldrig sa men ville att jag skulle förstå ändå. Nu vet jag. Men att inte kunna besöka dig mellan öronen, inte få ett svar begränsar mina chanser att gå vidare. Ska jag gå vidare? 

Egentligen är jag dum. Jag fortsätter alltid hoppas, tills det är en självklarhet, tills jag har fysiska bevis. Jag går omkring med motsatsen till attityd och ber om ett jävla mirakel. Varje dag. 

Det tar ont. Det tar fruktansvärt ont och jag överväger med jämna mellanrum (ytterst täta för att vara mer korrekt) att stänga av allt som kallas känslomässigt tillstånd. Men tron på att jag har bättre tur, större chans, lite mer att ge är min drivkraft. 

Det är mitt fel. (Våga inte komma med invändningar) för andra gången på två månader jag över en natt plötsligt står ensam kvar på vägen - utan svar. 

Men jag klandrar dig inte. För jag förstår, jag förstår dig nog. 

 

Så, kan någon säga vad jag gör fel? Hur gör man rätt? Hur gör JAG rätt? 

Jag är trött på det här. 

Jag vill lära mig göra bra. Lär mig. 

Misstag har jag gjort, fler än ett, men jag vill göra om, göra bättre och visa att det finns en förnyad version av den jag en gång var. 

♡ Living dead ♡ | via TumblrtruthWaitin for youOh,how it hurts to be ignored by the one you love most

shades-of-invisible.tumblr.comBroken souls... but I still love you.

A little bit too insane.

Pampampadam.
Imorgon, 2.10 börjar denna tjej ny skola. Får en andra chans (eller kanske rättare sagt 654 chansen) men likväl är motorn kopplad till resten av kroppen igen. Frågar ni mig hur det känns så måste jag faktiskt medge att jag är lättad. Problemen vakar fortfarande mina handlingar över min vänstra axel, men idag har ALLT gått så himla bra. Och jag har en skola att gå till igen. En bra skola!

För denna tjej, som hade misshandlat hjärnan med överlägset välprydda tankar om advokatyrke eller någon form av välutbildad ekonom. Men så fort jag lade undan alla förväntningar och frågade vad JAG ville göra - ja, då kom jag fram till dethär.
För en vacker dag kommer jag gladeligen stå och hjälpa en borttappad själ. En vacker dag kanske jag får hjälpa alla bortsprungna barn och ungdomar som ber om lite vägledning. Närvårdare it is.

Passar det mig?
Jag vågar lita på min välupplagda plan och på tanken att jag en vacker dag kommer få göra en förbättring i samhället - på mitt eget, speciella sätt.
Står många vid min sida och applåderar nu? Nej. Antalet individer som gör det går att räkna på en hand. Men hey, jag lever mitt liv nu!

Så att du inte svarar, eller att hälften av min omgivning glidit bort spelar absolut INGEN roll idag.

Idag vågar jag tro på det bästa och blunda för det värsta!

Kyssar.

We came here to make loooove.

Godmorgon!
Trots att ena ögat fortfarande sover och hjärnan mosar ihop totalt är jag på relativt bra humör. I smyg rusar adrenalinet i kroppen och spänningen stiger. Fast mest av allt är jag nog lättad. Lättad och nyfiken på den väg jag nu valt att vandra - hand i hand med min egen vilja och drivkraft.

Mina fyra mess är fortfarande obesvarade och du är orsaken att John Blund tog god tid på sig att besöka mig igår.

Men vad hade jag egentligen förväntat mig?

Nu är det prioritering som gäller, och 8.15 framåt idag är det som räknas. Det är allt eller inget.

Hörlurarna är inpetade i öronen och musiken dalar in i mitt huvud - ett djärvt försök att glömma dig för en timme eller två.

Håll alla era tummar och tår nu, och önska mig lycka till, så hör jag av mig när jag vet!