Camillas

Jag skulle så förstå.

75 minuter ute på Nagus smala skogsvägar i mörkret. Musiken på så hög volym i öronen att inte ens den bitande vinden hördes mer, och stegen mot vägens grus förblev ljudlösa. Rädslan för ovetandet släppte där jag gick med blicken riktad mot himmelens stjärnbetäckta yta.
Jag sjöng så högt att hade en levande själ korsat min väg hade de väl ringt ambulans eller polis på direkten.

Stampade av steg efter steg och slog ett par slag i luften nu och då.

Terapi för kropp och knopp helt enkelt. Var i stort behov av det.
Och för att avrunda kvällen något lugnt korkar jag ett par kalla och lägger på en dålig film.

PUSS
xxxxx

29 september 2014 21:02 | Vardag |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas