Camillas

Kategori: Tankar

Vardagen tar överhand

Ursäktar dagens frånvaro. Satte mig första gången ner i soffan NU efter en slitsam dag. Försov mig (inte katastrofalt, men tillräckligt för att gå i totalknut och inte få något gjort) och precis alla viktiga föremål som hade varit ytterst behövliga förblev hemma.

Min försenade mens kände för att överraskat anfalla mig IDAG, och smärtan är om möjligt värre än någonsin förr, så dagen har spenderats i sittande läge och ett aningen explosivt humör.

Införde även en daglig rutin (är väl ingen rutin ännu) att ta itu med plugget innan mörkret hunnit kika fram, men dagens kompishäng och träning tillät undantag och här sitter jag, redo för dusch - mat - säng, men med en enorm hög plugg som måste fås gjort idag. Orkar inte.

Så ni får helt enkelt nöja er med att jag mår oerhört bra trots allt det ovan. Jag svävar på moln, och allt chattande gör att jag får ladda mobilen tre gånger i dygnet. Känslan.

Kyssar!

Kyss mig tills natten blivit dag.

Jag jäktas med att få alla små sandkorn i världen att finna varandra och bilda ett berg likt inget annat. Men de hör inte ihop. Vi människor är likaså åtskilda individer för att kunna göra framgångar likt uppfinningen av glödlampan. Eller första fotsteget på månen. Så alla unika sandkorn i världens alla öknar, långa sandstränder och vägar, de hör hemma där de är. De är sandkorn som för oss framåt, låter oss få befinna oss där vi är.

Idag befinner jag mig ovanpå molen, behöver inga sandkorn att trampa i, men när jag väl kliver ner igen, då vill jag fortfarande infinna en trygg plats hemma med er.


Kyssar.

Stunderna då icke existerande själar spricker.

Två timmar träning i ett spinnande tidshjul får kroppen att kräkas över timmarna innan fick mig att falla ihop. Nu skakar musklerna och hela kroppen väntar på maten som fortfarande står i kylen. Jag har en euforisk lust att krypa ihop, i en famn som bränner hål på svaghetens väggar, så jag aldrig behöver vara svag igen. Aldrig behöver bekräftelse för att få våga flyga på någon annans vingar. Men jag står fortfarande på oidentifierade ben och plågsamt ber om nåd, ber om någon som låter mig vara okej.  På samma gång biter jag mig i alla tio fingrar för att inte domna bort i den psykiskt förstörande smärtan och ber en kort bön att lösningen kommer till mig. Slut på att jaga.
För jag har aldrig, i hela mitt hitills väldigt korta liv, haft samma klump i halsen och fjärilar i magen. Aldrig tappat min relativt låga instinkt att behärska mig  själv i golvet på ett skrämmande likt osunt sätt. Aldrig funnit det omöjligt att fokusera på det som tillträffar i sekundernas tysta viskning, men idag, finns inget annat i skallen. Och jag önskar att det var här och nu livet tog slut..

eller kanske bara började!

Det gör mig ont att se oss falla.

Eftersom energiintaget igår låg aningen (!) på underkanten så känns det som att det inte finns mat världen som kunde mätta min mage idag. Slävade just i mig en massa mat för att orka träna två timmar senare på eftermiddagen och känner mig nästan lite förvånad att min kropp rymmer så mycket mat. Haha!
Men lika bra så.

Annars är det inte en speciellt bra måndag. Hela jävla kroppen känns slutkörd även fast jag sov relativt okej i natt och jag vill bara lägga mig nu och glömma alla dagens martyrdödande plågotankar. Men några timmar av dygnet återstår och jag tog det stora beslutet att helt enkelt inte tänka alls idag.. och inte imorgon heller.

För vad annat än ett liv och tid har man egentligen i grund och botten. För tillfället tänker jag inte ta upp den soppan här. Dels för att jag inte riktigt själv heller fattar vad soppan går ut på eller vad den smakar.

Lovar hålla er uppdaterade senare, måste typ bryta ihop och smågrina lite nu.

Puss

I'm not bossy, I'm the boss.

Boy.

Att vara ensam är inte problemet, inte problemet som får oss att infinna obalans i vårt enormt massiva universum. Vi kan inte förvänta oss att världen skall öppna sig för oss, fånga oss i varje fall och lyfta upp oss på inbillade vingar sydda av socker och bomullsgarn. Att finna daglig balans i livets genomgång är falsk fakta ur principteorier. Vi ska falla. Vi ska resa oss. Vi ska falla om och om igen. För livet är varken förutspått eller genomtänkt.

Vi ska tappa all känslomässig förmåga i golvet och gå in i väggen för det hör till vår dagliga rutin. Människans rutin. Att falla.

Och den som står där, inte redo att lyfta upp dig, men redo att i alla fall ge dig ett leende eller en hjälpande hand, de människorna är värda att aldrig sluta älska. De människorna ska uppfylla varje dag genom ditt meningslösa liv. För de ger ditt liv en mening, och de ger dig en chans att en dag innan solen slocknat och stjärnorna gått i kras, älska dig tillbaka. Så älska, skonsamt och sårbart. Ha ont, gråt ut, skratta oavbrutet, fucka up och känn dig uppfuckad.

Det är bara vi, ett stort svart hål och en jävla massa vatten.

Idag är en tillräckligt ful dag för att börja leva.

 

Myssöndag efter kvalitetskväll.

En grym kväll igår.
Mickel plockade upp mig, vi åkte vidare på förfest, räddade ett får, åkte vidare till egentliga festen där allt redan var igång.
Blev inte farligt lång natt innan vi fixade skjuts hem, men riktigt passlig för att inte må allt för dåligt idag och orka ta tag i vardagen samt träning ikväll.
Nu ska jag fixa något ätbart och sedan försöka återhämta mig och alla tankar som tillhör. Pyjamas och myssockor på.

Puss.

Falskförlagda broar i landet ingenstans.

Hormonerna har tennismatch i kroppen och jag får en allmän känsla av frustation så fort någon inom en area av 50 meter säger något åt mig. Inte något att skratta åt. Däremot kan jag småflina eftersom idag har jag ansökt lägenhet och håller alla 10 fingrar ( i hopp om att de förvandlades till tummar) i luften. GRYM känsla.

Ifall jag fick bestämma hade jag badat i jordgubbsgelé och ätit snabba kalorier med en liten gnutta salt. Perfect, om ni frågar mig. Men, och det är ett jävligt fett MEN jag insåg att jag försöker hålla hela paketet fasttyglat för att en vacker dag kanske få lite synliga muskler ( I wish). Så jag häller i mig litervis med vatten och bestämde mig i skrivande stund att dra och träna bort irritationen. Så önska mig all lycka till med mina medelmåttiga försök att infinna en snyggare kropp i sommar.

Förresten, kände för att påpeka att det nya (citerar) "Let me take a selfie" bara är en ny ursäkt för att ta massvis med egopics och folk hänger på det utan att tycka att man är oerhört självisk. Snillerikt, visst. Men nu har ju jag faktiskt redan klurat ut sanningen så vi kan återgå till att bara egopicsa diskret när ingen vet ser eller hör.

Take care. xoxo

 

Förförda kyskhetsbälten på guds tankegångar.

Jag har efter hård kravläggning och stora om och men tagit beslutet att jag nu officiellt skall skaffa mig ett liv. Vad ingår i ett stereotypiskt liv som jag då i största allmänhet pratar om dag ut och dag in? Jo, en aning hopp om att det blir människa av mig också.

Jag har (bara för att det är en tillräckligt vacker dag för att begå socialt självmord ifall jag misslyckas) utnämnt dagen till att på allra bästa sätt framstå som försökskanin. Simple as that. Jag ska ligga i soffan. Sönderstirra mina ögon på serier som egentligen inte ens är bra, och äta farligt mycket godis till frukost som i en protest mot guds uppror.

Egentligen hade jag publicerat hälften av de rader jag skrivit här redan igår, men jag insåg att 9/10 inte hade tid att hänga över sin datorskärm igår, och den ynka prosenten som möjligtvis fann sig själv sitta där hade nog inte kunnat ta hela inlägget.

Så jag dubbelkompromissade, skippade halva inlägget OCH publicerade det först idag.

XOXO

 

#plattrövdontcare

Kände mig (på gott och ont) tvungen att ta lite outfitbilder nu när mitt liv så kallat fullbordats, men klåpskåp till människa som jag är hällde jag mjölk över mina coola byxor och ni får överleva med en bild på mig i mina absolut bekvämaste träningsbyxor. Haha

Gårdagen slutade i absolut kaos här hemma och tre av fyra lade sig slutkörda och utan desto mer till röst efter allt skrik den kvällen (tyvärr kom jag inte så långt som till plugg) och sov pretty much i genomsnitt väldigt få timmar. Men still going strong. Dock övergår jag nu till soffläge och GTA med killarna. Vilket liv.. Wait what?


Tar det lugnt idag och drar ut på lördag istället för att övergå till mindre stabilt fotfäste och en helnatt någon annanstans än just precis här. Men det är okej. Ska sova ut imorgon, hälsa min kära (aningen efterblivna) skooter välkommen hem igen och antagligen köra slut två tankar eller så.

 

Vad tycks om dagens outfit. HAHA! 

 

Du kommer aldrig först om du går i andras fotspår.

Jag har funnit makten i att morgnarna är så ljusa att bara doften av sol får mig att piggna till innan klockan ens slagit väckning.
Kreetta kom sådär spontant och sov hos oss, och fast jag vaknat about miljoner gånger under de timmar jag kallar natt, så känner jag mig relativt utvilad.
När senast har jag hunnit blogga på morgonen liksom?

Ska i alla fall äta upp frukosten och sedan är det veckans så gott som enda normala skoldag som behöver tas itu med.

Älskar er.

xxx

En frånvarande sidoeffekt.

Jag har återfunnit glädjen i nätshopping efter att hittat en alldeles supersöt klänning till skolavslutningen. Det är nästan sjukt, hur otroligt ångestfyllda de kommande veckorna är. Och det är nästan sjukt, hur tiden rinner iväg med sanden som sopas från de lättsamt beklädda gatorna. Jag kör samma gamla race och viker mig undan allt som når sanningens gränser, för JUST NU vill jag trycka på paus och få se hela min kommande framtid på film. Jag vill veta att allt ordnar sig. Men jag vet inte, och passligt till nyår kommer jag väl förstå att andra val än att överleva inte finns kvar på mitt schema längre.

NU fokus på allt annat.

PUSS!

 

More fucked up than me.

Det är sjukt. Hur mitt hjärta slår tredubbelt när dessa begåvade ansikten lyser upp på skärmen. Mina absolut hundra-varv-runt-jorden favorit skådespelare får ni nu uppradade som undermedvetna skapelser. Jag älskar dem. Allihopa. På en och samma gång!

Why Jesse Williams Is Actually The Most Perfect Man AliveJake Gyllenhaal! xoxo, Douglas Booth Gifs | via TumblrUntitled | via Tumblrharvey specter season 2 - Google SearchUntitledHe's Like "mmm Dat Ass"gotta love him

Du är min perfektionism i vardagen.

Han kan verkligen allt och lite till. Jag hade dött för honom, varje dag, hundra gånger, om och om igen. För min bror är fan det finaste som hänt mig.
Alla dagar han var orsaken att jag inte gav upp, tanken att lämna honom kvar, ensam, ingen förtjänar det.
Och tanken på honom, där uppe, duktigare än alla mina talanger ihopslagna fick mig att minnas varför livet är så vacker ibland.

Imorse kom han in och bara typ satt där på min säng och frågade ifall jag skulle komma och kolla på när han spelar, och för en kort sekund undrade jag varför han ens frågade.

Ah. Ni skulle bara höra. Man SMÄLTER!

Skyll dig själv för att aldrig bli helare än sönder.

Vilket väder!

Jag har vakat halva natten och sovit bort halva förmiddagen. Inget konstigt med det. Satt och kollade film med killarna och däckade först där vid 3.30 inatt.

Jag är medveten om att livet innebär risker, men risker som enbart har en utväg är riktigt farligt dragna till mig. Och jag vill dö. Ibland känner jag för att dö. Men jag kan bara låta tiden ta slut, klockan slå färdigt och sedan återgå till att vara den jag så uttryckslöst borde vara. Men något är annorlunda. En bit av själen slocknar vid berörning. Bara dör ut, för att aldrig återvända till liv igen. Och smutsen från samvetsdödande ögonblick lämnar spår över mig, svarta fingeravtryck. Men jag återvänder, öppnar ögonen och vi låtsas som att livet fortfarande var lika vackert som dagen innan. För det är så lätt att leva i en lögn.

Nej tack sa jag. Men livet värderar mina leenden efter precis rätt nivå.

 

Nu ska jag lägga mig där ute och steka kött. Lyssna på musik och vara allmänt frånvarande.

 

Faller gör vi alla.

Ni får åter en gång ursäkta min frånvaro. Men inte mer än så, för idag ska jag spendera timmarna i soffan och välvårda min lediga dag. Ikväll, där vid nio är det barnvaktande som gäller i ett par timmar, men tills dess ska jag kolla episod efter episod av FRIENDS.

Jag har gett mig på djärva försök att undvika de bakslag som desperat försöker få mig på fall, försöker åter en gång få mig att minnas frustationen i rädslan att inte riktigt hänga med timmarnas förhastade steg in i framtiden. Men om inte annat håller minimala gränser fortfarande ett hårt grepp runt mina fotleder och med bristen på milt våld för mina fötter stegvis framåt på den stenbelagda vägen som river sönder allt vi en gång kallade egen vilja.

Nu omformulerar jag tidsbristen och försöken att riva mig ur greppet på det som fortfarande håller mig på rätt spår. Står dock fortfarande kvar, och låter det som framhäver smärta på allra bästa sätt ta hand om mig. Träning. Så jag äter, för att aldrig göra om samma misstag, och jag tränar, för att minska fallen "nedsättande tankegångar".

Men somsagt, har en serie som kallar.

 

Puss

Du fyller ut alla tomrum.

Mitt blod rusar genom kroppen som ett slag av en orkan, och jag kan inte motstå frestelsen av att le. För alla små obetydelsefulla ord värmer mig om natten när kylan hittar in. Och du, trots dömande blickar, lägger ner timmar på mig.

Att orättvisan tränger på och verkligheten är sju gånger fulare än visionerna, är oväsentligt i nuläget. För smärtan deras ljudande hat skapar när de når min snöblekta hud är inlindat i alla plåster du har att ge.

Än så länge framställer jag oss som oidentifierade, men du gör skillnad, är betydelse. Och inga kompisar i världen har en orsak att fylla världen med mörker för att du valde att se mig tre minuter längre än de gör. Vi är inget. Men du gör mig till någon. Det gör du. Och för att öppna sanningens portar är du den enda som gett mig en orsak att tro på (oberoende närhet) den vänskap som omvärlden förespråkar. Så jag tror på vänskap nu, oberoende vad vi är, oberoende vem som stannat kvar eller vem som valt att vända ryggen till.

En vecka. Och jag kan inte sluta le, för du gav mig en orsak att vara lycklig.

Dum är jag. Och folk anser att jag inte kan se igenom din avsikt du gömmer i grunden, men det gör jag. Jag vet. Men för mig är det irrelevant, för mig spelar det ingen roll vad andra tycker, för jag vet vad jag tycker och jag vet var jag har mig själv.

Tack. För att du är du. Vad du nu är.

LoveUntitledLimitilions | limitilions.tumblr.com | limitilions.comJust hold me | via TumblrUntitled♡DiamondBeautiful🌸

weheartit.com

Lyft gränserna och sväva ovanpå molnen.

Gårdagens drog ut till midnatt och så mycket har jag antgligen inte skrattat på senaste året. Saknar redan närheten av humoristiska synpunkter på livet. Men det är okej, kanske vi åker dit på besök snart igen. 

Idag är det åter igen ridning som står på listan. Taaler behöver motioneras och jag behöver komma ut i friska luften efter gårdagen. Annars tänker jag hålla dagen öppen för alternativa möjligheter och se ifall något dyker upp.

Fin kille!

Frustationen att inte finna det man söker!

Eftersom jag jobbar på att sluta må dåligt över det jag inte kan påverka försöker jag finna glädjen i att jag går ut grundskolan om 44 dagar. Och de 44 återstående dagar tänker jag fan göra perfekta. Nej. Kanske. Jo.

Idag ligger största ångesten på klänningen. Jag är jättejätte kinkig när det kommer till den perfekta klänningen och jag efter 4 timmar intensivt letande fortfarande står tomhänt och gråtfärdig blir jag lite halvparanoid och tror att jag inte är gjord för shopping (LÖGN) och desperat frågar Elin ifall jag trots allt möjligtvis kan överväga en tight klänning. Och shit. Jag tror jag aldrig blivit lika rörd, under mitt livslånga liv (logik) har ingen någonsin lyckats få mig att känna mig lika vacker som Elin just självmant tryckte ner på sitt tangentbord. Eller egentligen, det var första gången genom hela jävla årshistorien som jag faktiskt vågade aningen möjligtvis halvhjärtat tro på det.

Och mitt hår? VADSKAJAGGÖRA? Just nu är det rätt okej, men 44 dagar är trots allt 1056 timmar och utväxten hinner bli rejäl. Eftersom trogna Fia befinner sig på andra sidan världen (nästan i alla fall) så måste jag verkligen komma på något nu. Usch. Men somsagt 44 dagar. 

 

Nu återgår jag till sökandet av klänningar och middagslagandet.

Pusspåmunnen.

Short Prom Dress | http://missdress.org/short-prom-dress-11/➡️ follow me on instagram: caro_176 😊dress: Where to get this style? - WheretogetUpdo via Green Wedding Shoes<3HaiWowFashionista | Vk

weheartit.com

I'm not the shooter, I'm the bullet bitch.

Efter skolan slängde jag mig direkt framför den större varianten av tv vi har i vårt hus och spelade GTA non-stop i ett par timmar tills nerverna rent av bad mig ge upp. Nu skakar min rumsvägg sådär typiskt som den brukar göra när brorsan är hemma och kör sin variant av lämplig ljudnivå på musik. Men rätt okej musikval idag för att vara han.

Fortfarande aningen svårt att förstå att det faktiskt är 4 dagar ledigt som gäller nu, men kroppen har trots allt en mild variant av lyckorus, så på ett eller annat sätt förstår väl hjärnan det snart också.

Vet inte ifall det händer något kommande dagarna, men Erika skulle väl komma hit ett dygn och kanske någon spontant skulle ringa mig? Haha

I wish.

Nu ska jag njuta av det fina vädret och sällskapet som är knappt men fortfarande vid liv.

Pusshej

 

Inpackad och sörjande

Jag ger mig själv 10 av 10 i stilpoäng när det gäller att landa i leran. Det var inte första gången och jag kan bara hoppas att det var den sista. 
Kaisa fck en spurt och steg på min fot och när jag väl fallit ner i leran ansiktet före tar hon lite extra sats och springer över mig. Hmpf.
Och trots smärtan, en blå fot och förskräckligt leriga kläder så var det mest frustationen som lämnade spår. Eftersom jag inte fick min ridsko på mer kunde jag heller inte rida vilket kändes förjävligt. Så satt där och tyckte småsynd om mig själv. Och fick avboka morgondagens ridtimme med Taaler också som jag väntat på i ett par månader. Haha. Jag vet. Jag vill gråta. 

Men trots att jag inte kommer rida imorgon ska jag försöka köra övre kroppen på gymmet och sedan är det hård pluggning inför veckans sista prov innan PÅSKLOV!

 

Vi får höras imorgon. Haha. 

Puss från JagVetJagÄrVärldensTråkigasteMänniska

Kolla in mina tjockkorvar till tår. 

Toppen av alla sönderrasade berg.

Vi faller. Åter en gång rasar vi hjälplösa ihop i varandras närhet utan att se farlighetsgraden i ögonblicken. Men vad hade vi förväntat oss då det gäller ryggtavlor och cirklar som aldrig når hörn. Du utstrålar skulden när det kommer till hur dålig vän jag är. Jag suger, rent av är kass på att hålla oss levande. Men vi har funnit en utomstående resurs som för oss samman, även i de värsta stormarna. Vi lever ju trots allt. (Och var noga med att observera att det inte gäller att överleva mera, utan att vi hittat tillbaka på en så vackert kallad livsväg.) Så när jag ber dig lyssna på mig, ber dig växa fem centimeter utan desto större orsak, vill jag bara ge dig fem procent extra kärlek att återleva kärleken i.

Det är till dig. Du som står ut med mig natt och dag. Du som fortfarande kramar mig när jag ber dig återgå till din egen, så mycket simplare vardag.

Du är kärlek rakt i genom. Varje dag!

Dagen gjorde bakåtvolter och trots att jag aldrig riktigt var till någon stor hjälp så lade jag tiden på någon som trots allt var värd den. Lång PW istället ute bland granarnas rötter. Ska ringa ett samtal som jag antar kommer ta längre än jag egentligen har tid med och sedan PLUGG!

puss.

Du brände hål på min kroppsfigur.

Sminkade över mina starkt märkta påsar under ögonen och log lite. Det händer inte så ofta. Jag kallas officiellt "gäddan" eftersom jag hänger läpp mer eller mindre konstant. Men tänk vad skönt att fånflina lite. Så hade jag värsta hårdagen genom tiderna och drog över en keps för att upplysa om att det inte var någon idé att ens försöka. Men hey, i långa drag har dagen gått ganska lugnt till. Och överlevare är vi alla.

Lovar att ni ska få något lite mer lockande under kommande 24 timmarna att läsa.

Puss

You honestly mean the world to me.

Idag ställer jag all min fokus på galna klokidéer som ska uppfyllas innan midnatt fyller mitt rum.
Eftersom solen inte samarbetar så får jag helt enkelt utnyttja dagsljuset på alla andra möjliga sätt. Dock blir det ingen solning på terassen. Haha

Gårkvällen slutade med killarna och Kreetta i soffan framför GTA och småsnack. Det är liksom som att ha tre extra bröder för ett dygn och så, för vi är verkligen som hur neutrala som helst i varandras närhet. 

Jaja. Dags att åter dra på sig kläder och möta dagen med öppna armar. Ska explodera minneskortet på kameran och skall dricka kaffe tills koffeinet får mig att skaka.

Kisses!

 

.

 

Vi reser oss upp efter varje fall.

Killarna gjorde anfall igår under gymnastiken och jag fick olyckligtvis en boll rakt över näsan. Idag är det huvudvärk deluxe och konstigt blå runt ögonen nu när jag väl fått av mig sminken. haha!

Varför jag inte underhållit er tidigare med mina totalt meningslösa inlägg? För vi hade skola. Hur tråkigt är inte det.
Gårdagen var katastrofal men vädret gör mig synnerligen lycklig idag och efter att jag hade ridit och duschat kom Kreetta över.
Caspers rum är invaderat av killarna och ikväll blir det grillning och mys.

I'll keep you updated

Ser ni under mina ögon. haha. Usch.

För morgondagens ångestdämpande saknad.

Jag är rädd.

Det tog ett tag. För det är inte hjärtklappningar som efter ett marathonlopp, eller utbrott för att smärtan är omöjligt hanterbar.
Det är inga säkra symptom som får lungorna att lämna kroppen för en sekund för att sedan lämna den resterande kroppen åt mörkrets monster.

Nej. Den är mild. Den greppar stryptag, men bara så länge att du får stå på tå för att nå luften lite bättre. Och man märker inte av det, men plötsligt står man ensam kvar.

Jag kände ett enormt behov av att prata idag. För första gången på länge var jag nästan desperat. och jag ringde alla. Nästan iallafall. Alla som jag vågade överföra det lilla onda som inte slutar blöda. Men ingen hade tid. Och när jag stod där i regnet. Kall,våt och framförallt ensam, insåg jag att min skara kompisar var mindre än en hands enformiga fingernaglar.

Så jag gick. Sen sprang jag, för jag tänkte att min chans att tillfälligt fly var att springa så hårt att blodet hade pumpat ut alla tankar ur skallen. Men det finns alltid plats för det som inte är inbjudet.

Jag är inte den som offentliggör mina inre rädslor. Men jag är rädd. Så skiträdd för att förlora det jag har (knappt något alls) och tryggheten som sitter kvar i skolan, i människorna, i luften. Jag är rädd. Jätte rädd.

 

Så om du läser, krama mig. För idag kommer alla minnen tillbaka, alla tankar om ett förflutet som stoppade livet i bakfickan, och jag tänker låta de få finnas. Låta de vara. För ångesten, alla oändliga drömmar om ett nytt liv, de var där. Det var jag som svalt mig själv i alla drastiska försök att finnas lite mindre. Och det var länge sen sist, länge sedan jag lät tankarna vara tankar. Så idag är det okej att omfamna den fattiga livsgnistan i takt med sekundvisarens ständiga ljud.

 Someday

Här är en kram till er som finner kvällen lite extra ensam, och morgondagen lite extra långt borta. Varje natt är en fight i sig. Men vi är krigare.