Stort behov av terapi just nu, och det som rensar mina tankar, ger mig en paus och får humöret att toppa är träningen.
Jag tänker börja köra på igen. Väckning 06.30 imorgon för att hinna via gymmet och duschen innan jobbet.

Tidigare i somras prioriterade jag ju kärleken, men i brist på det får jag byta ut min andra hälft mot fysisk aktivitet istället.
Jag tror det gör gott. Ett sätt att kontrollerat lära sig utnyttja och behärska ilskan, sorgen, tårarna och ensamheten.

Sen behöver jag trimma till kroppen också.
Vikten står fortfarande på stadiga 55 (56-57?) kg men skitmaten jag lyckas slänga i mig när jag hinner om jag hinner, stillasittandet och mängderna gifter jag förövrigt för in i min sextonåriga kropp behöver kompenseras med något vettigt. Jag har tappat varenda muskel på kroppen och kan väl i allmänhet (om något) kategoriseras som slank. Jag ska gå från slank till slim. Vill varken öka i vikt eller muskelmassa desto mer, men byta ut fett mot muskler och finna lite former igen. Känna att jag lever igen.

Kaoset har ofta en tendens att inte riktigt kunna släppa taget om mig och just nu behöver jag yttre krafter ( i detta fall morgonträning och lunch/dagsdejt med Elin imorgon).
För jag är fortfarande en överlevare, och överlevare har sina knep för att överleva.

Ska sätta mig ute på terassen med pappa i några minuter, koka upp gröt för ikväll och imorgonbitti, ta en riktigt snabb dusch och sedan försöka fånga sömnen i hopp om resultat.

Älskar er!

Shit jag vart blek här.. Haha!

Pytonmående. I deluxefart pumpade hjärtat blod runtom i kroppen tills jag var svimfärdig och kände hur var och vartannat slag uteslöts. Inga problem, jag vaknade upp vid liv och andades som en flodhäst (håller jag på att bli sjuk nu?). Lite överhoppningar och dubbelslag har jag upplevt idag, och att köra squats tills rumpan blöder svett var ingen bra idé, men trots det står jag fortfarande på fötterna (med en mycket sjuk röv dock).

Ska nu klämma i mig middag nr. 2 och sedan duscha varmt för att sedan bädda ner mig i soffan och kolla ishockey. Ja, och snyfta över andras ledighet som börjar delvis idag.

Kyssar

Ätstörningar är kortsiktigt.

Det är min absolut första rad på ett inlägg ungefär en tiondel kommer läsa till allra sista punkt.

Vi kan stirra oss blinda på vackert skapade människor som timme efter timme väljer att hata, väljer att riva sönder det enda de blivit gratis givna i livet.
Vi förstår inte. Vi lyssnar inte. Vi pratar inte.
Men jag förstår.
Jag trotsade livet och strävade efter onåbar perfektion. Och vet ni vad det värsta var? Jag, precis som alla andra, misslyckades.
Idag är jag en av de sordinerade, som på avstånd kikar in benen så smala att jag hade tappat balansen, armarna så tunna att jag inte hade orkat hålla i en sked, men utan fördomar. För livet är en lång jävla kamp. En kamp som får var och en av oss på fall.

Och för att samhället valt att perfektionism är vardagens strävan, tänker jag mycket högljutt skrika nej, utöver landets fanskap.
Vi ska sträva efter ATT VÅGA.
Så för att återgå tio rader uppåt i inlägget vill jag ge er en mycket ren förklaring. Vi, människor som drabbats av en ätstörning har enbart en kortsiktig livsplan. Då pratar vi inte månader, inte veckor eller dagar, vi pratar timmar. För det handlar om timmarnas strid i livet. Det handlar om diciplin, det handlar om blodigt krig mellan fysiken och psyket inom oss. Det handlar om strävan efter det rätta. Jag gick fel.

Men att välja en kamp för livet, ett steg närmare döden/in i dödens armar/ner i graven är inget schemalagt. Det handlar om timme efter timme.
Och timmar har ett relevant utfall att inte synas kortsiktigt. Så timmarna är fällan som för med oss i en kamp inget mindre än värst.

Att hitta tillbaka. Vi reser oss inte ensamma. Vi behöver andra, ett beroendeframkallande mönster som tyvärr utan desto större avsikt drar ner alla i en ond cirkel. Det är först när vi själv accepterar tanken att vi misslyckats, accepterar hjälpen som erbjuds, som vi kan sträcka ut våra händer och bäras tillbaka till livet igen. Så länge det inte är för sent. Och att det trots allt finns så OTROLIGT många som förloras årligen i denna extrema sjukdom får blodet att stelna i ådrorna.
Jag överlevde. Och utöver överlevnad så är jag för en gångsskull frisk!

Godmorgon!

Sovit som en prinsessa inatt. Somnade redan strax innan midnatt, och där vid 3-tiden inatt fick jag ett mess och så låg jag uppe en timme about och skrev.
Sen ingick jag kontrakt med skönhetsömnen igen och vaknade för en timma sedan. Älskar helger.

Inget fint väder idag heller, men en absolut perfekt dag att inte göra något alls.

Pussar på er!

Jag finner en förvånansvärd styrka ur kicken som träningen ger mig just nu, och eftersom jag är en allt för typsik periodmänniska använder jag varje minut i fysisk rörelse till godo.

Ridpasset idag satte sig främst på psyket (nog för att svetten har en tendens att titta fram nu och då). Och efter många om och men och mycket tänkande tror jag att jag tog med mig en stor väska med nya saker in i framtiden. För trots att vi inte galopperade de små kräken alldeles genomsvettiga var det en helt ny upplevelse för kroppen. (ska komma till saken nu..) Nämligen, idag låg ALL fokus på våra kroppar. Allt från ögonriktningen till tåspetsvinkeln. Det var absolut otroligt tungt, men jätte lärorikt och så många nya upplevelser. Grunden måste ju trots allt repteras miljoner gånger innan den sitter. HAHA!

Sedan tvingade mamma med mig på en och halv timma innebandy med killarna (ja denna gång bara killar och mamma och jag) och småsprang fram och tillbaka på plan mellan målen. Riktigt skönt, men det kommer absolut kännas imorgon.

Och morgondagen.. Ja, det tar vi imorgon!

PUSS

Alla har vi en drömkropp. Även jag.

Alla bilder från weheartit.com

Något jag prioriterar främst för tillfället är övre kroppen. För jag vill verkligen få synliga drag över rygg och axlar (måste nog vara det absolut snyggaste jag vet). Därför får mage och ben ligga aningen på underkanten och upptar i nuläget endast 40 % sammanlagt av min träning. Medan armar, axlar, bröst och rygg sönderpumpas 60% av veckans träning. Tycker det är mäktigt att kunna öka i vikt efter att ha stått stilla så länge.

Slängde precis i mig en stor lunch och drar inom ett par timmar till gymmet för att få koppla samman fysiken med hjärncellerna.
Det är POWER i högsta grad.

Som jag sagt innan - Jag tränar för min egen skull. Och jag kommer aldrig ge upp hoppet på en bättre framtid för alla.

Puss på munnen.

Halv tio tog jag det stora beslutet att dra ut på en riktigt riktigt effektiv löprunda, och beslutet fullföljdes inom en kort kvart. Körde en relativt kort runda på där kring 3 km medan jag som omväxling ökade på farten riktigt ordentligt. Dock var det nog ingen bra ide eftersom jag i efterhand insåg att energiintaget under dagen inte riktigt levde upp till kroppens förväntningar och jag skakade som ett höstmoget asplöv.
Städade undan lite som normala människor (i detta fall är jag inte normal) brukar göra när de lämnat saker efter sig, men halvvägs fick jag snällt fixa mat åt mig och sätta mig i soffan för att inte kolavippa (ett välförbrukat ord i vår familj).

Dygnsrytmen är käpprätt åt helvete så ska lägga mig innan det hinner börja ljusna igen. Haha!

Hörs imorgon

Körde ett killer benpass på gymmet och eftersom det blev ben i 45 minuter får jag förlänga lördagens pass och klämma in ryggen där också. Men lika bra så kanske. 
Efter veckoslutet föll mitt automatiska system för matintag och tog mig 4 dagar innan jag åter hade kontroll över alla måltider i dygnet, vilket fick mig att inse vilket kontrollbehov jag lider av. Nu funkar det igen och dygnets alla timmar har lagt sig rätt i min kroppsliga klocka. 

Det var så länge det handlade om att se bra ut. Men för varje dag som går finner jag en inre röst som skriker allt högre och ber mig fokusera på det som håller mig vid liv. 
För i slutändan, när lampan släckts och jorden snurrat sig yr runt solen så går jag en alldeles egen väg. En väg ingen annan levande individ kommer gå, och det handlar bara om mig. Min hälsa. 
Och jag kan underskatta jordens befolkning för att ingen står och peppar mig tills öronen förvrids vid meningen "du klarar det", men jag finner mig MIN glädje i att lyckas på egen hand. För efter att ögonen runnit klart på tårar och övergick till blod så såg jag inget. Ni förstår, jag har verkligen övergått till självfokus och positivt tänkande. För jag vill ha bättre resultat, nå högre mål och finna egen tillfredställelse. Och i andras tankar finner ingen kotte på denna jord sina slutliga resultat, hur mycket man än hade hoppats. Så kör ditt eget race, fokusera på ditt eget liv och hitta ditt eget sätt att fortsätta framåt!

Nu ska jag återgå till mitt sällsynt ensidiga liv och bearbeta matkoman. 

Återkommer med ett bättre inlägg ikväll efter att jag sprungit en runda och ätit maletkött. 

Puss

Meningen var en tidig morgonupdate för att klargöra för er att dagen är lång. Men sängen kändes trots allt fem gånger bättre och eftersm jag bara satt och fånstirrade framför mig när jag kommit upp ur sängen så blev det aningen bråttom för att hinna till stallet.

Efter en hel vecka bestmmer sig flunssan för att bryta ut sådär ordentligt och jag snorar som småbarn gör okontrollerat. Men ridtimmen gick fantastiskt bra och foten är fortfarande alldeles hel. När jag väl kom hem hann jag inget annat än ta en banan i handen och byta ridbyxorna till leggins och raka vägen till gymmet för att pumpa
muskler. HAHA. Sådär som miniballonger typ.  Biceps, triceps, bröst och sedan tog tiden slut. 

Smågrät i duschen vid denna manuella rörelse att gnugga in shampot i håret och insåg att under de kommande veckorna kommer samma rörelse bli en vanesak
(smärtan då alltså).

Nu trycker jag i mig stor portion mellis och sedan överväger jag att städa upp i rummet innan Erika (ÄNTLIGEN) kommer till Nagu. 

Wow. Eftersom min fot nu snarare liknar en blåval och funnit en rätt så intressant blå-lila nyans som jag lätt kommer blanda ihop med vattenfärger någon dag, bestämde jag mig för att köra hemmaträning här i mitt vardagligt dammiga rum. Inte bara pågrund av foten utan också pågrund av tidsbrist och bästa möjliga sparning på tid är väl att sköta skiten precis där man befinner sig just då.

I alla fall. Körde magen och en hel del rumpa. Inte samma effektivitet som på gymmet men close enough. Imorgon ska jag dock försöka ge mig på ett pass för övre kroppen och efter påsk så blir det ett jobbigt benpass bara för att lägga i en lite högre växel direkt. Plugget börjar sakta men säkert sjunka i energidrivande effekt och jag får lägga kommande månaderna på att nå alla delmål upp mot toppen.

Möjligtvis tappar jag väl bort mig på vägen, men tur är jag grym på kartläsning.

Ni hänger väl med?

Här är dagsformen. Ursäktar pinsamheten i att jag trots allt saknar allt som kallas synliga arm-muskler. HAHA

Ah. Powerkick av kontroll.

Det råder ingen tvivlan om att jag kommer köra morgondagens prov djupt upp i röven och lämna klassrummet först. Fy. Fan. För. Geografi.

För att anspråkslöst försöka hjärntvätta skallen på istidens utveckling osv. drog jag ut på vårens första springtur (ja, jag hatar att löpa) och växlade pulsslagen mellan 70 och 150. Alldeles svimfärdig nu, så försöker slänga i mig maten och sedan återgå till det meningslösa tokpluggandet. Jag ger snart upp.

Men inte mycket kvar att gå igenom.

Inom de kommande två timmarna hoppas jag trots allt att jag somnat eftersom mina psykiska likaså fysiska krafter går på kraftiga undervarv (whatever) och förra natten blev det inte mycket sömn, trots Kreettas högljudda andetag tätt intill min kropp.

Vi får höras när denna provnojja är över.

Nästa prov är först på tisdag, och jag kör för kraftigt uppehåll från läxor hela helgen (nästan i allafall.)

SO LONG MY LOVERS! xx

PS. Inte varje dag man ser mej i löpardojjorna precis DS.

@weheartit

Vi korsar fingrarna och ber vädret att finna sig borttappat kommande 10 månaderna, och i en öppen gest välkomnar vi våren (typ sommaren). Ingen ifrågasätter våra val att visa bara ben fast kylan biter hål på alla genomskinliga strumpbyxor och det är respekt i högsta grad.

Jag finner det ytterst vackert att våga stå på sig lite extra när det kommer till spontan uthängning, bara så ni vet liksom. Aja.

Jag har även återfunnit en glädje i att springa, men det är väl bara temporärt medan solen inte är för påträngande. Men jag gillar det i alla fall idag. Så veckan är komplett (inte riktigt än kanske, men soon enough) och träningen känns så jäkla bra just nu!

Idag stod min ponny briljant och stank lera på 200 meters avstånd. Jag pallade inte ens gå närmare för att kika på honom. Han lyckades även bli skrämd för ett fiktivt spöke och innan jag hann blinka en extra gång var han på andra sidan hagen med grimskaftet intrasslade i benen och jag hade intagit en lägre position dvs. i leran. Argh. 

Spolade av honom från topp till tå och han stod och steppade i gammal vana. Bytte skor och vi gick ner på plan och sprang av oss lite, både ponnyn och jag till fots.
Imorgon kör vi svettpass och lite trimning på plan och enstaka bommar på marken.

Perfektion.

Eftersom jag är en relativt produktiv stalker kom jag fram till att alla tycks byta profilbild på facebook idag, och jag därför döpt om dagen till den sk. "officiella byta profilbild dagen" (Jag bytte självklart inte bild, eftersom jag lider brist på både skönhet och tid just nu men annars en bra idé).
Dagen rullat på i jämna vågor. Var på riktigt dåligt humör hela skoldagen, men efteråt, när jag andats lite vettig vårluft jag och mina vårkåta känslor så kändes det relativt behagligt. Satt flera timmar i solen med Ann och en hög killar.

Angående träningen blir det en lugn vecka för min del. Varit kaotiskt mycket och jag behöver helt enkelt vila. Min kropp behöver vila.
Nätterna förkortas med timmar, och känner att det rasar lite. Haft  massiva utbrott efter utbrott och det är enough.
Så vanliga träningen står stadigt (ridning, skolgymnastik) och så slänger jag in långpromenader och cardio på gymmet.
Var dagens misslyckade försök att hitta styrkan på gymmet som fick mig att tänka om lite, så jag sprang därför några kilometer på bandet istället och lät det verkligen få kännas i ben och rumpa. Lät det få koppla med alla muskler.

Och resultat?

Jag skiter i hur det var. Jag skiter i hur jag såg ut tre år tillbaka, och ännu mera hur jag såg ut ett år tillbaka.. just nu satsar jag på resan härifrån framåt.
Nu jag börjar känna att jag hittat "min grej"

Jaja, ingen träningsblogg det här inte, men ni ska få en resultatbild i alla fall. Jag har kämpat hårt. Tro det eller ej, döm hur mycket ni vill, och säg att jag är sjuk om ni känner för det, men jag försöker. Jag försöker hitta rätt, försöker göra rätt och verkligen försöker lyssna till mina egna behov. Så det så!

Resten av skiten till kropp kan vi glömma än så länge. Först nu jag känner att jag verkligen hajar grejen med att träna övre kroppen och känner mig bekväm i det. Typ. Så vi börjar den resan idag. Visst går det ju om man vill.

Tappat allt jag hade till bröst känns det som, men man får leva med det.

Min bror utför chiliodling i köket och beaktar deras utvecklingsprocess som tyvärr inte ökat så mycket under den gångna timmen, så för att trösta honom satte vi oss framför tv:n och åt middag.

Jag är sorligt missnöjd med ridtimmen och tyvärr blir jag alltid på så himla dåligt humör när det går dåligt.
Första officiella hopptimmen i år, och Kaisa stod på listan idag. Inget emot henne, tvärtom, älskar henne faktiskt och hon är verkligen en av mina favoriter! Mycket jobb och man kopplar verkligen om, men att hoppa med henne efter förra årets dåliga hopptimmar kändes inte tryggt. Jag är inte den som precis medger det, men efter att ha fallit av minst 58 gånger av Taaler i höstas tycker jag inte hoppning är kul mera. Jag försöker, jag ger mig på höjderna och rycker bara lite på axlarna, men det får inte pulsen att slå 230 av positiva orsaker mer.
Kaisa har sin tendens att rusta upp sig lite väl och bara skena över alla hinder. från 50 till 150 på en halv sekund och man får helt enkelt bara hänga med. Idag blev det mycket böjning på galoppvolt innan vi bytte riktning mot hindren efter ett fåtal misslyckade försök att komma vacker över och det gick såklart lite bättre sen, när man fick henne i arbete och hon fick koncentrera sig på annat medans det verkligen gällde för mig att jobba genom VARJE steg. Usch.

Så nej, jag är inte nöjd vilket är rätt synd, för jag hade verkligen behövt en liten "jippii"-känsla igen för att åter lyfta blicken och våga ge mig på hindrena med säkerhet.

Tar kväll nu, och imorgon är det onsdag med ridning, gym, och barngymnastik. Vart finner man orken?

Eftersom veckorna är för korta och saker att göra bara ökar i längder körde jag ett lite längre pass på gymmet och gick genom hela kroppen. Brukar inte göra så, verkligen inte, men eftersom hela veckan spenderats i sadeln och jag inte stått på gymmet mer än en gång så kändes det vettigt att avsluta veckan lite plågsamt.
 Kroppen pressades rejält och nu kan jag börja om imorgon.

Ska slänga mig i duschen, fixa lite inför skolan, fortsätta i klädskåpet (japp, jag är en kvällsmänniska) och sedan lägga mig i väntan på sömn.

Beställde förresten hem nya jeans från H&M eftersom alla byxor blivit för stora!

Mitt i natten fyndar jag tankar som inte hälsar på så ofta, och bland alla dessa oväsentliga funderingar ligger alla nya planer och ideer och lurar som tigrar väntar på sitt byte. Ni fattar.

Och det här med träning. Jag svallar lite som bambi på hal is, för jag vet så lite, så lite av allt jag vill veta och min hjärna är otillräcklig i alla metaforiska sammanhang.
När man märker att man rör sig i samma hastighet som jorden runt solen och ett år omplaceras till ett annat och man behöver (MÅSTE) gå vidare.

Denna vinter har varit halare än förr och jag lyckas ideligen falla omkull, hitta mig gränslöst tafatt på marken, och det är jag som måste plocka upp alla bortglömda kvarlevor innan snön kommer. Så att fylla den korta vardagen med allt annat än vilotid har varit min enda lösning. För nu råkar jag vara motivet på skalan av en livstid och jag känner så stort ansvar att jag får gömma stressen bakom revbenen för att skydda allt och inget som finns kvar.
Min definition av samverkan i samma kropp och med samma hjärta och själ att trasa sönder, är att hållas ovanför vattenytan och tänkbart långt ifrån djupet. Så där har jag stannat. Och jag vill bara vara bekväm i mig själv. Jag lyckades så gott som nå mina enastående målsättningar och jag stod plötsligt helt stilla. På pricken stilla.

Det handlar om att hitta rätt, orientera sig genom livet utan karta och kompass (dum jävla manick) och ändå nå oförutsagda syften. Jag vill vara fin. Nöjdfinlycklig.
Så jag vill vända om det ypperligt osimpla systemet som fortfarande funkar hos mig och börja bygga (minimuskler). Hitta hem igen.

Men var börjar man?

Jag har väl en egen liten medvind som heter Casper och trots allt kan hjälpa mig med tekniken när det spårar fullständigt och jag lär mig ju, sakta men säkert, men jag är fortfarande bambi på is. Och paketet jag hämtade ut igår var från fitnessguru med ett innehåll som kan vara till lite hjälp på vägen (för 3/4 av familjen).
Min enda trygghet utan desto större närvaro är väl tanken på att vi alla stått vid startlinjen, redo att bemöta nya upplevelser och större lärdom.

Bara fortsätta droga lycka. För det är lycka, lite livslust och leende som träningen ger mig i situationer där taket rasat och mörkret ständigt tynger.

bilder från weheartit.com

Jag tror jag är död... Om inte, är jag nog det närmaste död man kan vara. VILKEN DAG!
Och egentligen kunde jag likgiltigt låta bli att logga in här och bara falla pladask, raklång i sängen. Men nörden i mig flirtar upp wifi-signalen och ber en kort bön att maten redan är färdig för att fylla på lagret som nådde botten redan för flera timmar sedan.

Glo sönder tv-rutan när pojkarna lycksaligt spelar race mot scoobydoobilar som om det vore på liv och död. Pressa musklerna tills de nöjt skriker enough is enough. Nostalgiskt se det rödgröngulblåa tältet flyga igen, se barnen skratta och känna pirret i magen. Springa trappa upp och trappa ner för att hastigt hitta ett eluttag som tankar krafterna i min betagande iphone. Stirra på pumpande tantrumpor i hopp om att tiden skulle gå snabbare. Åka hem med rumpvärmaren på. - lycka.

Skola. Rida. Slöa. Gymmet. Barngymnastik. Äta.

Halvslöa iphone-bilder

Bästa passet i veckan. Ben & rumpa tills musklerna skakar och man behöver sätta sig ner en stund för att inte gå sönder. Men sjuktsjukt grymt och kommer definitivt visa spår imorgon, dagen efter går man som en kossa... CHECK!
Och Emmy hängde med också, grymt peppande tjej, så vi hade vår tid i ett par timmar och sjukt kul.

Skolan sniglade fram minut för minut och provet jag fruktat i för många veckor står nu svart på vitt nerskrivet och hur det sen gick vet jag inte än, och bryr mig inte farligt mycket heller. (DÄR LJÖG JAG!) Biologiprovet 10- och kunde väl inte vara mycket nöjdare.

Ikväll är det seriemarathon i kubik som gäller och jag tänker inte tänkafinnashöras på flera timmar.

Jag har gjort framsteg, det märks om man jämför bilder från bara någon månad tillbaka, eller det tycker jag i allafall.

Andra gången jag red Cardello. Första 40 minuterna kändes bara pinsamt långa och jag trodde jag aldrig skulle få koll över hur just han funkar. Jag befann mig i en helt annan värld och fokuserade på helt andra saker. Nästan pinsamt dåligt gick det och jag ville väl mest sjunka genom marken och typ.. dö?! 

Men det handlar om att koppla om, TVINGA sig på fokus, och känslan.. det var en magiskt härlig känsla att sitta där, känna sig som en fullständigt ny människa på en ny häst. Jag vågade knappt andas, knappt tänka ifall det bara hade varit en dröm, och en dröm var det, en dröm jag levde i! Och än en gång kan jag inte förklara känslan, det går inte, men idag kände jag just det där klicket mellan häst och ryttare. Just det där lilla klicket som får två världar att gå ihop.

Och inte bara att jag kände att livet hade belönat mig, men de minuterna, de kortakorta minuterna var min paus, min stund att få andas in-ut-in igen och alla tankar lämnade mig ifred. Det är därför jag älskar ridningen. Det är inte ofta det går fläckfritt, eller ens bra, men när man väl är där finns inget annat.

Jag flyger.

Orden.

bilder från weheartit.com

Denna vecka har det bara blivit en vilodag (igår) och om några timmar kör vi ett kvällspass på gymmet. Hade väl kanske tänkt satsa på mage-rygg idag, men inte riktigt säker än. Hormonerna spökar i kroppen och första lingonveckan efter jag slutade med p-pillrena så jag vill inte göra annat än sitta i soffan och kolla serier och tycka synd om mig själv egentligen. Men vet att det brukar släppa lite efter, och speciellt medan man tränar. Så ska plocka undan lite här hemma, äta vindruvor och klementiner, kolla något avsnitt Suits och sedan drar vi. Ikväll är det maximalt med plugg som gäller. Två stora prov denna vecka och även annat som fyller upp vardagen riktigt mycket.

Imorgon har jag även arbetsintervju, så ni får hålla tummarna att jag får jobbet sedan! Haha

"Kan du snälla tipsa några bra träningsmetoder för en som vill gå ner i vikt?  (är påriktigt lite överviktig så..)"

Okej, så fick denna fråga. Och ärligt vet jag inte om jag själv hade frågat mig om tips, men eftersom jag verkligen varit där, i just den sitsen så känner jag att jag tycker det är värt att ge det ett försök. Det finns ju google såklart och ordentliga träningsbloggar för de som inte orkar med mitt trams.

I början är det ett helvete. Jag skojar inte. Varannan dag skiter man i att göra något alls och varannan dag gör man halvbra försök till att lyckas.
Och för mig tog det upp till tre veckor innan jag faktiskt kom igång, dels för att jag inte visste hur/när/var osv.. men när jag var igång då rullade det rätt så bra.

Jag är en periodmänniska, jag tränar i perioder, jag är deppig i perioder och irriterad i perioder. Jag gör allt och tänker allt i perioder och det finns antagligen inget i mitt liv som inte skulle gå i perioder.

Men först och främst handlar det bara om att göra NÅGOT! Spelar ingen roll vad för form av sport du kör, cykling, paddling, skrinning, skidning, simning, promenader, jogging eller varför inte dans. Men gör något. Du kommer igång, sakta men säkert bygger du på din kondition och din kropp vänjer sig även vid att vara igång på ett annat sätt. Och så är det faktiskt dags att lägga undan onödig föda. Du behöver inte det där godiset fast det smakar himmelskt. Och chips med dipp gör inte ditt liv bättre. I början vill man ta livet av sig, man vill gråta, hetsäta och sedan äta ännu lite till. Men efter bara ett par veckor finns det inget behov kvar.

Nu vet jag ju inte hur mycket du vill gå ner i vikt, men kör mångsidigt och regelbundet. Vill du träna styrka, börja då med lätta vikter under halva passet och så halva passet kondition. Så gjorde jag i alla fall. (Nu kör jag endast uppvärmningen på motionscykeln eller på bandet när jag är på gymmet..)

Kom ihåg att peppa dig själv, läs motiverande bloggar, googla mycket tips, övningar, och annat skoj.

Vad gäller kost (om du är i min ålder ungefär) så tror jag inte du behöver vara extrem. Håll dig till mångsidig, och nyttig mat.
Ta EN portion, och hetsät aldrig. I början kommer du känna dig extremt hungrig men stå emot. Vad gäller sötsaker och sådant funkade det bäst för mig att hållas HELT borta från det till en början. Nu, 11 månader senare, kan jag äta ibland och inte ens känna att jag vill ha mer än två chokladbitar eller fem godisar, jag börjar bara må illa.

MEN VIKTIGASTE AV ALLT, HA ETT MÅL OCH SE TILL ATT NÅ DET HUR LÄNGE DET ÄN TAR!

Detta blev kanske lite väl personligt, inte så mycket tips, men det gäller att bara vara mångsidig och bestämd. Du måste bestämma dig och sedan låta självdisciplinen ta över i första hand. Vill du verkligen något då kan du!

Hitta din egen stil, egen väg och kom ihåg att lyssna på dig själv. Att överdriva är aldrig bra. Kör ditt eget race helt enkelt.

Jag hejar på dig!

Om ca. en timma eller så drar jag med brorsan till gymmet. Suttit hemma och planerat ihop ett pass (vilket jag alltid gör innan, och skrivit upp på mobilen) blir både mage och ben/rumpa idag och jag känner att jag inte kommer komma upp ur sängen imorgon. Men så värt det!

Lite svårt att få hela veckor planerade så att jag hinner med allt. Jag som aldrig har något att göra finner knappt överloppstid alls. Men det gör gott åt mig, och så fort jag fått upp en veckoplanering tror jag det kommer gå rätt så bra!
Nu har jag ju även ridit Taaler två gånger i veckan under hela hösten och vintern vilket de kommande månaderna kommer bli bara en gång, så rider två dagar i veckan istället för tre.

Kändes skönt att få schemat som snurrar på i huvudet uppskrivet, så här har ni. Haha!

Tisdag: Ridtimme

Onsdag: Gymmet

Torsdag: vila

Fredag: Skolgymnastik + rida Taaler

Lördag: Vila

Söndag: Gymmet

Bilder från weheartit.com

Priceless breakfast för min del. En MASSA bär, en massa mjölk (måste skärpa mig igen med det där mjölkdrickandet) och en massa energi!
Vaknade kanske på lite fel sida imorse, småtjaffsade med min bror (sånt händer, haha) sedan fixade vi frukost och jag satt på matbordet och gick genom senaste på instagram. Smoothie, kakao och flingor. PERFEKT!

Som ni vet har min bror (och massa massa vänner) gymmat en massa under senaste året och Fia som är så himla duktig och i farten hela tiden, jag känner mig så himla dålig för att jag är där allt för sällan, på samma gång känner jag nu att det börjar vara dags för min del att ta tag i det jag så länge velat ta tag i. Jag har gått ner i vikt, en hel del faktiskt, men jag vill också kunna bygga upp lite muskler, kunna vakna upp följande morgonen med VÄRSTA muskelvärken och vara riktigt död, för tyvärr händer det allt för sällan nu. Imorse kände jag hur både armar, axlar och rumpa sved till när jag skulle sätta mig upp och jag kände mig riktigt lycklig.

Så vi diskuterade lite.. plocka bort en ridtimme i veckan, så jag skulle ha lite mera tid och möjlighet? kanske anmäla oss till yoga på lördagmorgon? Beställa proteinpulver (främst till brorsan)? Ja en massa kom på tal och jag vet inte riktigt var jag skall börja. Så idag får det ligga öppet på bordet. Att sluta rida på ena stallet känns ganska tomt, på samma gång som jag känt mig fullständigt tom att rida där senaste månaderna. För Taaler tänker jag inte ge upp hoppet på, inte än. Vi har gjort så grymma framsteg och det är något jag verkligen inte vill missa nu!

Nu pratar jag inte om hitler-gymmare varje dag i veckan, nej, men lite framsteg.

Långt det här.. Ska sitta på datorn hela dagen och göra lite research.

Puss på er mina gullegryn som fortfarande kikar in!