Camillas

Vart kommer alla känslorna ifrån?

Känner storslagna vindpustar dra förbi mig medan jag ÄNTLIGEN står stadigt kvar och siktar mycket högt.
Jag var rädd. Jag ÄR rädd. På samma gång som jag upplever harmoni i överdrivna mängder.
Blickar jag bakåt på den gångna veckan har jag aldrig varit med om lika mycket, lika vackert på en så kort tid. Gjort galna saker, älskat mer än kropp och knopp tillåter och spenderat alla nätter vaken, i oro att tiden ska försvinna och för kär för att vilja ta en paus i beundrandet av den individ som helt och hållet fyller ut mitt tomrum. Vi pratar inte om plåster nu.. NEJ! Det handlar om de som förändrar en. Han har, oavsett vad som händer, förändrat mig.

Jag är rädd. Jag är så fruktansvärt kär och det kommer inslag i vardagen då jag osäkert överväger tanken att jag inte är redo ännu, inte klar för att bli sårad igen. Jag var osäker på min egen förmåga att våga lita på någon igen, tills jag mötte honom. Min värld lyser igen.

Som jag under morgontimmarna viskade i hans öra: "Det spelar ingen roll, jag tänker ge allt och bara hoppas på det bästa nu, för du känns nästan overkligt trygg, och det känns bra."

Gårkvällen - natten - morgonen spenderades på förfest, krogen, kyssandes under fyrverkerier, gåendes till fots på efterfest, vidare på efterefterfest där mitt sällskap somnade i famnen på mig och min plikt var att paja honom på huvudet i ett par - tre timmar.

Efter två timmar sömn får man inte precis något vettigt utav dagen, men gjorde mitt bästa och kollade i allafall typ ett dussintals filmer med resten av gänget innan vi åkte där kring 18.

Idag åkte jag hem för att göra undan lite skolarbete jag blivit efter med, och för att byka lite kläder.

Somnar inom kort sittandes, så jag får avrunda här fast jag fortfarande har hur mycket som helst att berätta!

 

PUSS

HeartHeart

14 september 2014 21:46 | Vardag |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas