Jag har

*blottat blickar inför stjärnorna
*hunnit fånga nattens vitaste fjärilar i glasburkar för att uppmärksamma skönheten i andra liv
*korkat billig champagne i soluppgången för att fira varje nyfödd dag
*letat skatter vid regnbågens ofunna slut
*sprungit barfota på den iskalla snön för att veta att jag lever
*beskådat bevattningen av åkrar för att drömma om en dag då jag står under strålarna
*känt tiden stanna
*byggt tält under matbordet för att trygga värdefulla liv från åskan
*simmat naken i sommarnatten framför alla andra
*lärt mig cykla av min bror
*sovit utomhus under öppen himmel
*smygläst hundratals nätter under täcket tills batteriet i ficklampan tagit slut
*sparat myror i tändsticksaskar
*älskat

Jag har älskat med.

Jag skriver. Jag skriver dygn efter dygn efter dygn. Men varje novell, varje historia, varje text får samma gamla slut. Och egentligen värmer jag bara upp för att ta tag i det som egentligen väntar mig. Jag ska skriva en bok. Inte den jag påbörjade för tre år sedan. En ny bok. Men en ny bok behöver ett nytt slut. Ett slut som inte är baserat på de känslor som möjligtvis svämmar över just nu. En bok om något så simpelt, men ändå så viktigt att det är värt att läsa varje sida till slut. Idag börjar jag. Och de återstående 12 dagarna innan nästa ledighet kommer jag skriva. Skriva tills jag mentalt brutit de murar som håller mig ifrån att skriva något annat. Spelar roll vad jag skriver på var jag börjar, när jag väljer att sluta, eller om det finns ett slut alls. Bara jag skriver.

Här har ni dagens första dammrostiga del av de ord jag tyckte passade ihop. Jag har en lång väg kvar innan jag är redo att börja.

Har ni tips, ett ord, ett motto, en mening eller en känsla som ni vill att jag ska skriva om, säg det då. Det kanske är början på min bok. Tack!

Sönderslitna tangenter

Ösregnet har passerat, efter tiotals osovna nätter, och tårar har torkat fast och bildat en alldeles för hård yta över kinderna. Givna bilder av perfektion är bortglömda och ensam i nattens tomrum dansar jag till ljudet av din triviala röst som spelats sönder i min uppblåsbart dumma skalle. Jag känner tegelstenarna i lungorna påfrästat slipa sönder syremolekyler för att rena kroppen från den onda dimma du lagt mig i.

Ni kallar det möjligtvis att medverka i ett ytterst oförglömligt liv, men jag fyller bara ut tiden med mitt kroniska tryckande på de utslitna tangenterna. Den första bokstaven av alfabetet syns knappt mer, och ‘ENTER’ sitter löst.

Kroppen har fysiskt återhämtat sig efter endorfinchocken och de bristande rätterna till en talan när det kommer till dig. Kanske det är bäst så, intalar jag mitt försvunna förnuft. Kanske jag behöver lite balans för att inte återvända till din håla, som endast håller min väg upplyst innan du bjudit upp mig till en dans.

Jag har sprungit alla grusbeklädda stigar som uppfyller vår lilla stad, som för ihop oss med resten av världen, men jag hittar inga svar. Huset som bygger sig på min personliga sinnesstämning känns inte som hemma mera, och jag krälar mig över de kala golven, i hopp om att hitta den del av mig jag tappat bort.

För att infinna trygghet i mig själv lever jag dagarna baserat på dina välvårdade rutiner.

Men en bristfällig sekund, ungefär vartannat dygn, saknar jag självständigheten som dominant tog hand om mig.

Kanske är det tur att ha någon som lever dagarna åt mig, eller så har jag otur att ha lyckats förlora mig i dig.

Puss på dina läckert fastpressade läppar.

Jag har tagit mig friheten att utforska sinnets motgångar vid frustationsutbrott och hjälplöshet.
Jag har givit mig själv ett halvt badkar fyllt av badankor, i hopp om att den euforiska inflyttningen i själen skulle inträffa snart, men förgivet kan jag hoppas, för vidvakna sinnen springer om varandra innan jag hunnit spänna fast mig vid dem.

När det inte längre finns rum att dela lite syre med de andra skepelserna under sängen, infinner jag en alldeles ny form av trygghet under täcket, där syret så småningom dödar. Ansträngda flåsningar som bilder ett vått nät över tyget på något så fult att jag hade kunnat skapa konst ur mina djupaste tankar finare än det. Men definiera aldrig skönhet. För en vacker dag är de två bortgångna rosorna som en dag stod röda, bara bruna mer. Uppskattningen är påtvingad, ett konstant måste, och du tvingas älska något fult. Så kalla det konst. Simpelt.

Dock kan vi undvika att kalla livet för simpelt, eller kategorisera dagarna efter samma varje nyfött dygn. Det går inte att undvika de motsägelser som livet bär med sig längs med de förfallna stigarna, som så småningom börjat växa igen. Hittat växtlighet att fylla tomrummen med.

Vi står här, ensamma i en virvelvind av bortkomna själar, tröstar oss på maniska påhopp och vi hoppas på en styrka som ska ta oss dit vi är menade att gå. Brist på annat, (tänkare som jag är), har jag kommit underfund med att styrkan bara finns inom oss. Och det är dags att börja springa nu.

Gårdagens morgontimmar är så gott som avspeglade även idag, och jag har svårt att hålla koll på dagarna. En extra tanke slänger jag åt det hållet, men så länge jag vet att det är jobbet som kallar imorgon så kan jag fortfarande andas i normalt vänteläge.

Tiden rusar, jag kvävs. Men kanske det är vad jag behöver. Kanske jag behöver låta tiden ta med sig det som tillhör det förflutna. Varje bortsprungen sekund i skrivande läge kunde ha varit en förändring för livet. Men just nu behöver jag ingen förändring.

Jag behöver någon som fullföljer varje ord i de ångestfyllda texterna i brist på kärlek jag fått ihop.

Krampaktiga ryck vid beröring och jag önskar mig att ovetandet inte hade hållit mig tillbaka så hårt.

"Du lyssnar inte men vågar höra mig ändå.

För när kärlekens dragkraft fångat dig
och jag har en chans på trettiotvå sekunder
att blicka din kropp, då hör du mig.

På alla volymnivåer.

Jag har sökt efter någon som du,
en varm kropp att dela natten med
när mörkret lagt sig.

Det sitter fastklistrat i sinnet,
och hjärtslagens frekvens ökar
frenetiskt när du,
dina läppar hittar mig.

För portarna står öppna
och inatt får du hälsa på,
komma in,
se min blottade själ rivas itu.

Under täcket söker jag
något du inte kan ge mig,
och han hade aldrig visat sig
så mäktigt förut,
så jag ber dig tyst sluta ögonen
när vi intensivt fyller tomrummet med oss.

Jag vill ha mer och mer och mer av dig
för du är otillräcklig."

Kanske det krävdes en halv evighet att jag skulle förstå. Men efter många om och få men tror jag att jag fattar.

Att fokusera på det positiva i livet handlar inte om att alltid skratta genom dygnets alla timmar och låsa in det mörka där ingen har en möjlighet att kika in.
Det handlar om att se det positiva även i allt negativt. Det handlar om att låta livet få le. Låta livet få gråta. Släppa in dagsljus där lampan slocknat.

99% av världens befolkning hade antagligen slagit mig i bakhuvudet med en spade för att motvilligt hacka in lite vett i min mycket torra skalle, men trots att så många vill se sjukhusvistelsen, depressionen, ätstörningarna och självskadebeteendet som en tidsfälla vill jag bara tacka livet för att det gav mig så mycket livserfarenhet under en så kort tid.
Det är hemskt att säga, men att ha stirrat döden i ögonen, och bett den äta mig levande, räddar mig i nuläget varje dag.

Jag får ofta höra att jag är så klok för min ålder. Jag är inte klok. Jag är främst det motsatta. Men jag vet, jag förstår, ibland lite för mycket.

Den senaste månaden, (vi kan tacka kärleken) har givit mig ett nytt jag. Den har räddat mig ur djupet som var den utvägen jag möjligtvis hade valt att leda mig. Dels för att den är så bekant, sitter tryggt i fotspåren, och dels för att jag inte vet bättre själv.

Men här står jag idag. Älskar. Jag älskar varje dag. Jag har funnit en mening, jag har funnit mig själv. Och helt konkret tror jag det var den där extra kyssen i pannan, och blicken som sa "Jag prioriterar dig" som fick mig att känna att livet har något annat att ge mig.

Här sitter jag med livet framför mig, och ska lista upp de punkter som jag (i alla fall idag) tror kommer påverka mig positivt i framtiden, oberoende vilken dag det är jag kommer kliva ut genom den här dörren för sista gången.

- Skönhet. Jag ser skönhet från ett enormt perspektiv nu. Jag har för första gången på så länge jag kan minnas börjat gå utan smink inför offentligheten, utan långärmat (hans ord funkar) och kan för en gångsskull skita i allt som har med mat, träning och ideal att göra, för jag är fin ändå.

- Jag ler. Jag ler hela tiden. Jag låter öppet livet pröva mig, för jag är inte rädd att falla, jag vet hur man reser sig igen. Jag är inte rädd att bli bortglömd, för livet har låtit mig smaka på det absolut vackraste. Och kommer det en dag då jag nerpressad mot marken får gå (fysiskt) tomhänt hem, så har den här tiden givit mig livsgnista. Det jag kallar hopp.

- Jag är inte rädd för andras åsikter. Jag är inte rädd för samhällets vrickade syn på vad det här är. På vad jag väljer att utsätta min tid på för prövningar.
Jag har valt att börja leva nu. Valt att lova mig själv det jag behöver.

- Jag är värd så mycket mera. Jag är värd mer än hormonstinna tonårspojkar som hade givit sitt blod för en natt spenderad inuti mig. Utan mening. Utan något annat än fysisk närhet. Jag behöver mer än så, jag förtjänar mer än så. Och framförallt har jag förstått att respektera mitt eget värde. Förstått att älska mig själv.

- Jag vill leva. Jag vill leva varje minut av varje dygn och aldrig hoppas på snabbspolning i livet, aldrig hoppas på något annat än just det här. En sommar med det som gör mig lycklig. För lycka är min drog. Och ja, oberoende vad andra tycker, så kan jag leva på ren, fysisk samt psykisk lycka.

- Jag vågar lita. För första gången på en mycket lång tid, finns det någon som lyssnar på mig vad jag än har att säga. Någon som låter mig få vara, vill att jag ska vara, precis den jag är. Jag vågar lita på mig själv, på mitt omdöme. Jag vågar lite på att allt har en mening.

-Vrickade själar kanske hör ihop.

Senaste veckornas borttappade timmar sömn är nu ersatta. Efter jag uppdaterat er igår somnade jag om och vi sov fram till kl. 17.
Kvällen spenderades i sängen, framför tvn och oväsentliga program som inte hade en desto större mening för någon av oss.
Vid midnatt somnade min bättre hälft och strax därefter låg jag i samma position. M traskade precis in och väckte mig (okej en timma sen, men dock) och nu ligger jag här och analyserar veckoslutets alla val. Jag gillar det. Jag gillar mig. Ja, jag gillar den jag blivit!

Förra veckans, nej egentligen senaste halvårets planerande av det perfekta inlägget för lördagen uteblev. Alla nerräknade dagar till friheten, alla tårar, skrik och ångestattacker i väntan på frihet. Jag är fri nu. Och hade jag fått, hade jag tatuerat in ett minne för livet nu.

Så mina dagar är nerräknade. Jag har nått mitt mål. Nått den dagen som jag aldrig trodde skulle möta mig.

Och Fia, min absolut finaste ängel på jorden, tack för ett evigt stöttande när krafterna tagit slut. TACKTACKTACK! Och grattis i efterskott, somsagt hängde jag inte riktigt med i dagarna igår. Älskar dig av hela mig.

Det är sommar nu, och jag börjar jobba först till helgen. Maximalt kär i livet.

Känslomässigt rubbad dag. Allt faller ett par centimeter i lyx, och saknaden är övertagande. Japp, saknad i kubik. Nästan petetiskt faktiskt.Gick i Elins mycket trevliga sällskap ner till stallet och medan hon satte sig på bussen klev jag upp på Taalers rygg för absolut sista gången.
Nästan kämpigt att hålla emot tårarna där. Men ibland räcker inte tid, kärlek och pengar till, och då är det prioriteringen i livet som får avgöra.
Jag kommer sakna honom. Det kommer jag. Jag kommer sakna hans överlägset lataste rörelser, hans absoluta besatthet av mat, hans otrimmade man som blir alldeles blond till sommaren och alla stunder vi gosat sönder tiden. Jag kommer sakna allt det där, och lite till. 

Men att hänga läpp förtjänar ingen tid idag.. Jag hör av mig när vädret vänder (eller vad fan man nu brukar dra till med för meningar i sammanhang som detta).

kyss på mun.

Fångande famnslag och käkbenskramper baserade på konstanta leenden. Det finns ett obeskrivligt mörkerbelagt mönster innanför alla våra permanenta skallben, och mina troget instabila humörsvängningar får du att nästan framstå som picasso-konst. Jag vill aldrig avsluta dig.

Det finns inga garanterade regler att slå upp när kärleken ska få en på fall, finns inga medicinkurer som räddar dig från magpirret som sätter sig i tårna och vilar mellan varven. Men jag har dig. Du har mig. Jag är din. Bara bara din.

Jag har försäkrat mig att kvalitetsnivån ligger på topp, och du är värd varenda osoven nattsömn, varenda oslagen minut.

Och. Och. Och jag ber dig säga orden pånytt, en gång till, för ruset genom kroppen är den starkaste drogen man kan gå på.

Jag gillar det. Jag gillar att jag ser en liten bit av mig i dig.

Spenderat förra dygnets vakna timmar i skolan, framför datorn med ett slutarbete som snart får min hjärna att lämna kroppen genom örongångarna.
Är absolut sinnessjukt trött efter allt farande igår, men när jag väl slutat var det ett kort möte och så åkte jag över till min absolut finaste gudmor som fick ta över slingandet av mitt hår denna gång. Och resultatet? Jo, nästan lika bra som innan! Alltså är jag absolut hur nöjd som helst.
M plockade upp mig därefter och vi åkte runt en sväng (exempelvis via mej så jag kunde packa ner lite grejer och så åkte vi över till honom och kollade film.

Sov över där och så väckte han mig i morse med världens kallaste händer och absolut kallaste själ. Men helt okej så också. Haha!

Nu sitter jag åter i skolan, nästan en timme innan vi börjar, och gör mitt bästa för att komma igång innan byggnaden invaderas av andra elever.

Torsdag idag, och jag ska absolut få något gjort idag, vet bara inte vad när eller hur.

Återkommer när jag har svar på den frågan!

Pussar

Mina första och about enda egopics från gymmet. Eeeh.

Efter tonvis av frustationsångest och sammanförda känslor känns det allt för kaotiskt att sätta mig ner och trycka ner ord på vitt om något som faktiskt är relevant. Jag kan inte. För just nu (idag) infinner jag allt annat än ro att berätta sanningar och pressa skallen på fakta.
Idag saknar jag. Hårdare än någonsin. Och imorgon hoppas jag på framkallad inspiration för att återförena mig själv med slutarbetets tredje dag.

Under hård press och höga krav tycks orden förbli osagda och jag stänger ner. Allt är avstängt. När frustationstårarna trots allt var på god väg insåg jag att det gått 10 veckor sedan jag sist grät. 10 (!!) veckor sedan jag sist lät mig själv känna lite. För jag står i krigszon och mitt enda försvar är att mentalt peppa mig själv till att bygga högre murar. Inga tårar idag heller, men bra att ha i baktanken.

Dåliga dagar har vi alla, idag har jag en dålig kväll.

Kärleken lämnar berusat vingliga hjärtklappningar som ett stort hål, redo för att motbevisa och skadligt frigöra sig från skott som träffar osäkra individer.
Jag anklagar medvetet omgivningen för att ha tagit mer av livet än jag någonsin haft möjligheten att vidberöra, men vidberörning är irrelevant i sammanhang som dessa. Sammahang då det manligare könets händer finner fram. Klishéaktigt kan jag skuffa dig åt sidan, för dina tvivelaktiga sekunder är kortvarigt bortslagna och du återfinner alltid rätt position.

I motsatt riktning tvinnar jag ut mina fingrar ur ditt mattsvarta hår, dina läppar är en halv millimeter från att nudda mitt sönderblekta hår, och jag ler.
Jag ler inför hela världens blottade fönster.

De tidiga lördagsmorgnarna på badrumsgolvet har nått ett ynkligt slut, och vi kan andas ut, helst ur samma lungor. Jag kan springa min dagliga runda genom stadens alla asfaltsbelagda vägar, för du står fortfarande kvar, när jag hittar hem igen.

Och du sa det, de tre orden, som jag aldrig hört utspelas lika vackert förut.

Het sjukligt trött. Igår åkte vi runt en sväng, beställde pizza (förta jag ätit på 26 timmar då) och satte oss i hans säng och slökollade tv.
Och kommande två timmarna spenderade vi åt tillslumrande, och självömkan i intensiv fosterställning. Så skulle vi kolla film, men slocknade efter knappt halva. Hehe!

Steg upp, slöade, drog iväg på kaffe, tittade på bakis-killarna och så blev jag hemkörd.
Har precis hoppat ur duschen och hällt i mig en halv liter vatten (vätskebrist var på god väg..) och ska precis lägga mig i solen för att jobba på brännan.

Vet att det går trögt här, men haft absolut bästa helgen i mitt korta liv, och idag är det krafter som ska samlas inför kommande veckas slutarbete.

Puss så länge.

Jag spenderade två timmar, framför denna upplysta skärm och försökte trycka ner några fina ord i hopp om att någon hade gillat det. Men ibland funkar det inte. Igår var ibland. Långa inlägg raderade jag gång på gång, för jag lät inte uppriktigt sagt något annat än ängslig. Vilket jag inte är.

Men för att ni ska ha en snabb koll slänger jag upp några viktiga punkter.
Vi vann hockeyn, som dock frambringade magsår och blodiga kräkningar. Jag körde rekord och duschade på 6 minuter. Mitt batteri i mobilen dog ut en gång.
Jag låg i sängen redan innan midnatt. Jag till och med hade väldigt goda chanser att sova innan midnatt.
Jag sov som en stock, precis hela natten. Och hade inga som helst orsaker att gå upp till denna skitfredag, och detta skitväder.
Men det är fredag. Och fredagar betyder helg!

Så efter skolan är det stallet som gäller, bussen hem, duschen, fixa mig och så ser vi vart det bär av!

Kyss

Jag har alltid funnit rätt tillfredställelse i de lögner du spottade mig i ansiktet. Alltid funnit en tröst i våldsamheten som dina läppar mot min hud frambringat i den nakna tystnaden innan dagen bryter ut. Jag slår sönder det tyngdbelagda tankehjulet och fäster mig vid närhet och ensidig lycka.
Lycka som du liksom.
Behaglig nattångest över tiden som sprungit iväg så fort på smala ben och gömt sig i det förflutna. Upprepade misstag, inte en gång, utan fem, bara för att vara på den överlägset säkra sidan. Du är inte här, och fallna änglar skulle inte ens lyfta blicken. Men jag, fortfarande i nattmånens sken. Och jag, jag lyfter hela mig igen.

Frånvaron är bara kortvarig, och jag har fått den nästjobbigaste delen av vårt slutarbete undanfixad. Igår kallsvettades jag över att stressen inte anfallit mig ännu, och jag fortfarande är harmonisk hela vägen genom. Men idag, fick ENORMA panikslag och var tvungen att slå mig ner framför datorn och börja skriva. Nu har jag suttit här tre timmar och väljer att avsluta för idag. Har fortfarande massa plugg inför morgondagen och en huvudvärk from hell.
Överlevare är vi iallafall. Och imorgon kommer lite bättre folk över havet

Kyssar.

Ett avslutande projekt i bild, som fortfarande står på hälft. Tufft att ge sig in med permanenta tuscher och föröka fjädrarna, men otroligt lärorikt!

Mvh. Din lilla vän, störtkär och föll för dig.

Vakuumförpackat område med känsloöverflöd och en omöjlig magkänsla av oprovocerat kyssta läppar. En kaxig närvaro som trots allt bara är en dammbelagd gata med dina fotspår vackert markerade i storlek inget-mindre-än-perfekt. Kärleken, och dess oidentifierade färg var något som redan fann sin plats innan jag fann dig, men kastanjbruna ögon matchar varandra.

Jag har överlevt påklistrade tapeter i absolut värsta form och sprungit trappa upp och trappa ner för att möjligtvis
en vacker dag
känna mej hel, helad, helig. Men i mitt ytterst mörka vinterläge fanns det faktum inte rum för någon med kroppsjälochhjärta.

Du är galen, springer in i väggar för att roa åskådarnas undvikande blickar. Du är galen, och älskar utan gränser, för alla med förnuft vet att detaljerna är överskattade och inte det motsatta, som du så ofta vill påstå.
Det är första gången som första gången känns oövervakad av rädslan att tappa bort sig själv vid vattenytan.
Men du delar talangen att andas under vatten, och du och jag
en vacker dag
ska vi dyka så djupt att inga regler längre räknas.

Efter olyckan då Kaisa trampade riktigt rejält på min fot hade vi väldigt svårt att hitta "det där" igen, men idag. WOW VILKEN HÄST!
Så jäkla samarbetsvillig och fin idag. Inte alls tittig som hon brukar vara, och lyssnade jätte fint på mina hjälper! Även fattat grejen med henne nu. Jag har ett allt för kort tygeltag vilket gör att jag inte får in armbågsvinkeln och blir allt för framåtlutad för henne. SÅ jääääkla skönt att det gick bra.

Dock missade jag vinsten i hockeyn vilket såklart får mig att gråta en skvätt och tröstäta (nej skojja, men borde faktiskt fixa middag, för nu börjar magen krampa) men nästa match ska jag allt boka in i min fulla kalender!

Jaja, återvändning till livet.

Kommer uppdatering igen vid midnatt!

BEKÄNNELSER

1. Jag har lätt för att strypa mig själv i pyjamaser, så oftast är det trosor och ett linne som gäller. Aaaand... I LOVE IT! Liksom, sova naken funkar inte men blir lätt too much. Och är det vinter och kallt lägger jag till ett par strumpor också!

2. Är jag ledsen funkar kyssar i nacken, kramar bakifrån och fingrar genom mitt hår som ett säkert kort. Dock kan jag vara jätte svår att få på bra humör igen om jag inte typ går och lägger mig eller är med någon riktigtriktigt mysig person.

3. Sönderlyssna låtar är min asbolut största hobby. Alla låtar jag gillar sönderlyssnar jag till slut, och efter ett tag går det helt enkelt inte att lyssna på dem mer.

4. Jag får enorma kickar efter jag ätit, speciellt ifall jag äter sött eller inte ätit på några timmar. Blir helt galen! Haha Min bror är expert på att märka det.

5. Älskar åka långa sträckor i bil. Fan älskar det för att vara ärlig! Tystnaden, farten, småpratet, musiken, landskapet.. ALLT.

6. Har perioder då jag väldigt lätt torkar ut mig själv för jag glömmer bort att dricka vatten, och då kan det ta flera dagar innan jag finner balans och känner mej okej igen.

7. Eftersom jag inte haft kräksjuka på about 6 år och inte minns hur "normala" kräkningar känns, var det absolut jätte obehagligt här för några veckor sedan när jag kräktes. Usch. Men gjorde det så många gånger, och ett par helger senare igen, så nu känns det ju nästan normalt. Hihi

Hej söta!

Sovit absolut hur bra som helst inatt, men vaknade lite väl tidigt vilket resulterade i två timmars liggande i sängen efteråt. Men hur skönt? Inte precis som man får stanna kvar där under vardagarna. Sitter för tillfället och försöker slänga i mig en ordentlig frukost och läser nyheterna i hopp om att jag kan fuska fram anständighet. Tror inte jag lyckas så bra på den fronten.

Även morsdag idag, som jag visserligen är urdålig på att fira, men mamma ifall du läser - Tack för att du finns!

Jaja. Dagen spenderas till mesta dels framför datorn. Massa plugg som måste fås gjort innan morgondagen, och så blir det väl träning ikväll.

Kyssar.

Ätstörningar är kortsiktigt.

Det är min absolut första rad på ett inlägg ungefär en tiondel kommer läsa till allra sista punkt.

Vi kan stirra oss blinda på vackert skapade människor som timme efter timme väljer att hata, väljer att riva sönder det enda de blivit gratis givna i livet.
Vi förstår inte. Vi lyssnar inte. Vi pratar inte.
Men jag förstår.
Jag trotsade livet och strävade efter onåbar perfektion. Och vet ni vad det värsta var? Jag, precis som alla andra, misslyckades.
Idag är jag en av de sordinerade, som på avstånd kikar in benen så smala att jag hade tappat balansen, armarna så tunna att jag inte hade orkat hålla i en sked, men utan fördomar. För livet är en lång jävla kamp. En kamp som får var och en av oss på fall.

Och för att samhället valt att perfektionism är vardagens strävan, tänker jag mycket högljutt skrika nej, utöver landets fanskap.
Vi ska sträva efter ATT VÅGA.
Så för att återgå tio rader uppåt i inlägget vill jag ge er en mycket ren förklaring. Vi, människor som drabbats av en ätstörning har enbart en kortsiktig livsplan. Då pratar vi inte månader, inte veckor eller dagar, vi pratar timmar. För det handlar om timmarnas strid i livet. Det handlar om diciplin, det handlar om blodigt krig mellan fysiken och psyket inom oss. Det handlar om strävan efter det rätta. Jag gick fel.

Men att välja en kamp för livet, ett steg närmare döden/in i dödens armar/ner i graven är inget schemalagt. Det handlar om timme efter timme.
Och timmar har ett relevant utfall att inte synas kortsiktigt. Så timmarna är fällan som för med oss i en kamp inget mindre än värst.

Att hitta tillbaka. Vi reser oss inte ensamma. Vi behöver andra, ett beroendeframkallande mönster som tyvärr utan desto större avsikt drar ner alla i en ond cirkel. Det är först när vi själv accepterar tanken att vi misslyckats, accepterar hjälpen som erbjuds, som vi kan sträcka ut våra händer och bäras tillbaka till livet igen. Så länge det inte är för sent. Och att det trots allt finns så OTROLIGT många som förloras årligen i denna extrema sjukdom får blodet att stelna i ådrorna.
Jag överlevde. Och utöver överlevnad så är jag för en gångsskull frisk!

Förföljd av skapelsen till kropp som avbildar svarta skuggor längs med vägen jag släpar mig hemför. Framåt är alltid rätt håll, och framåt är jag påväg.
När vägarnas stadiga kanter börjar ormlikt slingra sig i ögonvrån och diket snart står en så nära att rädslan får en att stanna, inte våga längre. Jag vågar.
Jag springer. För under alla år jag letat, vet jag att skogens slut snart omfamnar mig, men måste springa fortare bara.

Och det är en klar lögn att vi bara lever en gång, för vi dör bara en gång, men vi lever hela tiden.

Så spring vidare, orken finns nog där.

Jag har älskat också.
Jag har älskat så oerhört att den allra renaste kärleken flödat genom mina ådror.
Jag har älskat så våldsamt att tårarna kärleken frambringat hade kunnat dränka mig.
Och kärleken är våldsam, oerhört sinnesberörande. Dödande.
Smärtsamt giftig.
Men jag har älskat, och kärlek mättar alla mina dagliga behov.

Kärlek, din kärlek, får mig att tappa balansen men aldrig falla.

And you are a good climber.

Åter intagit min position i soffan, efter en fruktansvärt dyster skoldag, hälsokontroll (jag har visst krympt?) och prov. Gymnastiktimmarna hade verkligen en kämparglöd runt omkring sig och att rida Taaler i ösregn är inte min favorit sysselsättning. Men nu har jag duschat, fixat mat och lagt mig under en otroligt skön filt med mobilen på laddning och ett serieavsnitt på rullande band. Kan knappast bli en bättre regnig fredag? Eller jo, om någon gjorde det med mig.

Får se vad kvällen för med sig, just nu verkar planerna väldigt torra. Men man vet aldrig!

Knappt sovit alls inatt. Låg uppe LÅÅNGT efter midnatt och messade tills den svarande individen på andra sidan luren gav upp och gick och lade sig.
Känns ju nog aningen i huvudet idag, och min fokus som borde ligga på sista provet som ska skrivas andra lektion, har bytt objekt att satsa på.
En grå fredag, massa träning, hem och duscha, och sedan se vad kvällen gör med mig!

Hörs när regnet dämpat.

Kyss

Jag fäktas ovala regnmoln som digitalt finner en bunden krets kring mitt huvud idag, men vad annars skulle vi lägga den måttligt överbelägsna drivkraften på annars? Eftersom plugget kommer ta upp de kommande vakna timmarna av mitt dygn finner jag det ytterst viktigt att ni ska få läsa en gammal text jag skrev när orken och hjärnan fortfarande bodde kvar i mig. För tillfället, hur mycket jag än älskar skrivandet, så står det så stilla att ni hade hört en fjäder landa om så vore. Men en gammal är väl ändå bra?

Jag har råskannat och analyserat alla existerande känslor i kroppen, men ingen lämplig titel på känslan som vägrar släppa och jag så gärna håller kvar.
För jag är liksom.. äntligen lugn.

En impulsiv sväng och livet har vänt mig ryggen och livet har funnit världen för världen gav oss liv
vid slutet av floden vattnet så kallt att tårna domnat bort
och jag känner dig
mellan pekfingret och tummen och du ger dig på ett försök att slita dig ur mitt grepp för
att inte bli smutig, nersmutsad, ihjälsmutsad
så sluta röra
sluta se mig i ögonen som om golvet redan fångat mig
för jag står vid dina fötter och ber om tröst och den kärlek du aldrig
var villig att ge mig
bakom dörren rinner bitterhet ut i leran och gräset har drunknat i törst
brist på luft
att gömma sig bakom dina stavelsegåtor du radat upp framför mina rödgråtna ögon
för jag ser dig i dansen genom livet och jag minns att du sa mitt namn
med sexigt raspiga bokstäver
och jag minns att du sa att du hittat hem

hem till mig.

- Camilla A.