Känslomässigt rubbad dag. Allt faller ett par centimeter i lyx, och saknaden är övertagande. Japp, saknad i kubik. Nästan petetiskt faktiskt.Gick i Elins mycket trevliga sällskap ner till stallet och medan hon satte sig på bussen klev jag upp på Taalers rygg för absolut sista gången.
Nästan kämpigt att hålla emot tårarna där. Men ibland räcker inte tid, kärlek och pengar till, och då är det prioriteringen i livet som får avgöra.
Jag kommer sakna honom. Det kommer jag. Jag kommer sakna hans överlägset lataste rörelser, hans absoluta besatthet av mat, hans otrimmade man som blir alldeles blond till sommaren och alla stunder vi gosat sönder tiden. Jag kommer sakna allt det där, och lite till. 

Men att hänga läpp förtjänar ingen tid idag.. Jag hör av mig när vädret vänder (eller vad fan man nu brukar dra till med för meningar i sammanhang som detta).

kyss på mun.

Det är magi i luften att rida ut på lång tygel och med maniska vindslag i ansiktet i takt med hästarnas hovslag mot marken. Solstrålar som bländar synen och svetten som rinner ner längs halsen täckt av päls. Otroligt magiskt. Gröna ängar, så stora att ögat inte uppfattade slutliga kanten, och galopp i uppförsbackar.
Hästar + sommar = sant

För tillfället överväger jag middagens upplägg och lufttorkar håret i normal takt.

Pussar och hörs när dammet lagt sig.

Ps. Imorgon kommer min number #1 till nagu igen.. Iiihh!!

Ursäkterna är irrelevanta då jag verkligen inte har farligt höga krav på mig när det kommer till bloggningen, men en liten förklaring - nätet har varit absolut dött hos oss i två dygn och inte hittat sig själv igen förrän nu. Typ.

Skolan går trögt, jag känner att de resterande två (och halv) veckorna kommer vara stress upp till himmelen och slutprojektet är allt annat än under kontroll. MEN, och det är faktiskt ett väldigt stort och fett men, jag är lycklig!
Och det är antagligen första gången under alla år i grundskolan jag känner att det får vara. Det får gå precis som det går, och projektet kommer bli bra. Det kommer bli grymt! Har nog aldrig överlåtit stressen till ödet, men det känns (trots kortvarigheten) väldigt tryggt.

Om about 63 minuter ska jag dra till stallet, och innan det har jag en del skolarbete som jag trots allt ska jobba på. Whatsapp går het och försöker släva i mig mat på samma gång (så gott det går..).

Hörs ikväll, när jag åter intagit positionen i soffan!

Ridtimmen satte sina spår. Andy är en gammal travare vilket märks mer än väl i farten. Han kan helt enkelt ingen gångart utan att framstå som ett ADHD-barn.
Så jag flängde väl mest med i svängarna och försökte hålla emot relativt lagom för att inte kippa omkull. Men fin kille är han trots en plåga att rida. Garanterat en sjuk rumpa imorgon kan jag tillägga såhär i slutet.

Den maniska lyckan som slog mig i ansiktet när fjärrkontrollen till kameran äntligen anlänt och jag nu kan köra mitt race precis på egen hand tror jag ni inte ens har möjlighet att föreställa er. Glädje i dubbelkubik.
Men där dog den, för jag har en enormt lång lista innan jag får krypa ner under täcket och hoppas få sova timmar nog för att orka med fyra lediga dagar.
Sömnbristen börjar ha en allvarligt farlig effekt på mig nu och utanför dessa fyra väggar kommer jag inte vistas innan hjärnan fått vila.

Men, hursomhelst. Nu ska jag återgå till livet och tillreda mat för att sedan orka med plugget.

Pussar.

Relativt okej dag. Frossade precis i mig mängder med mat för att orka med kvällens kommande ridtimme, och förbereder mig psykiskt för energiförbrukningens avdomnande känsla.

Ja, jag är väldigt trött idag. Men till slut går man in i en stadig koma som får en att sväva på fiktiva moln. Just keep walking eller hur det nu var.

Har en hög plugg att ta itu med när jag återvänt hem och tagit en av de längsta duscharna genom världshistorien.
Står måttligt tomt i chefskontoret i hjärnan idag så vi får återkomma när jag funnit förnuftet samt tillbehör igen. 

Älskar er!

Bakom stängda dörrar rasar världar ihop, utan att vi ser eller hör varandra.

Jag finner egentligen inte ord, eller ord som kan bilda en hel mening, men det tar ont att se någon falla. Det gör det. Också för människor som jag, vars hjärtan redlöst fallit i bitar och tappat bort sig för all evighet.

Dagen började med morgonpanik över snöns ofattbara mängdökning, och fortsatte i två burana, svälthunger och ordinär läxläsning.
Men all tid når ett slut, och nu sitter jag hemma, försöker övervinna latheten och infinna en bekvämlighet i att byta om. Önska mig lycka till...

Nu drar jag till stallet. Dagens terapi, och träning i samma paket.

PUSS.

Alltså jag är FARLIG alla stunder när jag inte ätit. Jag flippar, totalkaos och skriker på alla vägstopp i världen. Nu har jag ätit. Andats femhundraåttio djupa andetag och bearbetat tanken att Taaler inte gick fint idag. Ärligt. Öppet. Det gick skit.
Jag var frustrerad och lite småstressad innan jag hunnit komma upp i sadeln, och han var så pigg och oridbar idag. Han kräver verkligen hårt arbete minst 4 dagar i veckan för att gå fint. Står han bara eller skrittas ut majoriteten av dagarna är han helt omöjlig och biter ihop och motarbetar alla ens hjälper. Så himla synd då Kreetta för en gångsskull kom med och jag hade kameran med mig. Men livet är.

Vi stod först i närmare en timme och ryktade honom eftersom han var alldeles lortig. Sedan satt vi igång rätt så fort men allt gick åt skogen så jag tog ner till skritt igen och jobbade genom honom i skritt en andra gång. Sedan åter trav och några varv galopp också. Dock främst arbete i korttrav för att verkligen få honom att lyssna. Ibland känner jag att vi bara blir och strider emot varandra och då gäller det att bara släppa efter, stanna, backa och åter samla ihop en snygg trav. Idag blev jag riktigt irriterad på hans attityd, bara rusa och streta emot och ville bara hoppa av och sluta... men fortsatte i alla fall och någon dag ska vi väl gå fint vi också.

Är verkligen mycket arbete med honom, och speciellt med mig själv, men vi tar småsteg varje gång, och nästa vecka kanske vi lyckas lite bättre.

Här har ni i allafall.

Ni behöver inte påpeka mina händer, mina skänklar, mina korta stigbyglar eller min hållning. Tack på förhand.

och sämre stunder...

Idag stod min ponny briljant och stank lera på 200 meters avstånd. Jag pallade inte ens gå närmare för att kika på honom. Han lyckades även bli skrämd för ett fiktivt spöke och innan jag hann blinka en extra gång var han på andra sidan hagen med grimskaftet intrasslade i benen och jag hade intagit en lägre position dvs. i leran. Argh. 

Spolade av honom från topp till tå och han stod och steppade i gammal vana. Bytte skor och vi gick ner på plan och sprang av oss lite, både ponnyn och jag till fots.
Imorgon kör vi svettpass och lite trimning på plan och enstaka bommar på marken.

Perfektion.

Efter upprepade kortslutningar i mitt övre system lyckades jag relativt okej uppnå mina förväntningar i ridningen idag. Eller nej. Men jag börjar, sakta men säkert avvänja mina så hårt inhackade ponnyhänder. Sakta men säkert ställa om. Så hamnar skänklarna alltid lite fel också, men ställa om somsagt. Och varje ridpass, varje minut på hästryggen resulterar ju i bättre kunskap och nästan farlig ökning med kärleksdos för sporten.

Kaisa är en gud. Vi bygger hela världen tillsammans. Lägger oidentifierade pusselbitar i samma pussel.
Så fortsätta jobba, stenhårt. kräva mera, satsa högre, prestera bättre.

Jag är så lycklig att jag fann henne.

Nu ska jag återgå till kemipluggandet och få i mig lite energi.

Pussar

Update.

Jag har avnjutit en klar 10 på förra veckans mördarprov. Jag har avnjutit en promenad med Ann efter skolan. Jag har avnjutit en halv liter äppeljuice och popcorn.
Jag har avnjutit en timme i soffan.

Till näst bär det av till stallet, ridtimme nr. 2 denna vecka och underbart väder. Bättre dag idag, helt klart.

Puss

Min bror utför chiliodling i köket och beaktar deras utvecklingsprocess som tyvärr inte ökat så mycket under den gångna timmen, så för att trösta honom satte vi oss framför tv:n och åt middag.

Jag är sorligt missnöjd med ridtimmen och tyvärr blir jag alltid på så himla dåligt humör när det går dåligt.
Första officiella hopptimmen i år, och Kaisa stod på listan idag. Inget emot henne, tvärtom, älskar henne faktiskt och hon är verkligen en av mina favoriter! Mycket jobb och man kopplar verkligen om, men att hoppa med henne efter förra årets dåliga hopptimmar kändes inte tryggt. Jag är inte den som precis medger det, men efter att ha fallit av minst 58 gånger av Taaler i höstas tycker jag inte hoppning är kul mera. Jag försöker, jag ger mig på höjderna och rycker bara lite på axlarna, men det får inte pulsen att slå 230 av positiva orsaker mer.
Kaisa har sin tendens att rusta upp sig lite väl och bara skena över alla hinder. från 50 till 150 på en halv sekund och man får helt enkelt bara hänga med. Idag blev det mycket böjning på galoppvolt innan vi bytte riktning mot hindren efter ett fåtal misslyckade försök att komma vacker över och det gick såklart lite bättre sen, när man fick henne i arbete och hon fick koncentrera sig på annat medans det verkligen gällde för mig att jobba genom VARJE steg. Usch.

Så nej, jag är inte nöjd vilket är rätt synd, för jag hade verkligen behövt en liten "jippii"-känsla igen för att åter lyfta blicken och våga ge mig på hindrena med säkerhet.

Tar kväll nu, och imorgon är det onsdag med ridning, gym, och barngymnastik. Vart finner man orken?

Jag väljer uttryckslösa känslor i sammanhang då det blir för mycket, och idag är igen en dag då allt händer och jag försöker lirka fram ett par minuter att bara sitta ner och andas. Efter skolan gick jag i veckans ordinära fotspår och drog ner till Kreetta innan vi åkte till stallet. Pratade, pratade, åt, busade, pratade och stressade.

Och idag fick jag rida Clasu. Jag stod mest och stirrade förskräckt i väggen de första 20 minuterna och visste inte om jag hejdlöst skulle sätta mig ner på golvet och gråta eller jubla av lycka. Han är stor, han är grym och han är verkligen en läromästare. Jag var skitstressad. Frågade 3278 frågor av Sara, bad henne till och med hjälpa sadla (HAHA) och stod med hjärtat i halsgropen när han försökte springa genom mig.
Men på plan kändes det suveränt kul. Jag älskar stora hästar, jag älskar känslan att INTE RÄCKA TILL!
I början var det rätt så knepigt att hitta hans steg, hans sätt och rörelser men grym svart pålle är han och i slutet var jag riktigt nöjd och trots man alltid kräver lite mera så levde jag väl upp till alla osatta förväntningar.

Men tack Sara, haha, för att du stod ut med mitt tjat och mina fruktansvärt hjälplösa ögon..

Måste bara jobba på att flytta bort från ponny-händerna och nå nästa nivå...

No words needed. Hon gav mig en klump i halsen och vätskefyllda ögon varje gång hon irriterat slängde med huvudet, för jag vet att hon är trött, hon vill inte mera. Att se någon som tillfredställt hjärtat varje dag jag törstat kärlek, totalt sakna livslust får mig att tappa andan, att aldrig vilja låta tiden ta slut.
Och på blott tre månader (känns som en tiondelssekund) så apatisk. 

Att slänga sig upp i sadeln på henne fick åter alla känslor att tvångskrama tarmarna i magen så det sved ner i tårna. Min fina prinsessa.

Och idag, efter alla gråruskiga dagar och vilda skensprång klickade vi. Jag hörde det. *KLICK* och det var hon och jag, vi, i himmelen, på jorden och runt solen.
Jag fann mig själv med ett bergfast grepp runt hennes hals och bara andades in henne, in i mina lungor.

För det finns nog ingen som helat, snörpt ihop alla inre glasskurna hjärtsorger som den hästen har. Och jag älskar henne, jag saknar henne fast hon finns här, jag vill ha mer av henne och jag hoppas hon aldrig någonsin kommer gå ur tiden.

För det finns smärta som gör ont, smärta som får oss att gråta, men hon är smärtan som får mig att förändras.

Andra gången jag red Cardello. Första 40 minuterna kändes bara pinsamt långa och jag trodde jag aldrig skulle få koll över hur just han funkar. Jag befann mig i en helt annan värld och fokuserade på helt andra saker. Nästan pinsamt dåligt gick det och jag ville väl mest sjunka genom marken och typ.. dö?! 

Men det handlar om att koppla om, TVINGA sig på fokus, och känslan.. det var en magiskt härlig känsla att sitta där, känna sig som en fullständigt ny människa på en ny häst. Jag vågade knappt andas, knappt tänka ifall det bara hade varit en dröm, och en dröm var det, en dröm jag levde i! Och än en gång kan jag inte förklara känslan, det går inte, men idag kände jag just det där klicket mellan häst och ryttare. Just det där lilla klicket som får två världar att gå ihop.

Och inte bara att jag kände att livet hade belönat mig, men de minuterna, de kortakorta minuterna var min paus, min stund att få andas in-ut-in igen och alla tankar lämnade mig ifred. Det är därför jag älskar ridningen. Det är inte ofta det går fläckfritt, eller ens bra, men när man väl är där finns inget annat.

Jag flyger.

Orden.

Jag hade tappat gnistan, hoppet och allt som gav mig pirret i magen och leendet på läpparna när jag satt på hästryggen. Och det var inte roligt mera.

Men idag, fick jag rida en så vacker och vit herreman att jag fortfarande är alldeles skakis. För just en sådan utmaning behöver jag, något som får mig att göra framsteg, där jag får fokusera på mitt arbete ihop med hästen och bara smälta samman. Jag kan inte sluta le och jag känner verkligen att det här vill jag satsa på.

Jag är den typen som inte kan sätta mig upp på en häst och bara klicka. Jag behöver ett par gånger, lite tid för att verkligen veta vad som krävs av mig!

Och jag kan inte förklara känslan. Men att sätta sig upp på denna varelse och bara få hänga med, få jobba sig själv alldeles svettig i minusgrader och veta att man i alla fall försökte. Nästa gång kommer det garanterat gå dubbelt så bra!!

Så idag är jag glad. Mer än glad faktiskt, jag är lycklig!

Inte min bild.. Men denna snygging är det jag talar om!

Hade jag varit rik, hade jag garanterat köpt honom..

Ojojoj, har nog aldrig varit lika nöjd (!) att få slänga sig i soffan med datorn i famnen och faktiskt överväga att plocka fram böckerna och plugga till morgondagens prov (inte ritkigt än dock). Skolan rusade rätt så kvickt förbi, och även fast torsdagar är grymt tråkiga kändes det nästan okej idag. Efteråt rusade jag till stallet och skrittade Taaler på plan. Pussade, gosade och såklart busade lite också.

Mamma och pappa drog iväg på kryssning, som jag inte visste om, så ensamma i huset med brorsan och fyfan vad sådant är skönt. Kan spontant lämna väskan på golvet utan att den ligger i en hög någonstans fem minuter senare. Haha!!

Men somsagt, ingen vild hemmafest eller vaka hela natten här inte. Ska pluggapluggaplugga och sedan typ lägga mig i vettig (!) tid.

Kolla serier står också på dagens TO DO lista.

Vi hörs sen mina änglar!

Jag har alltid varit tjejen som inte ger med mig. Någonsin. Men när det kommer till ridningen, då måste man ibland ge upp. Lämna det och gå vidare. Ibland funkar det inte med en evig envishet och vilja. Man får hoppa av, klappa pållen på halsen, sig själv på axeln och ge upp helt enkelt.

Inte för alltid, nej. Men ibland behöver vi en paus, ibland funkar det inte, ibland är vi någon annanstans och det är då vi får vara nöjda med helheten, vart vi tagit oss från dag ett till dit vi står idag. 

Och det är det jag strävar efter idag. Att kunna vara nöjd med resultaten. 

ni vet när man hela dagen går runt med den där klumpen i magen och vet att det är något man glömt men inte kan komma på..
Jag hade den känslan hela dagen, tills jag hade ridit färdigt Taaler, sadlat av och insåg att jag hade lovat mig själv att städa klädrummet. Och nej, jag tänker inte skjuta upp det som jag alltid gör. Bara att ta itu med det. Alltid lika jobbigt projekt för jag har så himla mycket kläder jag aldrig skulle lägga på. Men nu ska jag gå genom alltihopa och lägga undan precis allt jag inte vill ha, inte är passligt eller jag inte gillar. Så finns det rum för nytt och fräscht sen!

Och med Taaler gick det riktigt bra!

Vädret är ju riktigt jäkla jobbigt, var dyblöt innan jag ens kommit till stallet, men tog lång tid på mig att skölja av all lera från ponnyn så det hade redan slutat regna när jag skulle rida. Dock blev det bara lite arbete på planen, främst i kort trav.

Nu musik på full volym och förbereda med sopsäckarna!

Puss

Nu drar jag iväg till stallet. Skönt att göra något, att få lite frisk luft och komma iväg.

Hade tänkt skritta runt byn ett varv och sedan köra lite lösgörande arbete på plan. Men brukar aldrig gå som planerat, haha!
I allafall ska jag gosa en massa med Taaler, bara gosagosagosa och pussa honom. Haha, så är det när man inte har annan kärlek. Nej, skoja bara.

Casper ska till gymmet så vi håller varandra sällskap på bussen, dock hade jag nog också velat gymma idag, men there's no time. Får se om vi drar ut på långpromenad ikväll istället.

Låt dagen bli lite bättre ♥

Som jag trodde, var hur kul som helst när man väl var där!

Och tur var Janina också påväg just då, så istälelt för planarbete så drog vi ut runt byn tillsammans. Får verkligen utnyttja sällskapet när man har det. Och i den här stormen hade jag aldrig överlevt ensam, no kidding, så sällskap är guld värt! Och han gick faktiskt väldigt fint idag, trots vinden. Fin form fick han halvvägs runt och när vi kom tillbaka drog vi snabba 10 minuter på plan, bara trav och galopp åt båda hållen på en stor volt. Och skitskönt att han verkligen rörde sig någonstans och ännu skönare att han höll en fin form för det mesta trots det otäcka vädret. Jätte nöjd ju! Och sjukt kul med sällskap!

Sen var klockan hur mycket som helst och jag fattade inte vart mamma blivit som skulle plocka upp mig efter träningen och ringde henne, och den där pinsamma tystnaden innan hon medger att hon hunnit hem och stirrat på soffan och insett att jag saknas och fått köra hela vägen tillbaka, men nog snart var framme. Helt sjukt. Haha! 

Nu har jag duschat och ska strax värma glögg åt mig.

Och annars också blev det en suverän överraskning ikväll. Jees!

Nu drar jag till stallet. Egentligen har jag NOLL motivation, men jag vet att det bara gör gott åt mig.
Klämt i mig så mycket pepparkaksdeg att jag lovar dyrt och heligt att aldrig äta det igen, så lite motion och frisk luft gör susen just nu.
Jag är lite småstressad att jag tappar det här med träningen under kommande veckan och så, men tror det går bra så länge jag håller igång vardagsmotionen. Så Kreetta, dags för dig att börja släpa ut mig under dagarna.

Men i alla fall. Ska byta om, lägga musiken i öronen och äpplen i påsen så åker jag. Det är ändå hur roligt som helst när man väl är där, det är det alltid.

Blir ett svettigt pass på ridplan med full utrustning och allt (ingen barbacka den här gången alltså) så vi båda för komma igång lite och få upp pulsen över 100. Haha

Vi får höras efteråt!

Puss

En vän, en alldeles ny vän. Gillar man hästar, eller snarare verkligen känner dem, då kopplar man deras personligheter till en förbättrad mänsklighet.
Sara har en unghäst hon köpte tillsammans med Heidi som äger stallet. Och han är verkligen en skönhet. Inte bara att titta på då, utan till sättet.
Han är bara 6 år men trots det så lugn, lojal, sympatisk, förstående och charmig. Han strutsar inte på som vanliga unghästar gör, och han har verkligen det där lilla inom ridningen som kommer ta honom så himla långt, jag tror bara det måste grävas fram.

För mig handlar det ofta om att finna det där lilla, det handlar om kopplingen. För djuret väger fleraflera gånger mera än dig, så man måste känna at man har överläge, att det finns band som håller i ur och skur. Och sist men inte minst förtroende och pålitlighet!

Och han och jag, vi är kompisar, må vara att jag aldrig kommer sitta på hans rygg, men han har verkligen vunnit mitt hjärta! Ett charmtroll av högsta grad. För den hästen är så full av kärlek!

Och ärligt, jag hoppas verkligen all framgång för Ralli och Sara i framtiden, för jag tror verkligen de kommer komma långt, om de kör på hård träning och mycket tålamod.

prinsen. Och hans box är min favoritplats att tänka på. Pussgrisen.

Nu bär det iväg till stallet. Sista ridtimmen innan jullov för både mig och hästarna. De har lovat regn, men eftersom det är plusgrader och planen hoppeligen är i okej skick hoppas jag vi verkligen får rida ordentligt. Inga lekar och sådant för min del mera. tack!
Men det får vi se sen. Kanske intervall-ridning. Var meningen att ha förra gången, men blev inte precis så.

Nu får jag dra så inte Kreetta behöver bli arg i onödan för att jag alltid är sen. Hehe ;)

Puss!

Tre timmar på stallet med varm glögg, julpyntning och skritta Taaler måste nog vara det allra bästa som finns. Rensa tankarna, pussa på hästarna och arbeta en mycket villig men lat häst.

Red genom honom sådär 40 minuter barbacka på plan i skritt. Böja massa, bakdelsvändningar, skänkelvikningar och så vanliga volter. Väldigt lungt, men fick känna på honom ordentligt. Sådant är verkligen skönt! :)Sen satt jag bara och slöade innan jag fick nog och gick hela vägen till byn och väntade på bussen där istället. Haha!

Nu har jag duschat, slängt mig raklång i soffan och maten är i mikron.

Puss.

Tänkte skriva ner lite tankar om Taaler, hur han är till sättet, personlighet, att rida.. osv..

Taaler är en väldigt godhjärtad ponny, han älskar att äta och det må vara typ det enda han tänker på.
Han är en av de snällaste och pålitligaste hästarna att sköta, kan stå lös i boxen med dörren öppen utan att gå iväg, tar sig själv till boxen om man släpper honom vid stalldörren, väntar var man än lämnar honom (förutom om det finns mat bredvid, haha) och ser alltid till att jag är i närheten. Hans päls är lockig, speciellt på vintern. Han lyfter själv upp hovarna när man skall putsa dem, han biter mig i rumpan om jag sköljer av hans ben med kallt vatten och han älskar att bli kraffsad.
Att rida är han väldigt envis och okunnig. Man måste se till att vara rättvis, och krävs enormt tålamod för att orka. Att fokusera på hans form är inte i första hand, ger man rätt hjälper och rider genom honom på rätt sätt kommer den med på köpet. Han är väldigt rädd av sig när han är ensam, om man rider ut och så, men aldrig att han skulle sticka, han hoppar till bara och så. Så är han rädd för barnvagnar, barn i största allmänhet, och busshållplatser.
Han ger så mycket kärlek och verkligen finns där, nyfiken är han också.

Alltså verkligen en mysig kille, och man kan alltid lita på honom, aldrig att han skulle göra en illa, vad det än gäller. ♥