Camillas

Kategori: Inspiration

När du ler ditt unika leende.

Knappt sovit alls inatt. Låg uppe LÅÅNGT efter midnatt och messade tills den svarande individen på andra sidan luren gav upp och gick och lade sig.
Känns ju nog aningen i huvudet idag, och min fokus som borde ligga på sista provet som ska skrivas andra lektion, har bytt objekt att satsa på.
En grå fredag, massa träning, hem och duscha, och sedan se vad kvällen gör med mig!

Hörs när regnet dämpat.

Kyss

SecretsSecrets

För smärtan är vän med förnuftet.

Jag fäktas ovala regnmoln som digitalt finner en bunden krets kring mitt huvud idag, men vad annars skulle vi lägga den måttligt överbelägsna drivkraften på annars? Eftersom plugget kommer ta upp de kommande vakna timmarna av mitt dygn finner jag det ytterst viktigt att ni ska få läsa en gammal text jag skrev när orken och hjärnan fortfarande bodde kvar i mig. För tillfället, hur mycket jag än älskar skrivandet, så står det så stilla att ni hade hört en fjäder landa om så vore. Men en gammal är väl ändå bra?

Jag har råskannat och analyserat alla existerande känslor i kroppen, men ingen lämplig titel på känslan som vägrar släppa och jag så gärna håller kvar.
För jag är liksom.. äntligen lugn.

En impulsiv sväng och livet har vänt mig ryggen och livet har funnit världen för världen gav oss liv
vid slutet av floden vattnet så kallt att tårna domnat bort
och jag känner dig
mellan pekfingret och tummen och du ger dig på ett försök att slita dig ur mitt grepp för
att inte bli smutig, nersmutsad, ihjälsmutsad
så sluta röra
sluta se mig i ögonen som om golvet redan fångat mig
för jag står vid dina fötter och ber om tröst och den kärlek du aldrig
var villig att ge mig
bakom dörren rinner bitterhet ut i leran och gräset har drunknat i törst
brist på luft
att gömma sig bakom dina stavelsegåtor du radat upp framför mina rödgråtna ögon
för jag ser dig i dansen genom livet och jag minns att du sa mitt namn
med sexigt raspiga bokstäver
och jag minns att du sa att du hittat hem

hem till mig.

- Camilla A.

Du får ensamheten att kännas lite tryggare.

Ögonen gör kullerbyttor i skallhålen. Finns så lite tid och så mycket att göra så sömn inte passar in just nu. De sista timmarna som levande vill jag hålla om någon jag älskar, och för att ha någon där den dagen behöver jag jobba NU!

Så knappa 5½ timmar sömn inatt, och regnet kändes nästan som en helt ny växel på bädjan på att få stanna kvar under täcket. Men skolan kallar.
Ska spendera precis lika många timmar fastklistrad vid mobilen idag. Ska plugga inför sista provet i år, sista provet i grundskolan, sista provet på kommande tre månaderna. Nästan lite nervös.

Ska ge mig ut i ovädret och traska upp till bussen nu.

Kärlek från mig, så långt det räcker till!

Vardagen tar överhand

Ursäktar dagens frånvaro. Satte mig första gången ner i soffan NU efter en slitsam dag. Försov mig (inte katastrofalt, men tillräckligt för att gå i totalknut och inte få något gjort) och precis alla viktiga föremål som hade varit ytterst behövliga förblev hemma.

Min försenade mens kände för att överraskat anfalla mig IDAG, och smärtan är om möjligt värre än någonsin förr, så dagen har spenderats i sittande läge och ett aningen explosivt humör.

Införde även en daglig rutin (är väl ingen rutin ännu) att ta itu med plugget innan mörkret hunnit kika fram, men dagens kompishäng och träning tillät undantag och här sitter jag, redo för dusch - mat - säng, men med en enorm hög plugg som måste fås gjort idag. Orkar inte.

Så ni får helt enkelt nöja er med att jag mår oerhört bra trots allt det ovan. Jag svävar på moln, och allt chattande gör att jag får ladda mobilen tre gånger i dygnet. Känslan.

Kyssar!

Att vara ung.

Jag får vara dum, för jag har fortfarande inte nått en ålder som begränsar den vuxna världen. Jag får fortfarande älska utan krav, utan komplikationer eller plikter. Jag får leva enkelt. Jag får må hur jag vill och gråta när jag vill. Men jag växte upp så snabbt. Jag valde undermedvetet att aldrig falla, aldrig släppa taget, aldrig göra fel. Men idag, har jag funnit en simpelhet som får mig att döda allt som en gång gick på ansvar.

Dumma quotes på weheartit som bara idag får mig att aldrig vilja sluta le.

💋☺️Good girls 😏delightful | via TumblrFriends with benefits 💕

UntitledYou, everywhere🍬Keep Dreaming | via Tumblr

it's all because of you.. I'm so tired... 🌈~*~Be original

Svettas blod ur kroppens alla porer

Jag finner en förvånansvärd styrka ur kicken som träningen ger mig just nu, och eftersom jag är en allt för typsik periodmänniska använder jag varje minut i fysisk rörelse till godo.

Ridpasset idag satte sig främst på psyket (nog för att svetten har en tendens att titta fram nu och då). Och efter många om och men och mycket tänkande tror jag att jag tog med mig en stor väska med nya saker in i framtiden. För trots att vi inte galopperade de små kräken alldeles genomsvettiga var det en helt ny upplevelse för kroppen. (ska komma till saken nu..) Nämligen, idag låg ALL fokus på våra kroppar. Allt från ögonriktningen till tåspetsvinkeln. Det var absolut otroligt tungt, men jätte lärorikt och så många nya upplevelser. Grunden måste ju trots allt repteras miljoner gånger innan den sitter. HAHA!

Sedan tvingade mamma med mig på en och halv timma innebandy med killarna (ja denna gång bara killar och mamma och jag) och småsprang fram och tillbaka på plan mellan målen. Riktigt skönt, men det kommer absolut kännas imorgon.

Och morgondagen.. Ja, det tar vi imorgon!

PUSS

Kyss mig tills natten blivit dag.

Jag jäktas med att få alla små sandkorn i världen att finna varandra och bilda ett berg likt inget annat. Men de hör inte ihop. Vi människor är likaså åtskilda individer för att kunna göra framgångar likt uppfinningen av glödlampan. Eller första fotsteget på månen. Så alla unika sandkorn i världens alla öknar, långa sandstränder och vägar, de hör hemma där de är. De är sandkorn som för oss framåt, låter oss få befinna oss där vi är.

Idag befinner jag mig ovanpå molen, behöver inga sandkorn att trampa i, men när jag väl kliver ner igen, då vill jag fortfarande infinna en trygg plats hemma med er.


Kyssar.

Stunderna då icke existerande själar spricker.

Två timmar träning i ett spinnande tidshjul får kroppen att kräkas över timmarna innan fick mig att falla ihop. Nu skakar musklerna och hela kroppen väntar på maten som fortfarande står i kylen. Jag har en euforisk lust att krypa ihop, i en famn som bränner hål på svaghetens väggar, så jag aldrig behöver vara svag igen. Aldrig behöver bekräftelse för att få våga flyga på någon annans vingar. Men jag står fortfarande på oidentifierade ben och plågsamt ber om nåd, ber om någon som låter mig vara okej.  På samma gång biter jag mig i alla tio fingrar för att inte domna bort i den psykiskt förstörande smärtan och ber en kort bön att lösningen kommer till mig. Slut på att jaga.
För jag har aldrig, i hela mitt hitills väldigt korta liv, haft samma klump i halsen och fjärilar i magen. Aldrig tappat min relativt låga instinkt att behärska mig  själv i golvet på ett skrämmande likt osunt sätt. Aldrig funnit det omöjligt att fokusera på det som tillträffar i sekundernas tysta viskning, men idag, finns inget annat i skallen. Och jag önskar att det var här och nu livet tog slut..

eller kanske bara började!

Det gör mig ont att se oss falla.

Eftersom energiintaget igår låg aningen (!) på underkanten så känns det som att det inte finns mat världen som kunde mätta min mage idag. Slävade just i mig en massa mat för att orka träna två timmar senare på eftermiddagen och känner mig nästan lite förvånad att min kropp rymmer så mycket mat. Haha!
Men lika bra så.

Annars är det inte en speciellt bra måndag. Hela jävla kroppen känns slutkörd även fast jag sov relativt okej i natt och jag vill bara lägga mig nu och glömma alla dagens martyrdödande plågotankar. Men några timmar av dygnet återstår och jag tog det stora beslutet att helt enkelt inte tänka alls idag.. och inte imorgon heller.

För vad annat än ett liv och tid har man egentligen i grund och botten. För tillfället tänker jag inte ta upp den soppan här. Dels för att jag inte riktigt själv heller fattar vad soppan går ut på eller vad den smakar.

Lovar hålla er uppdaterade senare, måste typ bryta ihop och smågrina lite nu.

Puss

För har man en gång varit nära blir man aldrig riktigt fri!

Fiktiva drömslag i vardagen får mig att vilja tro på en bättre framtid. Och en vecka in i det jag vill se som sommar gör mig redan alldeles uppslukad av värme, dofter inombords och närheten av de människor som vågar visa. Jag har så mycket att ge, och så många att hitta som vill ta emot.

 

Spenderade eftermiddagstimmarna med de äldre killarna vars sällskap jag kände mig ytterst fräsch i. Åkte runt lite och blev hemdumpad efter att ha kört en sväng. Nu försöker jag tvinga i mig något i matform trots att allt i värden sätter emot. Orkar inte. HAHA!

Men kvällen är fortfarande lång och jag har fortfarande ett dussin punkter på min oändliga lista att utföra innan jag kan stryka över och sedan återgå till liggande läge och dejta min säng - ensam inatt.


Vi önskar sällskap när ljuset inte räcker till, och har vi en gång varit nära kommer vi aldrig, aldrig någonsin återvända till friheten igen.

I'm not bossy, I'm the boss.

Boy.

Att vara ensam är inte problemet, inte problemet som får oss att infinna obalans i vårt enormt massiva universum. Vi kan inte förvänta oss att världen skall öppna sig för oss, fånga oss i varje fall och lyfta upp oss på inbillade vingar sydda av socker och bomullsgarn. Att finna daglig balans i livets genomgång är falsk fakta ur principteorier. Vi ska falla. Vi ska resa oss. Vi ska falla om och om igen. För livet är varken förutspått eller genomtänkt.

Vi ska tappa all känslomässig förmåga i golvet och gå in i väggen för det hör till vår dagliga rutin. Människans rutin. Att falla.

Och den som står där, inte redo att lyfta upp dig, men redo att i alla fall ge dig ett leende eller en hjälpande hand, de människorna är värda att aldrig sluta älska. De människorna ska uppfylla varje dag genom ditt meningslösa liv. För de ger ditt liv en mening, och de ger dig en chans att en dag innan solen slocknat och stjärnorna gått i kras, älska dig tillbaka. Så älska, skonsamt och sårbart. Ha ont, gråt ut, skratta oavbrutet, fucka up och känn dig uppfuckad.

Det är bara vi, ett stort svart hål och en jävla massa vatten.

Idag är en tillräckligt ful dag för att börja leva.

 

Myssöndag efter kvalitetskväll.

En grym kväll igår.
Mickel plockade upp mig, vi åkte vidare på förfest, räddade ett får, åkte vidare till egentliga festen där allt redan var igång.
Blev inte farligt lång natt innan vi fixade skjuts hem, men riktigt passlig för att inte må allt för dåligt idag och orka ta tag i vardagen samt träning ikväll.
Nu ska jag fixa något ätbart och sedan försöka återhämta mig och alla tankar som tillhör. Pyjamas och myssockor på.

Puss.

Farliga multiplikationer.

Min ponny fann en alldeles extraordinär knapp i skallen idag för shit vad fin han var.
Inget bråkande och så mjukgörlig hela ridpasset.

Var precis i duschen och tvättade all hästskit ur håret och filade ner mina naglar minst en halv centimeter. HAHA!
Inte desto mera tid att lägga ner på bloggen idag. Måste sminka mig, föna håret och äta innan Mickel plockar upp mig och tiden rusar i extrem hastighet.
Hoppas i alla fall ni kommer ha en grym lördag så hörs vi sannolikt imorgon när jag återhämtat mig från de värsta vakna timmarna...

Kyssar!

Så jäkla sockersöt! Haha!

 

Funnit prinsar i alla drömland, men ingen lika fin som du.

Ursäktar min sena morgon. Fick spontanbesök igår kväll och det är inte precis lätt med småbarn så tog ett bra tag innan jag hade bäddat om i mitt rum till gästerna och förflyttat mina ägodelar till brorsans rum för att crusha i han säng! Jätte lyx att sova i STOR säng och överlämna soffan åt honom. Haha!
(JAGVETJAGÄRSNÄLL!) Men sov i alla fall enormt gott tills lilla Sofia började skrika där vid åtta och höll på i en timme. Agh.

Nu försöker jag allmänt föra så mycket oljud att resten av de behöriga i familjen vaknar så jag kan planera resten av dagen. Måste hinna rida innan jag fixar upp mig och drar iväg. Men problemen får fortsätta vara problem i några timmar till!

Puss.

Jag och min träning.

Något jag prioriterar främst för tillfället är övre kroppen. För jag vill verkligen få synliga drag över rygg och axlar (måste nog vara det absolut snyggaste jag vet). Därför får mage och ben ligga aningen på underkanten och upptar i nuläget endast 40 % sammanlagt av min träning. Medan armar, axlar, bröst och rygg sönderpumpas 60% av veckans träning. Tycker det är mäktigt att kunna öka i vikt efter att ha stått stilla så länge.

Slängde precis i mig en stor lunch och drar inom ett par timmar till gymmet för att få koppla samman fysiken med hjärncellerna.
Det är POWER i högsta grad.

Som jag sagt innan - Jag tränar för min egen skull. Och jag kommer aldrig ge upp hoppet på en bättre framtid för alla.

Puss på munnen.

Älska utan tvivel.

Datumet står på andra maj och jag var uppe innan klockan passerat åtta. Jag antar att halva vår lilla stad fortfarande sover, men jag och mamma skriver i takt på våra små, nästintill identiska tangenter. Och det är bara fredag?

Så fort temperaturen funnit ett stadigt medelvärde tänker jag halvnaken lägga mig på terassen och jobba på det jag aldrig riktigt fann möjlighet att avsluta förra helgen. Sola. Och sola.

 

 

 

 

Springa, springa tills skorna börjar brinna.

Halv tio tog jag det stora beslutet att dra ut på en riktigt riktigt effektiv löprunda, och beslutet fullföljdes inom en kort kvart. Körde en relativt kort runda på där kring 3 km medan jag som omväxling ökade på farten riktigt ordentligt. Dock var det nog ingen bra ide eftersom jag i efterhand insåg att energiintaget under dagen inte riktigt levde upp till kroppens förväntningar och jag skakade som ett höstmoget asplöv.
Städade undan lite som normala människor (i detta fall är jag inte normal) brukar göra när de lämnat saker efter sig, men halvvägs fick jag snällt fixa mat åt mig och sätta mig i soffan för att inte kolavippa (ett välförbrukat ord i vår familj).

Dygnsrytmen är käpprätt åt helvete så ska lägga mig innan det hinner börja ljusna igen. Haha!

Hörs imorgon

Falskförlagda broar i landet ingenstans.

Hormonerna har tennismatch i kroppen och jag får en allmän känsla av frustation så fort någon inom en area av 50 meter säger något åt mig. Inte något att skratta åt. Däremot kan jag småflina eftersom idag har jag ansökt lägenhet och håller alla 10 fingrar ( i hopp om att de förvandlades till tummar) i luften. GRYM känsla.

Ifall jag fick bestämma hade jag badat i jordgubbsgelé och ätit snabba kalorier med en liten gnutta salt. Perfect, om ni frågar mig. Men, och det är ett jävligt fett MEN jag insåg att jag försöker hålla hela paketet fasttyglat för att en vacker dag kanske få lite synliga muskler ( I wish). Så jag häller i mig litervis med vatten och bestämde mig i skrivande stund att dra och träna bort irritationen. Så önska mig all lycka till med mina medelmåttiga försök att infinna en snyggare kropp i sommar.

Förresten, kände för att påpeka att det nya (citerar) "Let me take a selfie" bara är en ny ursäkt för att ta massvis med egopics och folk hänger på det utan att tycka att man är oerhört självisk. Snillerikt, visst. Men nu har ju jag faktiskt redan klurat ut sanningen så vi kan återgå till att bara egopicsa diskret när ingen vet ser eller hör.

Take care. xoxo

 

Förförda kyskhetsbälten på guds tankegångar.

Jag har efter hård kravläggning och stora om och men tagit beslutet att jag nu officiellt skall skaffa mig ett liv. Vad ingår i ett stereotypiskt liv som jag då i största allmänhet pratar om dag ut och dag in? Jo, en aning hopp om att det blir människa av mig också.

Jag har (bara för att det är en tillräckligt vacker dag för att begå socialt självmord ifall jag misslyckas) utnämnt dagen till att på allra bästa sätt framstå som försökskanin. Simple as that. Jag ska ligga i soffan. Sönderstirra mina ögon på serier som egentligen inte ens är bra, och äta farligt mycket godis till frukost som i en protest mot guds uppror.

Egentligen hade jag publicerat hälften av de rader jag skrivit här redan igår, men jag insåg att 9/10 inte hade tid att hänga över sin datorskärm igår, och den ynka prosenten som möjligtvis fann sig själv sitta där hade nog inte kunnat ta hela inlägget.

Så jag dubbelkompromissade, skippade halva inlägget OCH publicerade det först idag.

XOXO

 

#plattrövdontcare

Kände mig (på gott och ont) tvungen att ta lite outfitbilder nu när mitt liv så kallat fullbordats, men klåpskåp till människa som jag är hällde jag mjölk över mina coola byxor och ni får överleva med en bild på mig i mina absolut bekvämaste träningsbyxor. Haha

Gårdagen slutade i absolut kaos här hemma och tre av fyra lade sig slutkörda och utan desto mer till röst efter allt skrik den kvällen (tyvärr kom jag inte så långt som till plugg) och sov pretty much i genomsnitt väldigt få timmar. Men still going strong. Dock övergår jag nu till soffläge och GTA med killarna. Vilket liv.. Wait what?


Tar det lugnt idag och drar ut på lördag istället för att övergå till mindre stabilt fotfäste och en helnatt någon annanstans än just precis här. Men det är okej. Ska sova ut imorgon, hälsa min kära (aningen efterblivna) skooter välkommen hem igen och antagligen köra slut två tankar eller så.

 

Vad tycks om dagens outfit. HAHA! 

 

Falla för fallna vingar i rymden.

Ridtimmen satte sina spår. Andy är en gammal travare vilket märks mer än väl i farten. Han kan helt enkelt ingen gångart utan att framstå som ett ADHD-barn.
Så jag flängde väl mest med i svängarna och försökte hålla emot relativt lagom för att inte kippa omkull. Men fin kille är han trots en plåga att rida. Garanterat en sjuk rumpa imorgon kan jag tillägga såhär i slutet.

Den maniska lyckan som slog mig i ansiktet när fjärrkontrollen till kameran äntligen anlänt och jag nu kan köra mitt race precis på egen hand tror jag ni inte ens har möjlighet att föreställa er. Glädje i dubbelkubik.
Men där dog den, för jag har en enormt lång lista innan jag får krypa ner under täcket och hoppas få sova timmar nog för att orka med fyra lediga dagar.
Sömnbristen börjar ha en allvarligt farlig effekt på mig nu och utanför dessa fyra väggar kommer jag inte vistas innan hjärnan fått vila.

Men, hursomhelst. Nu ska jag återgå till livet och tillreda mat för att sedan orka med plugget.

Pussar.

Jag kommer nå andra sidan livslinan för att hitta hem igen.

Relativt okej dag. Frossade precis i mig mängder med mat för att orka med kvällens kommande ridtimme, och förbereder mig psykiskt för energiförbrukningens avdomnande känsla.

Ja, jag är väldigt trött idag. Men till slut går man in i en stadig koma som får en att sväva på fiktiva moln. Just keep walking eller hur det nu var.

Har en hög plugg att ta itu med när jag återvänt hem och tagit en av de längsta duscharna genom världshistorien.
Står måttligt tomt i chefskontoret i hjärnan idag så vi får återkomma när jag funnit förnuftet samt tillbehör igen. 

Älskar er!

 

 

Du kommer aldrig först om du går i andras fotspår.

Jag har funnit makten i att morgnarna är så ljusa att bara doften av sol får mig att piggna till innan klockan ens slagit väckning.
Kreetta kom sådär spontant och sov hos oss, och fast jag vaknat about miljoner gånger under de timmar jag kallar natt, så känner jag mig relativt utvilad.
När senast har jag hunnit blogga på morgonen liksom?

Ska i alla fall äta upp frukosten och sedan är det veckans så gott som enda normala skoldag som behöver tas itu med.

Älskar er.

xxx